Kemist som kämpar för lika villkor

Hon är född i södra Ryssland, och tillbringade sedan uppväxtåren i Minsk i Vitryssland där släkten också bodde. Och där uppstod redan i unga år hennes intresse för läkemedel och kemi.

Varför valde du att bli kemist?
– Min mormor var, precis som min mamma, apotekare. Mormor var ansvarig för apoteksverksamheten i vår region i Ryssland när jag var liten. På hennes apotek fanns det ett labb där det tillverkades krämer och mediciner och eftersom jag var så intresserad fick jag göra mina egna vitaminer där när jag var i nioårsåldern. Redan då kände jag till de flesta vanliga mediciner och vad de användes till. Så min dröm när jag var liten var att bli apotekare!

– Det var hård konkurrens för att komma in på universitetet i Minsk. Jag blev jätteglad när jag, som en av tio, kom in på det gemensamma utbildningsprogrammet för kemister och apotekare, och fick ett statligt stipendium för att täcka kostnaderna. Men just det året var kvoten till apoteksutbildningen fylld, så dekanen frågade om jag kunde börja studera kemi och växla till apotekargrenen något år senare. Men när tiden väl var inne för ett skifte var jag så intresserad av kemi att jag inte ville byta.

Hur hamnade du här i Göteborg?
– Jag rekryterades hit via Wallenbergcentrum för molekylär och translationell medicin vid Göteborgs universitet. Jag var lyckosam nog att få ett helt karriärpaket. Med det följde stora anslag och samarbete med Astra Zeneca. Idag har jag generösa anslag, intressanta forskningsprojekt, stimulerande undervisning, bra kollegor och fina utvecklingsmöjligheter. Kontakten med kliniskt arbete och med Astra Zeneca är väsentlig för mig. Så jag trivs hittills väldigt bra, vi får se hur det utvecklas.

– Arbetstillvaron som forskare är inte så beroende av fixa tider. Det innebär både fördelar och nackdelar. Min man är också forskare i kemi, så man kan absolut säga att vi tar med oss jobben hem. Vi kan arbeta kvällar och till och med nätter när barnen sover. Så ibland känns det som ett nio-fem-jobb skulle vara fint, säger Alesia Tietze med ett skratt.

Vilket är ditt forskningsfokus?
– Jag forskar om kemisk biologi och undersöker föreningar som finns i naturen. Dessa föreningar försöker vi sedan framställa i labbet för att kunna studera deras funktioner. Fokus ligger på peptider, det vill säga membranproteiner, alltså kedjor av aminosyror. Dessa är vitala delar i jonkanaler, som har olika funktioner i människokroppen. Bland annat så transporteras kemisk information genom sådana jonkanaler till vår hjärna, exempelvis när man har bränt sig. Det finns även peptider i naturen som inte går att framställa på kemisk väg. Vi vill hitta metoder för att kunna göra det.

–  Jag har ett team med både forskare, postdocs och doktorander. Två doktorander ska anställas och mastersstudenterna bidrar också.  I ett projekt studerar vi hur naturliga biologiska föreningar  kan användas och framställas på kemisk väg för att hitta nya material.  Till exempel hitta sensormaterial för konstgjorda artificiella porer, som skulle kunna transportera joner genom en konstgjord jonkanal för att kunna ändra jonselektivitet. Något som skulle vara till nytta för läkemedelsforskning.

Bild

När är du mest tillfreds i ditt arbete?
–  När min forskargrupp mår bra, när mina studenter lyckas och när forskningen går framåt förstås. Jag gillar att se mastersstudenter och postdocs växa i sina uppgifter och bli självständiga. Just nu har vi utvecklat en metod för att syntetisera membranproteiner och framställt jonkanaler på konstgjord väg. Metoden är publicerad i Chemical Science. Membranproteiner är svåra att hantera och svåra att lösa i vatten så det har varit en utmaning för oss. Få labb i världen klarar av det. Det var en framgång att vi kunde utveckla en fungerande metod.

 –  Att undervisa kan också vara kul om det finns tillräckligt med förberedelsetid. Just nu är jag kursansvarig för en kurs i medicinsk kemi på avancerad nivå. Det är en mycket kommunikativ kurs med olika moment; föreläsningar, seminarier, laborationer och projekt. Jag gillar verkligen den här kursen men önskar att jag hade mer tid till förberedelser.

Vilken är din största drivkraft?
–  Idéerna är nog den största drivkraften. När jag i efterhand observerar utvecklingen inom mitt forskningsfält kan jag se att tankar och idéer jag haft
tidigt ofta är sådant som läkemedelsföretag flera år senare jobbar med.

Hur är det att vara kvinna inom akademin?
– Redan under mina forskarstudier, och senare som självständig forskare, har jag hela tiden arbetat för större jämlikhet och jämställdhet inom forskningsvärlden. Jag blev därför positivt överraskad när jag kom till Sverige där förhållanden för kvinnor är bättre än i Tyskland.

Måste man jobba hårt för att kunna vara forskare?
– Det hjälper mig i jobbet som forskare att jag är optimistisk och positiv. Jag arbetar hårt, men vill understryka att jag inte är arbetsnarkoman. Att vara samarbetsvänlig är också avgörande för mig.