Vanliga frågor om högtider och ceremonier

Många har frågor om vad de bör ha på sig när de ska delta i en akademisk högtid eller en annan cermoniell högtid. Här är de olika klädkoderna.

Klädrekommendationer

Högtidsdräkt

För högtidsdräkt rekommenderas:
Frack eller militär uniform. Hembygdsdräkt går också bra men varken smoking eller mörk kostym. Till frack gäller vit väst och vit fluga.

Golvlång klänning - den ska vara riktigt festfin. Färg och mönster är valfritt. Det går bra med tvådelat.

Om du ska promoveras respektive installeras: När du väljer klänning, tänk på att du kommer att stå i strålkastarljus på en scen och dessutom blir filmad och syns på storbild. Du bör känna att din klädsel är både bekväm och värdig i sammanhanget.

Mörk kostym

Mörk kostym (mörkblå eller mörkt grå, eventuellt svart), vit skjorta och sidenslips eller fluga i valfri färg utom svart och vitt, gärna mönstrad.

Fin kvällsklänning av siden, sammet eller annat utpräglat festligare tyg. Byxdress, eller kvällskjol med jacka eller överdel går lika bra. Om du väljer klänning bör den inte vara baraxlad eller golvlång.

Kavaj

Lite mindre formellt högtidligt än "mörk kostym", men fortfarande en hel kostym, lite ljusare om det passar tillfället. Om det är tydligt informellt: elegant blazer och snyggaste udda byxa, inte jeans. Ljus skjorta, slips, eller fluga. Vit skjorta höjer finhetsnivån.

Klänning/kjol/byxdress som är elegantare än vanlig vardagsklädsel, men inte aftonflott som till "mörk kostym". Klänning eller kjol ska minst gå ned till knäna men inte vara golvlång, inga bara axlar, sparsam urringning.

Akademisk dräkt

Vid de stora högtiderna ingår en del attribut i form av kläder och smycken. Kläder som förekommer vid högtiderna är ämbetskappor och används främst vid professorsinstallation och doktorspromotion, men även vid högtidliga tillfällen på fakulteterna. Rektor och prorektor bär även kedjor till sina kappor.

Svar på ofta förekommande frågor

Kan jag som installandi komma i mörk kostym till professorsinstallationen?
Rekommendationen är Högtidsdräkt. De flesta män bär frack med vit väst och vit fluga till professorsinstallationen, men skulle det vara så att du av någon anledning inte kan bära frack, välj Mörk kostym.

Kan jag som ska gå på doktorspromotionens bankett, som ny doktor eller gäst, komma i mörk kostym om jag inte har möjlighet att skaffa högtidsdräkt?

Rekommendationen är Högtidsdräkt. De flesta män bär frack med vit väst och vit fluga till Doktorspromotionen, men skulle det vara så att du av någon anledning inte kan bära frack respektive långklänning, välj klädkod Mörk kostym. Du behöver dock vara medveten om att du kan vara den enda personen vid ditt bord som inte bär högtidsdräkt.

Kan jag låna en ämbetskappa när jag ska vara opponent utomlands?
Ja, du kan låna en ämbetskappa. Kontakta Akademiska högtider på mejl hogtider@gu.se

Kan jag som promovend ha min mors kinesiska doktorshatt vid doktorspromotionen?
Nej, endast svenska insignier gäller vid promotionen.

Vilket datum ska jag gravera in i min doktorsring?
Vanligast är att gravera in det datum man disputerade, men det är valfritt.

Måste jag beställa hatt och ring för att vara med på doktorspromotionen?
Nej, vid Göteborgs universitet är det valfritt om du vill köpa eller bära insignierna.

Jag har blivit medicine doktor. Ska även jag beställa lagerkrans till doktorspromotionen?
Nej, som medicine doktor bär du hatt. Det är endast den som har titeln filosofie doktor som bär lagerkrans, vilket de gör i ceremonin. Men därefter, i andra sammanhang, har du rätt att bära antingen lagerkrans eller hatt.

Hinner jag gå hem mellan ceremonin och banketten vid doktorspromotionen?
Efter ceremonin är det ett mingel med tilltugg och dryck i cirka en och en halv timme, därefter startar banketten. Om du anser att du hinner hem och tillbaka på den tiden går det bra.

