Se förortens barn som en resurs

Upplopp, våld och bränder i Europas förorter.
Inget av det i Paris, London eller Göteborg förvånar Ove Sernhede. Han känner livet i förorten. Och har sett sin hemstad Göteborg falla isär, med växande klyftor, nyfattigdom och segregation.

När Ove Sernhede kom till Hjällboskolan i Angered var det en elev som frågade vad han gjorde där. Inte så konstigt, han ser ju svensk ut, ansiktet var obekant och han var inte en av lärarna. 15-åringen som hade frågat trodde att han var en civilklädd polis.
Ove Sernhede förklarade varför han var där, varpå killen sa:
– Så man kan säga att du är en loserforskare?
Han förstod inte omedelbart att killen menade att det var eleverna i skolan som var losers och att han, Ove, skulle forska på dem. Det var ganska länge sedan nu, men Ove Sernhede glömmer det inte. Det gör honom fortfarande ledsen, när han tänker på det.
– Ungdomarna i Angered vet att de lever i stadsdelar som är stigmatiserade, att de ses som andra klassens medborgare, säger han.

Professor Ove Sernhede är bekymrad över att klyftorna i samhället bara ökar. Om inte människor kan känna delaktighet, respekt och framtidstro, får vi fler upplopp och bränder, tror han.

Ove Sernhede började som socialarbetare i Göteborgs förorter redan på 1970-talet. Startade en rad musikprojekt för ungdomar, samtidigt som han studerade. På den vägen är det, förorten har blivit en del av hans liv och akademiska karriär. Numera står det professor i socialt arbete efter hans namn. En klassresa, om man så vill. Han var den förste i sin familj att läsa på universitet.

Ove Sernhede talar om stigmatiserade, eller märkta, förorter. Inte bara i Göteborg. Europa har i hans ögon blivit en krutdurk. Då och då bubblar de sociala spänningarna upp och blir högst synliga på gatorna, som i Tottenham i somras. För tio år sedan var han gästforskare i London och har många gånger besökt Broadwater Farm, det område där Mark Duggan sköts av polisen i augusti, den händelse som utlöste upploppen. Och han har sett bilar brinna i svenska storstadsförorter.

Varför ungdomar utan större hopp agerar ut sin frustration mot upplevda orättvisor

Om inte samhällsutvecklingen förändras, om inte klyftorna minskas, fattigdomen bekämpas och segregationen bryts. Om inte människor kan känna delaktighet, respekt och framtidstro, får vi fler upplopp och bränder, lyder hans gissning.
– Det handlar helt enkelt om vilken väg samhällsutvecklingen tar.

För Ove Sernhede är det viktigt att förstå bakgrunden till att ungdomar utan större hopp agerar ut sin frustration mot upplevda orättvisor. Det verkligt underliga är att samhället, nu talar vi om det svenska, är så oförmöget att göra något åt de sociala spänningarna.
Detta är hans utgångspunkt.
Han ser egentligen inga tecken på förbättring. Hör mest en massa politisk retorik och menar att vi sedan 20-30 år tillbaka lever i en tid av avreglering och vargmentalitet, där de resursstarka har skott sig.

Detta har lett till att Göteborg är en stad som inte längre håller ihop, säger han. Den en gång tilltänkte historieläraren i honom påpekar att Göteborg alltid har varit en stad med stora skillnader. Att livet i Örgryte var helt annat än livet i Haga i den gamla industristaden.
– Mellan 1930 och 1980 minskade klyftorna i det svenska samhället. Människor kunde prata med varandra, de möttes i vardagen. Det fanns ett Göteborg som hängde ihop.
Han kallar situationen i förortens skolor ”extrem”.
– Vi har många skolor i Göteborg, där 40–60 procent av eleverna inte ens har betyg så att de kan söka till gymnasiet.
Det är fjärran från visionen om en kunskapsstad.
De viktiga orsakerna till problemen ligger utanför skolan
Ove Sernhede hävdar att pedagogik och ledarskap inte har den betydelse som många tror, eftersom elever i förortsskolor ofta är övertygade om att skolan inte är till för dem och att det därför inte är lika viktigt att försöka få bra betyg.
I tidskriften Utbildning & Demokrati skrev han 2009 att det ter sig ”som om förortens skolor närmast har funktionen att fostra barnen till acceptans av marginalitet och underordning”. Artikeln handlade inte specifikt om Göteborg, utan om problemen i storstadsförorternas skolor generellt.
Han kommenterar:
– Ja, det är allvarligt. Även om skolorna ser problemen, så har de inte verktygen att lösa dem. De viktiga orsakerna till problemen ligger utanför skolan, de är inte primärt pedagogiska utan fördelningspolitiska.

