Strålning finns alltid omkring oss

Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Tre geografiska namn som för tid och evighet kommer att vara kopplade till fruktansvärda olyckor, rädsla och oro.
Strålning upplevs oftast som ett plötsligt hot, men finns omkring oss hela tiden.

Onsdagsmorgonen den 28 mars 1979 drabbades kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, Pennsylvania av en partiell härdsmälta som kom att skaka en hel värld.
Natten till den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl – 13 mil norr om Ukrainas huvudstad Kiev – i den hittills mest omfattande kärnkraftsolyckan.

Lördagen den 12 mars 2011 var det dags igen. I spåren av den värsta jordbävningen i Japans historia följde inte bara en förödande tsunami – kärnkraftverket i Fukushima skadades så svårt att det internationella atomenergiorganet Ines några dagar senare klassade olyckan till högsta nivån på sin sjugradiga skala.
Risken för radioaktiv strålning föranledde flera svenska redaktioner att kalla hem sina korrespondenter från Japan. Och precis som 1979 och 1986 spred sig oron över världen: Vad gör strålningen med oss?

Är det konstigt att vi blir rädda av nyhetsrapporterna om nya kärnkraftshaverier och oönskad strålning?
– Inte alls, säger professor Peter Bernhardt vid avdelningen för radiofysik på Sahlgrenska akademin
När Tjernobyl stod i brand var han 20 år gammal. Han trivdes visserligen bra med jobbet på SKF, men ville gärna ge universitet och naturvetenskapen en chans. Åren gick och Peter Bernhardt kom att specialisera sig på radiofysik. 2000 disputerade han med en avhandling om radionuklidterapi (behandling med radioaktiva läkemedel), 2005 blev han docent och sedan förra året är han professor vid avdelningen för radiofysik på Sahlgrenska akademin.
Händelserna på den japanska östkusten kom under våren att göra ordentliga avtryck även hos radiofysikerna på Sahlgrenska som i sin vardag arbetar med strålning som ett medicinskt hjälpmedel.

"Jag märker att många inte riktigt vet vad strålning är, och okunskapen leder till oro"
 

Förvånar det dig att människor blir rädda?
– Nej, rädslan i sig är inte konstig. Även om vi just nu vet ganska lite om utvecklingen på Fukushima, så är förstås det som hänt i Japan en katastrof. När jag undervisar i strålskydd märker jag att många inte riktigt vet vad strålning är. Den okunskapen leder till oro. Man har ju sett hur negativt strålning kan påverka en människa, och glömmer lätt att det samtidigt är ett väldigt starkt verktyg inom det medicinska fältet.
– Med hjälp av röntgenundersökningar och datortomografi kan vi ställa väldigt bra prognoser. Om vi inte haft de möjligheterna hade sjukvården inte varit där den är idag, men jag tror att många tänker tillbaka på bilder av svampmolnen över Hiroshima och Nagasaki och skräms av dem.

På vilket sätt märker ni att allmänheten är orolig?
– Det händer att folk hör av sig och undrar, men framför allt är det media som ringer och ställer frågor, och som sedan i sin tur för vidare informationen.
Det blev ju ett väldigt pådrag när det gällde Fukushima, och vi var många kontaktpersoner både här och på Chalmers som fick svara. Jag tror att allmänheten tycker att det känns tryggt när experterna säger samma sak. Och det är viktigt att vi gör det, för om vi för fram olika åsikter litar folk inte längre på oss.

Vem är det som blir rädd?
– Det är klart att de som är emot kärnkraft är mest oroliga. Annars tror jag inte det är någon skillnad mellan gammal eller ung.
Så vitt jag vet är det är bara en person som sökt sig till Sahlgrenska med anledning av händelserna i Japan. Och vår ökade beredskap är ju till för dem som känner oro. Kommer man från Tokyo idag så räknar vi inte med att kunna se något som utgör någon hälsorisk.
Frågan är mer: kan vi upptäcka någonting överhuvudtaget? På den här patienten som vistats i Tokyo kunde vi inte det.

"Vi har lärt oss att vara försiktiga med uttalanden, och att kolla med kollegor så att vi har kunskap om den senaste utvecklingen"

Har erfarenheterna från olyckan i Tjernobyl på något sätt påverkat vårens informationsarbete?
– Efter Tjernobyl var det många som uttalade sig på olika sätt. Det fanns ingen samstämmighet, och det kanske inte var så konstigt eftersom det var så mycket hemlighetsmakeri med informationen från Tjernobyl, men jag vet att massmedia upplevde det som förbryllande.
Jag tror att vi lärt oss att vara försiktiga med uttalanden, och att kolla med kollegor så att vi har kunskap om den senaste utvecklingen: ”Har du hört något nytt, har du fått någon ny information?”
Tjernobyl ökade vår kunskap om hur vi ska hantera media, och hur viktigt det är att vi håller oss till fakta. Känner vi inte till fakta – säg då hellre att just nu vi vet faktiskt inte.