Är repetitionerna för nya doktorer obligatoriska inför doktorspromotionen?
Ja, för att ceremonin ska fungera smidigt och att du som medverkande ska känna dig säker på vad du ska göra på scen är det viktigt att dessa repetitioner prioriteras.

Vad händer vid ceremonin på doktorspromotionen?
Vi har ett arkiv med bildspel där du får en bra översikt på vad som händer, hur personer är klädda och hur scenen ser ut. Det finns också en beskrivning av hur det går till mot slutet i texten nedan.

Bildspel tidigare promotioner

Historien om de akademiska högtiderna

Universitetstraditionerna grundlades i Europa

Under högmedeltiden visade det sig att de gamla katedralskolorna inte räckte till för den utbildning som krävdes. Det växte då fram mera avancerade läroanstalter som kallades universitet. Systemet började i Sydeuropa, men universitetsväsendet kom sedan snabbt att sprida sig till England och de tyskspråkiga områdena. Ett par mycket betydande universitet som var färdigutvecklade mot slutet av 1100-talet var Bologna och Paris. Hit brukade också svenska ynglingar fara.

Ritualer från kyrkan

Ett fullt utbyggt medeltida universitet hade fyra fakulteter. Först kom den teologiska, eftersom prästutbildningen oftast var huvudsaken. Därefter följde den juridiska och sedan den medicinska. Den filosofiska fakulteten var däremot ett slags förberedande utbildning i de sju fria konsterna (artes), som inte var konster i vår tids mening utan ämnesområden av typen matematik, retorik, astronomi. Man passerade därför denna fakultet innan man gick vidare, exempelvis till teologi.
Alla examina hade olika rituella inslag, som till större delen hämtades från den kyrkliga sfären, men som inte heller var utan element från skråväsendet. Naturligtvis övertog de första universiteten i Norden riterna, när de bildades: Uppsala 1477 och Köpenhamn 1479.

Första doktorsgraden

Den första Philosophiae Doctor lär ha delats ut i Paris år 1150. Men inte förrän tidigt 1800-tal började doktorsgraden få sin moderna betydelse som den högsta akademiska graden, tack vare praxis på universiteten i Tyskland.

Först kunde man bara erhålla en professionell doktorsgrad i teologi, juridik, eller medicin. År 1861 anammade det amerikanska universitet Yale denna nya praxis och lät yngre studenter erhålla graden om de hade fullbordat en föreskriven akademisk kurs och framgångsrikt försvarat en avhandling innehållande ny forskning i vetenskap. Från USA spreds doktorsgraden via Kanada till Storbritannien 1917.

Inom den filosofiska fakulteten kunde man ta vissa examina, den lägsta kallades baccalaureus-examen (ordet finns kvar i Bachelor of Arts) och därefter kom magistergraden. Doktor blev man däremot först efter studier vid de högre fakulteterna, således i teologi, juridik, medicin, odontologiska, farmaceutiska, lantbruksvetenskapliga, skogsvetenskapliga och veterinärmedicinska.

På 1900-talet har de filosofiska fakulteterna delats upp och bland annat har humanistiska, samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga fakulteter skapats.

Promotionssedens historia i Sverige

Redan tidigt uppkom vid universiteten en sed att kalla de som förvärvat godkända insikter i ”de sju fria konsterna”, artium liberalium eller liberal arts, för magister. Det var en utbildning till en fri och aktiv samhällsmedborgare, till skillnad från studierna i yrkesutbildande ämnen. I medeltidens skolor räknades till de fria konsterna de grundläggande ämnena grammatik, dialektik och retorik, samt de mer avancerade ämnena aritmetik, geometri, musik och astronomi.

För att promoveras till magister krävdes att man först disputerat för övnings skull (pro exercitio) och sedan disputerat för att erhålla graden (pro gradu). Magisterpromotionen skedde med högtidliga formaliteter. Ordet magister blev i Sverige och Finland en allmänt använd titel för lärare, därför att magistrarna vanligen fick rätt att föreläsa och undervisa och därför att chefen i medeltidens klosterskolor kallades magister scholarum.

Den första svenska promotionen

Den första dokumenterade promotionen hölls i Uppsala en kall januaridag år 1600. I Lund ägde den första rum 1670, likaså på vintern, endast två år efter det att universitetet upprättats. Promotioner inom de så kallade högre fakulteterna var i äldre tid sällsynta.

