Att forska om det få förstår
Att matematik skulle bli lättare ju mer man håller på med det är en missuppfattning, tror Elizabeth Wulcan. Att vara matematiker innebär snarare att ständigt ifrågasätta den egna förmågan att förstå.
– Det är en del av att hålla på med matte. Som matematiker kan man inte ha alltför mycket problem med att känna sig dum, för då kommer man ingenstans.
Vi har samlats för att diskutera hur det egentligen är att forska i ett område som, för den oinvigde, kan verka obegripligt. Elizabeth Wulcan är biträdande professor i matematik och forskar kring komplex analys. Hennes drivkraft är att försöka förstå hur saker hänger ihop, och inte nödvändigtvis av forskningens tillämpningar.
– Det är en del av en mänsklig intellektuell verksamhet att ha grundforskning och ta reda på hur allt hänger ihop.
DICK KASPEROWSKI ÄR professor i vetenskapsteori och forskar bland annat kring open science. Han studerar var i forskningsprocessen man kan inkludera icke-forskare och det som kallas för citizen science – när allmänheten bidrar med data till forskningen.
Den tredje personen kring bordet är Bernhard Mehlig. Han är professor i fysik och sysslar med komplexa system, mer specifikt hur partiklar rör sig i turbulenta flöden. Han och hans kollegor använder avancerad matematik för att studera dessa system, men samarbetar även med experimentalister. Bernhard Mehlig jämför den invecklade matematiken med att sätta ihop en cykel.
– Man måste kunna detaljerna och det kräver en viss vana, men kan man det så blir det mycket lättare. Det som är svårast är de logiska argument som leder till frågorna. Att försöka hitta en vettig hypotes.
FORSKNING HANDLAR till stor del om att ställa upp hypoteser och sedan testa dem. Den kände vetenskapsteoretikern Karl Popper hävdade redan på 1930-talet att ingen hypotes slutgiltigt kan bevisas, men däremot kan allt motbevisas.
– Forskning har därför en inneboende osäkerhet, men det är också förutsättningen för framsteg. Vetenskapen är i ständig rörelse, säger Dick Kasperowski och fortsätter:
– Popper hade idealbilden av forskaren som en person brinner av att hela tiden ifrågasätta sig själv. Man kan undra det realistiska i det, att ständigt ifrågasätta sig själv. Forskning är dessutom inte något som man gör alldeles själv. Det är en social verksamhet där arbetsuppgifterna kan vara väldigt distribuerade och kanske svåröverblickbara för alla inblandade, och kräver därför en hög grad av tillit mellan de ingående forskarna.
MEN DE ANDRA TVÅ andra runt bordet nickar igenkännande när ifrågasättandet kommer på tal.
– Det är exakt så, säger Bernhard Mehlig och Elizabeth Wulcan fyller i:
– Mina vänner brukar be mig sluta säga att jag inte vet saker, eftersom jag ifrågasätter mig själv hela tiden. Jag vet inte om det är en yrkesskada, eller om jag är sådan från början.
– Det är nödvändigt att ifrågasätta, för annars går det inte. Vi letar hela tiden efter fel i våra egna modeller och beräkningar, och det är definitivt deprimerande när vi hittar något som inte stämmer. Då måste vi gräva ännu mer. Det är en av mina viktigaste uppgifter, att visa för doktoranderna att det är så man måste göra, säger Bernhard Mehlig.
DET STÄLLS ALLT STÖRRE krav på forskare att kunna förklara sin forskning för personer utanför det egna fältet. Forskningsfinansiärer kräver till exempel en populärvetenskaplig förklaring i samband med forskningsansökningar, och enligt högskoleförordningen har universiteten en skyldighet att bedriva så kallad samverkan, utöver undervisning och forskning. Men trots att de tre forskarna runt bordet är rörande överens om att forskningskommunikation behövs, så är det inte en enkel uppgift. För vad är det egentligen som ska kommuniceras, och hur ska det göras?
– Varje enskild vetenskaplig artikel är kanske inte jätterelevant för allmänheten. Men att försöka förklara för folk vad jag håller på med och varför, det är det roligaste som finns, säger Bernhard Mehlig.
Elizabeth Wulcan påpekar att svårigheterna för en matematiker är att göra forskningen begriplig, när det inte finns några exempel från vardagen att använda sig av.
– Objekten som jag studerar är ofta inte bekanta för andra, och jag får ge en förenklad bild av det jag gör, säger hon.
EN FRÅGA SOM FORSKARNA återkommer till flera gånger är osäkerheten i forskningsresultat, och hur det bör kommuniceras. För även om forskare hela tiden testar sina egna hypoteser och känner sig osäkra på resultat, så betyder det inte att allt kan ifrågasättas. Dick Kasperowski återkommer till Karl Popper och hans sätt att se på vetenskap – att vi ska ifrågasätta resultatet, men inte själva systemet.
– Problemet kommer när folk tycker att man kan tycka till om allting, utan att ta hänsyn till det vetenskapen kommit fram till, säger Bernhard Mehlig.
I ljuset av covid-19 och diskussionen om fake news anser forskarna att det blir ännu viktigare att förmedla hur själva forskningsprocessen går till.
– Något som borde förklaras är vad det betyder när en forskare säger att de inte vet. För ingen kan ju säga någonting med absolut säkerhet, säger Elizabeth Wulcan.
Av: Camilla Persson