Är det ett problem för allmänhetens oro att det faktiskt går att hitta en exakt nivå på strålning – att den går att mäta?
– Eftersom det finns en generell bild av att strålningen är farlig så är det ett pedagogiskt problem för oss.
En Geiger-Müller-mätare är så otroligt känslig. Riktar jag en liten ofarlig strålkälla mot någon, så börjar mätaren genast knastra – det är ju väldigt opsykologiskt när man undervisar om strålskydd. Folk backar – man upplever det knastrande ljudet som skrämmande.
Om det är ett tusen gånger högre värden än normalt betyder ju inte det att bidraget till den totala bakgrundsstrålningen är tusen gånger högre, men det kan vara svårt att förklara på ett pedagogiskt sätt. Strålningen är fortfarande försumbar och kommer inte att påverka vår totala bakgrundsstrålning.
Teknikens förfinande möjligheter gör att man också måste öka kunskapen så att människor förstår vad informationen betyder. Det är inte helt lätt att föra ut den kunskapen.

Beror rädslan i så fall i första hand på okunskap eller på att vi som individer har olika grundinställning till strålningsrisker?
– Jag vill inte värdera vad som är vad, men en stor del är okunskap. Om man har bra kunskap, eller får en bra beskrivning så räcker det långt. Men eftersom jag utbildat många i strålskydd vet jag att många av dem som från början är oroliga, de är fortfarande oroliga – även efter att de fått information.
Riktigt vad den oron bottnar i är svårt att greppa. Vi som jobbar med strålning vet ju att strålningen finns här kring oss hela tiden. Men den är inte farlig – våra biologiska system reparerar skadorna. Det är en naturlig process och vi är utrustade för att kunna hantera den.

"När vi har att göra med oroliga patienter krävs det nästan att man har en direktkontakt"

Många känner oro trots att det finns mycket information. Är allmänheten inte mottaglig för information, eller beror det på att experterna är dåliga på att förklara?
– När jag informerar patienter vet jag att det allra bästa sättet är att sitta ner ensam med patienten och prata. Det är en skön känsla när jag informerat en patient och ser att: nu går det här in, nu känner sig patienten lugn.
När vi har att göra med oroliga patienter krävs det nästan att man har en direktkontakt. Då är det inte bara kunskap som krävs, utan också möjligheten till det psykologiska mötet – att få prata och diskutera.
Nu tror jag inte att man ska överdriva att folk generellt är oroliga. Men man kan uppleva strålning som ett hot, och då beror det nog ofta på okunskap och att man inte riktigt förstår risken och faran.
Ju mer information vi får ut, desto bättre är det. Men vetenskap kan ju vara abstrakt och då drar sig många för att lyssna eller läsa.
Enda gången man tar till sig information är kanske när det uppstår en sådan här krissituation. Efter Tjernobyl var det till exempel väldigt högt tryck på kurser om kärnkraft.
Därför är det viktigt att vi som är insatta för ut så mycket information som möjligt nu – det tror jag är till stor nytta för allmänheten. Då kan det också bidra till att dämpa framtida oro.

"Bakgrundsstrålningen varierar beroende på var man bor i landet"
 

Det vanligaste tillfället när vi utsätts för en ökad strålningsdos är i samband med vård. Finns det en rädsla även bland patienter som får strålning i medicinska syften?
– Det händer väldigt sällan att en patient avböjer strålning av rädsla. För de allra flesta är det ju det enda tillfället i livet när de utsätts för lite högre doser. Vid en undersökning får patienten kanske ytterligare en årsdos bakgrundsstrålning, ibland till och med lite mer. Bakgrundsstrålningen varierar ju beroende på var man bor i landet.
Men vi tycker ju att den kliniska nyttan är så oerhört mycket högre än den eventuella risken för en senare cancerinduktion. I vårt uppdrag som radiofysiker ligger att optimera bildkvaliteten, men eftersom man tror att det finns ett samband mellan dosen strålning och induktion av cancer, minimerar vi naturligtvis strålningsdosen.
Kunskapsläget är fortfarande dåligt när det gäller de här väldigt låga doserna, men på större studier av normala undersökningar kan vi inte se någon ökad cancerfrekvens. Inom vården blir det nu allt vanligare med avancerade undersökningar, som till exempel datortomografi – idag vet vi inte om man kan göra hur många sådana som helst utan att kroppen påverkas negativt, så det är klart att man ska vara restriktiv.

Finns det utrymme för olika syn på kärnkraft som energikälla bland er som jobbar med strålning i medicinskt syfte?
– Ja, absolut. Det är många här som är emot kärnkraft. Det kan till exempel handla om oro för slutförvaringen – om det kan läcka ut, om det är säkert. Kunskapen om strålning och frågan om vår framtida energiförsörjning det är, som jag ser det, två skilda frågor.

Text Lars Hjertberg
Foto Johan Wingborg

Artikeln har tidigare varit publicerad i GUspegeln nr 2/2011