De teologiska promotionerna var ända fram till i början av 1900-talet inte examensceremonier i vanlig mening utan snarare ett slags ordenskapitel eftersom ”förtjänta präster av Konungen”, kyrkans överhuvud, hedrades med en teologisk doktorsgrad.

Vid promotionen i Uppsala 1863 ersattes magistergraden med en filosofie doktorsgrad, varefter denna ceremoni, även i Lund, benämndes filosofie doktorspromotion. Graden var en förutsättning för att få undervisa. För att erhålla doktorsgrad vid en fakultet fordrades att man hade avlagt licentiatexamen vid fakulteten, samt författat, utgett och vid offentlig disputation försvarat en vetenskaplig avhandling, som godkänts. Godkännandet skedde efter omröstning i hela fakulteten.

Delades ut av kungen

Fram till i början av 1900 delades teologie doktorsgraden ut av kungen, som en hedersbetygelse, ofta i samband med en större tilldragelse, som en kröning eller en jubelfest. Från 1900-talets början delades titeln teologie doktor ut efter disputationen. Doktorsgraden har sedan 1969 i Sverige ersatts av doktorsexamen, men doktor kvarstår som titel på dem som avlagt denna examen.

I äldre tider var det mesta som hörde till akademiska ceremonier mycket noggrant reglerat genom bestämmelser som utfärdats lokalt eller centralt. Promotionerna hade en juridisk bakgrund. Även om man disputerat så blev man inte medicine eller filosofie doktor förrän man var promoverad. Innan dess hade man inte rätt att kalla sig för doktor – så stod det i lagen.

Kritik mot tvång att delta

Promotionerna har ibland utsatts för mycket hård kritik, både från studenter, som skulle promoveras, och andra. En period då detta skedde var i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Men en kanske ännu skarpare och långvarigare aversion mot promotionerna kom till uttryck tidvis under 1700- och 1800-talen. Framför allt reagerade man då mot det tvång som var förenat med ceremonin och mot de dryga kostnader, som den medförde för den enskilde. I våra dagar är det vid alla universitet och högskolor frivilligt att låta sig promoveras.

Numera frivilligt

Grundläggande i våra dagar är att det är helt frivilligt att delta i dessa högtidligheter. En examinerad doktor behöver inte promoveras och den professor som nyligen har tillträtt sin tjänst, måste inte installeras under högtidliga former.

Numera är det också frivilligt för universitet och högskolor att anordna promotioner eller installationer, överordnade myndigheter lägger sig inte i vilka former högtidligheter har. Det finns inte heller några övergripande bestämmelser när det gäller diplom, lagerkransar, hattar eller brodyr på frackkragar och ringar.

Däremot styrs verksamheten av praktiska föreskrifter, arbetsordningar och besked om tidsgränser som måste hållas. Allt detta har ytterst sin grund i, i vissa fall, månghundraåriga sedvänjor men det har också utarbetats med hänsyn till ekonomiska omständigheter, omgivningens krav och mycket annat. Traditionen är uppbyggd på vissa grundprinciper, men förändras ständigt i takt med tiden och har utvecklats olika på skilda håll.

De akademiska högtiderna i våra tider

Varje universitet och högskola har sina speciella högtider, som är knutna till just den läroanstalten. Det finns inte två svenska högskolor som har samma festseder fullt ut.

Vad som återstår av gemensamma akademiska högtidliga traditioner är numera huvudsakligen doktorsdisputation, doktorspromotion, professorsinstallation och rektorsinstallation.

Installationen är universitetets högtid, med rektor i spetsen. Promotionen är fakulteternas högtid.

Disputationer

Med doktorsdisputation menas att en student inom forskarutbildningen, som skrivit och låtit publicera en vetenskaplig avhandling, försvarar den offentligt, det vill säga låter den utsättas för sakkunnig kritik. Förr genomsyrade disputationsväsendet hela universitetens verksamhet. Under medeltiden var just dessa tal- och argumentationsövningar, vid sidan av föreläsningarna, den viktigaste utbildningsformen, ett system som härstammade från antika filosofskolor, ända tillbaka till Aristoteles krets.