Förorternas lärare är överlag väldigt engagerade och duktiga, säger han, men när de elever som vill plugga söker sig till andra skolor, där chansen att få goda betyg är större, då hamnar lärarna i en återvändsgränd.
Ove Sernhede hör till dem som minns efterkrigstidens idéer om en gemensam skola för alla, där villabarn skulle sitta i samma klassrum som höghusbarn. Likvärdigheten i den svenska grundskolan var kanske den bästa i hela världen fram till mitten av 1990-talet, säger han.
Den vision skolan representerade under decennierna efter andra världskriget tycker han fortfarande är något att sträva efter.
– Idag är det tvärtom så att om du talar om för mig vilken skola du går på, så ska jag tala om för dig vilka betyg du har. Det är ett uttryck för det nya klassamhället. Föräldrarna styr sina barn och unga att bara umgås med dem som är som de själva, som kan ge dem en knuff framåt, uppåt.

Ove Sernhede berättar om välmenande utbyten, när elever från Angered i mångkulturalismens tecken åker till Styrsö eller Näset och träffar elever där. När han efteråt har intervjuat ungdomarna från Angered säger de att de mår ”asdåligt” när de verkligen ser att alla inte är, eller behandlas, lika. Tvärtemot vad de får höra i skolan. De ser att ungdomar på andra ställen har föräldrar som kan hjälpa dem med läxorna, att de har ett eget rum, medan de själva bor nio personer i en tvåa, säger han.

Göteborg är en segregerad stad

Det är inte helt okomplicerat att tala om förorterna. Om de ständigt omnämns i negativa termer, finns en risk att de blir än mer märkta. Fast Ove Sernhede är övertygad om att verkligheten måste berättas som den är. Vägen ut börjar, enligt honom, med att sätta in problemen i ett större sammanhang. Det som händer i förorten kan aldrig förstås genom att bara studera förorten, framhåller han.
– Det är inte Angered, det är inte Hammarkullen och Hjällbo, som är segregerade. Göteborg är en segregerad stad. Det är en väldig skillnad.
Numera är Ove Sernhede föreståndare för Centrum för urbana studier, som öppnade 2010. Han är glad att centret ligger i Hammarkullen, ett sätt för Göteborgs universitet och Chalmers att komma närmare förorten.

Lösningarna på stadens alla problem har han inte. Det är inte heller hans roll. Ove Sernhede är inte politiker, men deltar gärna i samtal om en bättre stad och skola.
Skolan i förorten måste av eleverna uppfattas som deras och öppet tala om den diskriminering och stigmatisering som alla vet finns, anser han. I den tidigare nämnda artikeln önskar han vidare en skola ”som ser sig själv som en del i mobiliseringen för ett fullvärdigt medborgarskap, som är beredd att möta och lära av den verklighet som utgör dess omvärld”.
Och precis som Ove Sernhede en gång på nära håll såg rock- och punkmusik hjälpa vilsna, arga eller vanmäktiga tonåringar i 1970- och 1980-talets Göteborg att hitta sin identitet och väg i livet, ser han nu han hiphop som en källa till förändring.

Hur har vi blivit tredje världen mitt i första världen?

