Svenskar är nöjda och lyckliga

Svenska folket är bland de lyckligaste i världen. Det visar internationella enkätundersökningar om självuppskattad lycka. Men inte nog med det. Svenskar är dessutom ett av de folk som litar mest på varandra och som är mest nöjda med sitt statsskick. Hur kan det komma sig?

Det finns en allmän föreställning om Sverige som ett kallt och tråkigt land, fyllt av inbundna och tystlåtna människor som sällan känner sig lyckliga. Det är en föreställning som framför allt odlas av svenskarna själva. Få människor älskar att vältra sig i sina egna brister som svenskarna.
Det finns bara ett problem: bilden av svenskarna som ett olyckligt folk är helt felaktig. Istället är det precis tvärtom. Sverige är ett av världens lyckligaste länder. Åtminstone om man ska lita på de enkätundersökningar som görs med människor runt hela jorden.
– Jag brukar skoja med mina studenter och säga att där det är kallt, dimmigt, regnigt, och där spriten är dyr, där är folk som lyckligast. Även om vi som bor här uppe i kylan och mörkret gärna föreställer oss att livet i till exempel Sydeuropa är enklare och trevligare.
Det säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap och en av landets mest välkända val- och opinionsforskare.




 

Jag brukar skoja med mina studenter och säga att där det är kallt, dimmigt, regnigt, och där spriten är dyr, där är folk som lyckligast.

I stora enkätundersökningar har han frågat slumpvis utvalda svenskar i vilken mån de är lyckliga och i vilken mån de är nöjda med livet. 25 procent av de tillfrågade svarade att de är mycket lyckliga och 67 procent att de är ganska lyckliga. Bara en procent svarade att de inte alls är lyckliga. Och på frågan om man är nöjd med livet svarade över trettio procent att de är mycket nöjda och närmare sextio procent att de är ganska nöjda. Knappt tio procent var inte alls nöjda.
– I alla sådana här mätningar kan man se hur några små länder i norra Europa placerar sig i topp, som Sverige, Norge och Danmark, medan länder i Syd- och Östeuropa kommer långt efter. Självklart kan det finnas många mätproblem när det handlar om den här typen av frågor. Lycka och nöjdhet är ju något väldigt subjektivt. Dessutom kan det vara svårt att jämföra olika länder.

Sören Holmberg tar Sverige och Danmark som exempel.
– I Sverige frågar vi om folk är nöja med livet, i Danmark om de är tillfreds med livet. De två orden har inte riktigt samma valör. Det är förmodligen lite lättare att säga att man är tillfreds än att man är nöjd.
Just den språkskillnaden kan förklara varför Danskar framstår som lite nöjdare än svenskar.
Men även om det finns vissa metodologiska problem med lyckoforskningen så är tendensen tydlig: lyckligast är man i Nordeuropa.
När vi väl tillgodosett våra grundläggande behov blir vi inte lyckligare bara av att bli rikare.

Att ställa frågor om lycka och nöjdhet är en sak. Att förklara skillnader mellan olika länder är en annan. Hur kommer det sig att svenskar i genomsnitt är något lyckligare än fransmän och mycket lyckligare än bulgarer?
Det första, spontana svaret brukar vara att det är ekonomin som gör det; ju rikare land, desto nöjdare och lyckligare människor. Men det är en sanning med modifikation.
– Det finns en koppling till ekonomin. Att vara fattig är inte bra för lyckan. Men vi kan också se att det inte finns något direkt samband mellan pengar och lycka. I Sverige har lyckan inte ökat i samma takt som ekonomin har vuxit. Vi blir alltså inte lyckligare bara för att BNP ökar.
Sören Holmberg säger att det verkar finnas någon form av relativitet i detta med lycka och pengar. När vi väl tillgodosett våra grundläggande behov blir vi inte lyckligare bara av att bli rikare. Däremot verkar det som om vi blir lyckligare om vi är rikare än människor i vår omgivning.

I ett numera klassiskt experiment fick amerikanska studenter svara på frågan om de hellre fick en lön på 200 dollar när alla andra fick 100 än en lön på 400 när alla andra fick 800. De flesta valde det första alternativet. Det viktiga var att ha mer än andra.
– Den faktor som vi har kunnat se har mest betydelse för lyckan är hälsan. Här finns ett tydligt samband. De personer som svarar att de är friska är också lyckligare, och tvärt om.
Och, påpekar Sören Holmberg, Sverige är ett friskt land.