Disputationerna har också i modern tid, ända fram på 1960-talet, försiggått under högtidliga former. Den som försvarade avhandlingen (respondenten) var klädd i frack, liksom de tre kritikerna som kallades opponenter. Förste opponenten var utsedd av fakulteten, och stod för den tunga kritiken av innehållet. Andre opponenten, (man behövde inte nödvändigtvis utse sådan), hade utvalts av respondenten själv och hans främsta uppgift var att granska det formella i skriften. Tredje opponenten, som det var frivilligt att ha, var en av respondenten utsedd skämtare, som skulle gyckla med avhandlingen och bereda publik och agerande en välbehövlig avkoppling i slutet av akten.

Examen från och med 1970-talet

I och med att doktorsexamen infördes successivt från 1970 förändrades mycket. Graden ersattes av examen och disputationen fick en annan karaktär. Före reformen var det offentliga försvarandet av en avhandling alltid slutpunkten i doktorandens utbildning, numera kan vissa delar av den så kallade läskursen få fullgöras senare. En disputation i våra dagar liknar snarast en vanlig seminarieövning som genomförs inför öppna dörrar och därför kanske i lite extra spänd stämning. Frack förekommer numera praktiskt taget aldrig i dessa sammanhang och i allmänhet är bara en opponent utsedd. En festligare middag eller lunch anordnas i regel fortfarande efter disputationen.

Spikning av disputation

Minst tre veckor i förväg ska det offentliggöras att en disputation kommer att äga rum, genom meddelande på universitetets anslagstavla. Detta kallas att någon har "spikat" en avhandling. Det innebär att ett exemplar av den i allmänhet tjocka skriften, försett med dekanens (fakultetsordförandens) eller rektors godkännande, bokstavligen talat spikas fast på universitetets anslagstavla. Spikning är av gammal tradition ett sätt att offentliggöra en teori. Tidigt blev det en sorts akademisk tradition, en symbol för offentliggörande.

Spikningen utförs av respondenten själv under vaktmästares övervakning. I evenemanget deltar ofta familjemedlemmar och det kan ibland förenas med enklare festliga inslag, som skålande i ett glas champagne. Spikningen i denna gamla form är avskaffad på de flesta lärosäten. Numera kan spikningen innebära att disputationen offentliggörs på en särskild sida på universitetets webbplats.

Promotionshögtiden

När en disputation ägt rum kan den nyblivna doktorn promoveras vid en doktorspromotion. Detta är dock inte längre obligatoriskt. En promotion, är den ceremoni genom vilken ett universitet eller en högskola, som har fasta forskningsresurser, ger de som är berättigade sina yttre tecken på doktorsvärdigheten. Ordet promovera kommer av det latinska verbet promovere, som betyder föra fram, skjuta fram, men här i överförd bemärkelse närmast befordra. Promotionen är den viktigaste och mest traditionsomgärdade av de akademiska ceremonierna.

Insignier – och akademiska dräkter

Vid promotioner används akademiska insignier, det vill säga rituella föremål, som förekommer vid skilda högtidligheter och sprider glans över dessa. Spiror symboliserar universitetets självstyrelse och jurisdiktion – att man exempelvis kan döma elever för fusk. Spirorna förekommer i Uppsala, Lund och Göteborg. De bärs i spetsen av de högtidliga akademiska processionerna av cursorer eller pedeller, benämningarna skiftar men i Göteborg heter de pedeller. De går i regel närmast före universitetets rektor.

Rektorskedjor skänktes till universiteten i Uppsala och Lund av kung Oscar II. Alla universitet och högskolor har numera rektorskedjor som rektor bär som ett halsband. Ett sigill som hänger i kedjan förekommer vid de skilda läroanstalterna som allmänt igenkänningstecken.

Så kallad akademikrage, det vill säga broderad frack, har sitt ursprung i de gamla ämbetsuniformerna, som från början av 1800-talet enligt påbud av kungen användes av hela det officiella Sverige. Bruket av de broderade kragarna ökar för närvarande.

I Sverige förekommer de speciella akademiska dräkter som är så vanliga i utlandet bara undantagsvis. Göteborgs universitet har tagit i bruk en särskild akademisk dräkt som bärs av rektor och dekanerna.

