I otakt med tiden. En genealogi av svensk musiklärarutbildning
Kort beskrivning
Doktorsavhandling av Lena Ostendorf.
Studien syftar till att undersöka vad som historiskt och socialt konstituerar den diskursiva praktik som utgör lärmiljön inom lärarprogrammet vid institutioner för högre musikutbildning så att dessa kan problematiseras och diskuteras på en strukturell nivå. Jag är intresserad av att ta reda på attityder och vedertagna "sanningar" som verkar "sitta i väggarna" på vissa institutioner. Hur kan aspekter som status, klass och makt relateras till dessa attityder och hur kan de synliggöras?
Musiklärarutbildningar slits mellan nytta, bildning och vetenskaplighet
Samhället förändras snabbt men utbildningen hänger inte med. Detta är en verklighetsbeskrivning som har funnits inom musiklärarutbildningen i årtionden. När högskolorna strävar efter modernisering, slits lärare och studenter mellan nyttotänk, bildningsideal och krav på vetenskaplighet. Det visar ny forskning från Högskolan för scen och musik.
Den har funnits med ända sedan 1950-talet: uppfattningen om att den svenska musiklärarutbildningen inte är i fas med sin tid. Den slutsatsen drar Lena Ostendorf i sin avhandling, där hon undersöker hur traditioner, normer och ”det som sitter i väggarna” fungerar som en osynlig styrning av utbildningen, vid sidan av lagar, regler och riksdagsbeslut.
– Hela den här tiden återkommer det en strävan mot att vilja genomföra snabba förändringar av utbildningarna, och det innebär risker. Jag vill uppmärksamma vilka synsätt som har funnits kring utbildningen genom tiderna och visa vad det är som faktiskt styr. På så vis blir det lättare att förstå varför man gör som man gör idag, säger Lena Ostendorf.
I sin studie har hon intervjuat lärare och studenter på sex svenska musiklärarutbildningar. Hon har också undersökt offentliga utredningar och andra dokument om utbildningarna från 1950-talet och fram till 2008.
Resultaten visar att det finns tre återkommande huvudideal, som alla vill utveckla musiklärarutbildningen i var sin riktning.
Nyttoidealet: Utbildningen bör producera flexiblare musiklärare som är mer anpassade till dagens arbetsmarknad och samhälle. Lärarens kunskap ska vara bred och hen ska erbjuda sina elever möten med många olika typer av musik och göra musikämnet intressant för fler elever.
– Men i praktiken är det en kvasibredd. Sedan 1970-talet har man satsat väldigt mycket på populärmusik på bekostnad av västerländsk klassisk musik och andra genrer, säger Lena Ostendorf.
Bildningsidealet: Musikalisk allmänbildning är i fokus och kunskap är värdefull även om den inte omedelbart kommer till användning. Både lärare och studenter vill ha mer tid till fördjupning inom musikämnet. Strävan efter mätbar nytta är ”nyliberal geggamoja med vinstmaximering som yttersta bevekelsegrund”, som en intervjuad lärare uttrycker det.
Universitetsidealet: Både studenter och lärare måste bli bättre på att arbeta vetenskapligt och producera resultat som passar in i den akademiska världen. Studenter ska kunna skriva en uppsats, men också reflektera och argumentera muntligt. Det handlar även om att universitet är myndigheter och därför måste följa regler, lagar och utbildningsplaner.
– I och med att musiklärarutbildningen införlivades i universiteten måste den anpassas. Det är en utmaning för många studenter, säger Lena Ostendorf.
De tre olika idealen är på många sätt i konflikt med varandra. Något som kan skapa dilemman för studenter och lärare i hur de kan förhålla sig till de förväntningar som finns på deras roller, enligt Lena Ostendorf.
− Hur gör jag rätt eller fel som musiklärarstudent? Ska jag utveckla mitt konstnärskap på bekostnad av den pedagogiska kompetensen eller tvärtom? Normerna påverkar även de som utbildar studenterna, de måste anpassa sig till de osynliga och synliga förväntningarna.