Vi litar inte bara på varandra, vi litar även på samhällets institutioner, som banker, media och myndigheter, i högre grad än vad de gör i andra delar av världen

Men hälsa kan inte förklara allt. Andra faktorer måste till om vi ska kunna förstå varför svenskar är så ovanligt nöjda och lyckliga. Och då måste vi lämna lyckoenkäterna och söka oss till två av samhällsvetenskapens hetaste forskningsområden just nu: tillit och jämlikhet.
– I Sverige och de andra nordiska länderna litar vi på varandra i mycket högre grad än vad de gör i till exempel Frankrike eller Bulgarien. Och vi litar inte bara på varandra, vi litar även på samhällets institutioner, som banker, media och myndigheter, i högre grad än vad de gör i andra delar av världen, säger han och fortsätter:
– Den tilliten, eller detta sociala kapital, tror jag är oerhört viktigt. Den gör så att vi får ett samhälle som flyter mycket smidigare. Man kan säga att tilliten gör att transaktionskostnaderna minskar. Det vill säga, det bli mycket lättare att göra affärer och sluta avtal. Och vi slipper hela tiden att oroa oss för vad våra medmänniskor har i kikaren.

Samtidigt som Sverige är ett rikt land där folk är friska och där människor i hög grad litar på varandra är Sverige dessutom ett förhållandevis jämlikt land. Ett förhållande som Sören Holmberg menar kan ha stor betydelse för människors tillfredsställelse.
– Färsk forskning har visat att ekonomisk jämlikhet har en väldigt stor betydelse för hur väl ett samhälle fungerar. Jämlika samhällen har friskare medborgare, lägre kriminalitet och lyckligare invånare.

Tvärtemot vad man kanske kan tro har tilltron till demokratin i Sverige ökat sedan mitten av nittiotaletSvenskar i allmänhet är inte bara nöjda med sina egna liv. De flesta är dessutom mycket nöjda med hur statsskicket fungerar. På frågan ”hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar i Sverige” svarade långt över sjuttio procent att de var ganska eller mycket nöjda.
Och tvärtemot vad man kanske kan tro har tilltron till demokratin i Sverige ökat sedan mitten av nittiotalet.
– Allt prat om politikerförakt och misstroende ska man ta med en nypa salt. Det politiska systemet är populärt. Sen ska man i och för sig komma ihåg att den uppgång vi sett under de senaste femton åren är en uppgång från historiskt låga nivåer.
På några diagram visar Sören Holmberg hur tilltron till det politiska systemet och till politiker minskade under framför allt sjuttio- och åttiotalen för att nå en bottennotering under nittiotalet.
– Jämfört med andra länder sätter vi svenskar stor tilltro till det politiska systemet. Men vi är inte tillbaka till de riktigt höga nivåerna från sextiotalet.

Sören Holmberg berättar att den svenska utvecklingen mot ett högre förtroende till politiken efter en svacka under åttio- och nittiotalen har tydliga paralleller i många andra länder i väst. Han tror att det handlar om en sorts ”come back” för politiken.
– Under många år dominerade nyliberalismen politiken, men så kom terrorattackerna den elfte september 2001 och då insåg många att marknaden inte kan lösa alla problem. Ska vi bekämpa exempelvis terrorism krävs det politik.

Generellt är svenskarna alltså nöjda med demokratin, men hur nöjd är statsvetaren Sören Holmberg själv med det politiska systemet.
– På det stora hela är jag också nöjd. Men jag tycker att vi håller på att få för många partier. Alla dessa småpartier kan komma att slänga grus i maskineriet. Det handlar ju trots allt om att få fram regeringsdugliga koalitioner, och ju fler partier det blir, desto svårare att kompromissa.
Han är också lite missnöjd med de svenska medborgarnas politiska engagemang.
– Vi svenskar är duktiga på att gå till valurnorna och vi är pålästa, men i övrigt är vi ganska dåliga på att engagera oss. Jämför till exempel med USA där folk verkligen engagerar sig i valkampanjerna. Jag tror att det är lite farligt om vi överlåter alltför mycket till proffspolitiker.

Text Mattias Hagberg
Foto Johan Wingborg och Carina Elmäng

Artikeln är tidigare publicerad i GUspegeln nr 3, 2009