Starka svensk-finska traditioner

Sverige och Finland är de länder, där promotionerna bäst bevarats. I Finland är promotionssederna av en mera ålderdomlig och traditionell karaktär.

Det finns promotioner på många håll i omvärlden men då är de i regel av en annan karaktär och knutna till större jubiléer och evenemang, inte som i Sverige, en i de flesta fall årlig företeelse. I utlandet förknippas också promoverandet huvudsakligen med introducerandet av hedersdoktorer bland vilka man finner kungligheter, högt uppsatta statsmän och politiker samt självfallet vetenskapsmän.

En promotion, som på en och samma gång omfattar alla kategorier, jubeldoktorer, hedersdoktorer och doktorer efter avlagda prov är – liksom promotionskransarna – något typiskt för den svensk-finländska kulturkretsen. Dessa inslag bidrar med säkerhet till att behålla en sed som, låt vara med stora förändringar, obruten har existerat i vårt land under åtminstone fyrahundra år.

Jubeldoktorer och hedersdoktorer

En jubeldoktor, doctor jubilaris, är den som för femtio år sedan promoverades och som nu åter inbjuds till sitt gamla lärosätes högtid. Seden att särskilt hylla dessa jubilarer förekommer endast i Sverige och Finland och den tillämpades första gången vid medicinska fakulteten i Uppsala 1804. Jubeldoktorerna får inga ringar eller hattar, men nya diplom och filosofie jubeldoktor får en färsk lagerkrans att bära under ceremonin.

Till hedersdoktor, doctor honoris causa, utnämns dels vetenskapsmän, huvudsakligen från andra länder, som svenska universitets- och högskoleforskare knutit kontakt med i sin verksamhet, dels andra personer som inte uppnått doktorsexamen genom formella prestationer men som universitetet gärna vill knyta till forskningsgemenskapen. Praxis i övrigt när det gäller vilka prestationer man vill hedra kan påtagligt skilja sig mellan lärosätena.

Fakulteterna utser hedersdoktorerna

Det är alltid fakulteterna själva som utser hedersdoktorer, inte rektor eller universitetsledningen i övrigt. Vidare kan den som exempelvis blivit filosofie doktor efter avlagda prov vid ett svenskt universitet absolut inte utses till filosofie hedersdoktor vid ett annat. Eftersom Sverige är ett litet land tillämpar man riksgiltighet. Det betyder till exempel att någon som har blivit medicine hedersdoktor i Umeå vid ett tillfälle, inte senare bör tilldelas samma värdighet i Uppsala.

Doktor efter avlagt prov

Doktorer efter avlagda prov är den stora massan av promovendi. En vanlig term är också det latinska " doctores iuvenes" (sing. doctor iuvenis), det vill säga unga doktorer. Att kalla dem "unga" kan kännas något oegentligt, eftersom åtskilliga av dem uppnått en aktningsvärd ålder. Den som ska promoveras benämns promovendus, promovenda, pluralis promovendi (på svenska oftast en promovend, flera promovender). När de just har genomgått akten kallas de på motsvarande sätt promotus, promota, promoti.

Promotionsakten – vilka som är aktörer

Promotor är den som ger promovendi deras värdigheter genom insignierna, det vill säga hatt, ring etc. Man har olika sätt att utse promotorer vid skilda läroanstalter, dock är det alltid en professor som själv måste vara doktor, inte nödvändigtvis inom den fakultet det gäller.

Promotor utses av fakulteten själv. Promotor anses vara ett led i en succession och ett viktigt inslag i promotionen är att denna följd markeras genom kröningen med krans respektive hatt och orden: "Jag XX, själv filosofie doktor..." eller "Ego NN, ipse philosophiae doctor ..."

När det gäller övriga aktörer har alla läroanstalter olika system, beroende på de praktiska omständigheterna. I regel kallas den främst ansvarige promotionsövermarskalk eller övermarskalk, men bland annat i Göteborg, Uppsala och vid KTH benämns hen ceremonimästare. Dessa arbetsledare kan till sin hjälp ha biträdande övermarskalkar med flera. Vid större arrangemang finns också biträdande fakultetsmarskalkar. Vid nästan alla läroanstalters högtider fungerar ett större eller mindre antal studenter som marskalkar.