Inte så att förortsskolorna ska införa hiphop på schemat. Däremot lyfta in de frågor som hiphopkulturen ställer, för det är samma frågor som ungdomarna funderar på, menar han.
– Varför är det vi som är samhällets bakgård? Varför är vi fattiga och bor i reservat? Hur har vi blivit tredje världen mitt i första världen? Hiphop handlar ju om detta och ger också uttryck för behovet av ett slags revansch.
Ove Sernhede säger att Göteborgs politiker och näringsliv inte har varit intresserade av, och förstått, vilken resurs människorna i förorten är.
– Det menar jag är tragiskt. Det talas om hur viktigt det är att vara globaliserad. Samtidigt har vi 25 eller 30 procent av Göteborgs befolkning, som bär på en massa erfarenheter och möjligheter och skulle kunna vara en kreativ kraft för hela stadens utveckling.

Vi människor kan faktiskt tillsammans skapa en värld som är bättre för oss alla

Vårt samtal ändrar delvis riktning. Det är dagen efter en spelning. Professorn lever som han lär. Musiken är viktig. Han sjunger i ett soulcoverband, som visserligen går på sparlåga numera. Ett av alla band han varit med i.
Den som söker rötterna till hans engagemang mot orättvisor, hans strävan efter dialog och rivna gränser, hamnar snart i musiken. I synnerhet i den afroamerikanska musiken. Det är ingen tillfällighet att han idag ser möjligheter i hiphop. Väldigt lite här i världen är tillfälligheter, om man ska tro Ove Sernhede.
Som tonåring upptäckte han Rolling Stones, Yardbirds och Animals, som på skivomslagen refererade till Muddy Waters, Otis Redding och andra inspirationskällor. Det var så han fann den svarta musiken.

Han är också barn av en tid som tillhörde Martin Luther King och Olof Palme. Båda diskuterades flitigt vid köksbordet under uppväxten. När King höll sitt berömda I have a dream-tal satt elvaåringen framför tv:n och rördes till tårar. Det var rap han hörde, säger han.
Och läslusten? Den väcktes nog på allvar av den svensklärare som gav honom Stig Dagermans dagssedlar och berömde honom för en uppsats han hade skrivit. Det var i åttan och Ove Sernhede låg på sjukhus med ett brutet ben.
Som sagt, allt detta var för länge sedan och inget är en tillfällighet. Som detta att han tror på människans inneboende kraft. I have a dream, kunde han ha sagt. Men istället säger han:
– Samhällsutvecklingen är inte styrd av någon naturlag. Vi människor kan faktiskt tillsammans skapa en värld som är bättre för oss alla. Jag kan bara inte förstå varför vi inte gör det.

Text Björn Carlsson
Foto Johan Wingborg

Fakta

Ove Sernhede började som socialarbetare i Göteborgs förorter på 1970-talet. Nu är han professor i socialt arbete och föreståndare för Centrum för urbana studier i Hammarkullen.

Professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet och föreståndare för Centrum för urbana studier, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers. Centret ligger i Hammarkullen och invigdes i juni 2010.
Född 1951 i Göteborg. Disputerade 1994 med avhandlingen Modernitet, adolescens och kulturella uttryck. Har av och till arbetat med Göteborgs förorter sedan mitten av 1970-talet. Först som socialarbetare och ledare av musikprojekt, sedan som forskare och även legitimerad psykoterapeut. Har sedan 1984 skrivit drygt 20 böcker om framför allt musik, ungdomskultur, staden och psykoanalytisk kulturteori. Därtill ett stort antal artiklar.

Familj: Två vuxna barn.
Favoritplats: Gerlesborg i Bohuslän, där hans mamma växte upp och där familjen har ett sommarhus.
Tycker om: Musik, nuförtiden allrahelst 50- och 60-talsjazz.
Tycker inte om: En samhällsutveckling som skiktar och skapar klyftor.
Läser gärna: Paul Auster, Lars Gustafsson, Sven-Eric Liedman, med flera.
Dröm: Att bli morfar och farfar.

Artikeln har tidigare varit publicerad i GUspegeln, nr 4/2011