Promotionsakten – hur det går till

Promotionsaktens utformning skiftar från lärosäte till lärosäte. En högtidlig procession in och en lika högtidlig ut är genomgående, med något undantag.

Promotionen innebär att man genom akten garanterar den promoverades yrkesskicklighet, övergången från student till utbildad forskare.

Numera ställer promovendi upp sig i procession fakultetsvis i bokstavsordning. Förr arrangerades detta festtåg efter skicklighet, varvid den bäste gick först och således kallades primus. Den näst bäste placerades sist i ledet och benämndes därför ultimus, vilket betyder den yttersta. Långt fram på 1800-talet fanns också en sed att man rituellt skulle öppna och sedan slå ihop böckerna och värja förekom också. Överhuvudtaget var promotionsakterna i gångna tider monstruöst långa med tal, predikningar, kantater, hyllningsverser etc.

Promotionsceremonin i Göteborg

Vid Göteborgs universitet inleds högtiden med ett anförande av rektor följt av utdelande av universitetets större priser och utmärkelser, vilket inte hör till själva promotionen. Därefter startar fakulteternas promotioner, oftast i ordningen: Sahlgrenska akademin, Humanistiska fakulteten, Naturvetenskapliga fakulteten, IT-fakulteten, Handelshögskolan, Utbildningsvetenskapliga fakulteten och Samhällsvetenskapliga fakulteten. Vilken ordning det är kan ibland justeras beroende på hur många doktorer som ska promoveras.

Slutligen ingår en studentuppvaktning som består av att ordförande för Göteborgs universitets studentkårer (GUS) talar och någon av universitetets studentkårer uppträder.

Promotor för respektive fakultet inleder sin del med hälsningsfrasen från romerska senaten på latin. Senaten öppnades med en välgångsönskan som uttryckte förhoppningen att allt måtte bli gott.

Symbolisk kateder

Själva promoverandet är aktens höjdpunkt. Huvudtanken, som ännu finns kvar vid de gamla universiteten, är att promovendi ska stiga upp i katedern – eller på parnassen, som den i dessa sammanhang ofta kallas – och sedan gå ner på andra sidan. Detta symboliserar att de från och med nu har rätt att bedriva akademisk undervisning.

I katedern möter promotor, som hälsar promovendus genom ett handslag, sätter på hen en hatt eller en krans, träder en ring på hens finger och ger hen ett diplom. Innan promovenden stiger ner från katedern säger promotor farväl med ett handslag. Överallt förekommer ett individuellt promoverande. Man inviger aldrig kollektivt, men sex personer sammanförs stunden innan promovenderna stiger upp på parnassen. Då alla fakulteterna är avklarade får hela fakulteten en gemensam fanfar och lyckönskan av promotor.

Latinet finns kvar

Promotionsspråket, alltså det som används vid själva promoverandet, är antingen svenska eller latin. Undantaget är presentation av utländska hedersdoktorer, vilken ibland sker på engelska eller annat modernt språk.

Latinet finns kvar eftersom promotionen är en länk i en lång kedja. Latinet blev kyrkans språk, och medeltidens högre undervisning hade länge mest kyrkliga syften. Eftersom universiteten växte fram ur de gamla katedralskolorna föll det sig naturligt att latinet också blev den lärda världens språk.

Promotionens olika steg

Promotor förklarar sig vara utsedd av vederbörande fakultet samt innehavare av den rang, som nu ska utdelas till andra, vilket markeras genom att sätta på hatt eller lagerkrans. Först kallas jubeldoktorerna fram för att få ny lagerkrans och nytt diplom. Därefter ber promotor hedersdoktorerna ta emot tecknen på sin nya värdighet: hatten eller kransen, ringen och diplomet. Till sist tar promotor avsked av den nya doktorn.

Som tredje steg vänder sig promotor till dem som avlagt doktorsexamen. Dessa ombeds att komma fram en och en för att motta sina insignier. Här skiftar bruket och överlämnandet kan exempelvis begränsas till att gälla diplom. Om någon promoveras utan att närvara personligen, läses vederbörandes namn upp, följt av ordet absens, "frånvarande". I det latinska formuläret avslutas med ordet dixi, "jag har talat". När svensk översättning används, följer denna ofta påfallande väl den latinska texten även i stilistiskt avseende, vilket till exempel kan medföra att doktorerna betecknas som "vittberömda" eller "högt berömda" eller att avslutningsfrasen till de nypromoverade är "farväl".

Mer om insignierna – de symboliska föremålen

Det är promotionen som ger rätt att bära insignierna, inte disputationen. Insignier är de föremål som utdelas vid promotionsakten och som har symbolisk innebörd.

Doktorshatten symboliserar frihet men också makt. I gångna tider kunde en doktorshatt vara i färg och påminna om en barett. Numera är hatten alltid svart och veckad. Doktorshatten inom teologisk fakultet har svart rosett. De övriga hattarna har guldspänne, som utgör respektive fakultets symbol. Hatten utdelas vid promotion inom de som – anknytande till den medeltida traditionen – brukar kallas "högre" fakulteterna, det vill säga de teologiska, juridiska, medicinska, odontologiska, farmaceutiska, lantbruksvetenskapliga, skogsvetenskapliga och veterinärmedicinska. I vissa fall gäller detta också vid tekniska fakulteter.

Inom de filosofiska fakulteterna bär promovendi en lagerkrans och inte hatt. Lagerkrans bärs under promotionsdagen, men den doktor som så önskar kan skaffa sig en filosofie doktorshatt att senare använda vid högtidliga tillfällen.

Lagerkransen var i den antika världen en segerkrans och den gällde som sådan också i renässansens triumftåg. Främst blev den sedan en utmärkelse för skalder men också redan vid de tidiga universiteten en belöning för lärda mödor. Den har i Sverige och i Finland, men inte i andra länder, behållits som en promotionssymbol. Det är troligt att Tegnérs diktning, framför allt "Epilogen vid magisterpromotionen", bidragit till att hålla lagerkröningen som promotionssed så levande.

Ringen är av guld och symboliserar trohet. Det har ibland uttryckts så att vederbörande ingått äktenskap med Vetenskapen. I forna dagar har den varit prydd med ädelstenar. Olika lärosäten liksom fakulteterna har skilda symboler som pryder ringarna. I Göteborg är det valfritt för doktor att skaffa ring och ha på sig under ceremonin. Hedersdoktorer får en ring av universitetet dagen innan och har på sig ringen under ceremonin. Dock överlämnas ringen symboliskt under promotionen.

Diplomet var ursprungligen en skriftlig stadfästelse av de rättigheter som tillkom de promoverade. Praktiskt utgjorde det ett slags dokumentation som den promoverade behövde, exempelvis vid resor till andra universitet. Diplomet utdelas numera till samtliga promovendi. Det är hoprullat, i regel försett med sigill och emballerat på olika sätt.

Promotionsbankett

Måltider i anknytning till akten förekom i gamla tider rikligen, liksom baler och andra högtidligheter. Det var framför allt dessa som gjorde promotionerna så dyrbara för fattiga studenter och som bidrog till att skapa opposition mot promotionsseden. Numera är det alltid frivilligt för dem som promoverats att delta i de promotionsmiddagar som anordnas med tal, sång, musik, underhållning och dans. Göteborgs universitet bjuder sina nya doktorer och en gäst på banketten. Doktorerna kan också bjuda med ytterligare fyra gäster, men får då betala kuvertpris för dem.

Klädsel för promovendi under promotionsakten

Vid de flesta lärosäten är frack anbefalld för män som deltar i processionen. Under fracken bärs en vit väst och vit fluga, svart fluga förekommer aldrig i promotionssammanhang. För kvinnor gäller långklänning alternativt folkdräkt. Även de gäster som medverkar vid både ceremonin och banketten rekommenderas att bära högtidsdräkt.

När promotionerna började

Uppsala universitet grundades 1477 och den första promotionen ägde rum 1600.
Lunds universitet grundades 1666 och den första promotionen ägde rum 1670.
Göteborgs högskola grundades 1891 och den första promotionen ägde rum 1903. (Högskolan blev Göteborgs universitet 1954)

Text: Carina Elmäng/GU
Denna text publiceras i den högtidsskrift som delas ut vid promotionen.

Källor:
Akademiska högtider och traditioner, författare Torgny Nevéus
Intervju med Gunnar Dahlström, tidigare övermarskalk vid Göteborgs universitet
Professor Sture Alléns tal vid promotionshögtiden 2015
Wikipedia