När ett pulsåderbråck i hjärnan brister, uppstår en livshotande blödning. Under den närmaste tiden efter blödningen riskerar patienterna att utveckla sekundära hjärnskador med stor risk för bestående funktionella och kognitiva besvär. Sandra Bjerkne Wenneberg forskar på nya metoder att upptäcka sådana hjärnskador i tid.
Aneurysmal subaraknoidalblödning (aSAH) är en form av stroke som orsakas av att ett pulsåderbråck i hjärnan brister. Ett typiskt symtom är så kallad ”åskknallshuvudvärk”.
Vid blödningen ökar bland annat trycket inuti skallen och det finns risk för syrebrist i hjärnan. Detta utlöser flertalet reaktioner som under de följande dagarna och veckorna kan leda till sekundära hjärnskador som kallas Delayed Cerebral Ischemia (DCI). Utan tidig behandling riskerar skadorna att bli permanenta.
– Patienterna med denna akuta hjärnblödning är ofta något yngre än de som drabbas av exempelvis ischemisk stroke, som i de flesta fall orsakas av blodpropp. En majoritet av aSAH-patienterna riskerar långvarigt bestående besvär, framför allt med kognitiv påverkan, säger Sandra Bjerkne Wenneberg, som är specialistläkare i anestesi- och intensivvård på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hon fortsätter:
– Det som är lite speciellt med aSAH är att några dagar eller veckor efter det akuta insjuknandet drabbas ungefär en tredjedel av patienterna av sekundära ischemiska skador, DCI, som starkt ökar risken för att dö eller få svåra restsymtom.
”Det behövs fler studier”
Vad handlar din forskning om? – Patienter som vårdas efter en aSAH övervakas noga, men det skulle behövas ännu bättre metoder för att upptäcka utvecklingen av DCI i tid. Detta för att kunna optimera behandlingen. Vi har tittat närmare på två potentiella metoder, hjärtfrekvensvariabilitet och inflammationsmarkörer i blodprov.
Vad gav studierna av hjärtfrekvensvariabiliteten (HRV)? – När kroppen utsätts för stress som vid en hjärnblödning minskar den naturliga variationen i hjärtrytmen. Vi kunde se att HRV minskade mer hos patienter som dog under det första året efter stroken, än hos de som levde vidare. Men tyvärr kunde inte vår metod säkert förutsäga utvecklingen av DCI.
Och vad visade mätningarna av inflammationsmarkörer i blodet? – Vi fann inget tydligt samband mellan uppkomsten av DCI och de undersökta markörerna. Däremot kunde vi se att patienter med sämre utfall ett år efter hjärnblödningen hade högre nivåer av inflammatoriska markörer i den akuta fasen. Fler studier behövs för att fortsätta identifiera och utveckla effektiva metoder för att förutsäga och förebygga utvecklingen av DCI.
”Kan känna sig maktlös”
Hur kom det sig att du valde att fokusera ditt doktorandprojekt på denna form av stroke? – Under vår specialistutbildning gör vi en längre placering inom neurointensivvården, NIVA. I jämförelse med ischemisk stroke är patienter med aSAH en liten grupp som helhet men däremot en stor patientkategori på NIVA. Patienterna drabbas ofta mitt i livet utan förvarning och många påverkas för resten av livet, säger Sandra Bjerkne Wenneberg och fortsätter:
– Man kan känna sig något maktlös som läkare när patienterna utvecklar sekundära skador under tiden vi vårdar dem, men vi har inte tillräckligt bra metoder att upptäcka dem i tid. Efter diskussion med mina blivande handledare fick jag möjlighet att titta vidare på potentiella nya metoder för att upptäcka utvecklandet av DCI.
Mental trötthet efter fem år
Ni studerade också hjärnblödningens effekter på längre sikt. Vad kan du berätta om det? – Vi följde patienter med telefonintervjuer och enkäter i upp till fem år efter blödningen. Många hade återhämtat sig kroppsligt men led av kognitiva besvär som försvårade återgången till arbete och påverkade deras vardag och familjeliv. Ett särskilt tydligt bestående symtom var mental trötthet. Det syns inte utanpå men kan ha långtgående påverkan på patienternas vardag. Trots att många upplevde förbättring av sina symtom led fortfarande kring hälften av mental trötthet efter fem år.
Hjärtfrekvensvariabilitet (LF/HF-förhållandet) för patienter som utvecklar sekundära hjärnskador (DCI) jämfört med patienter utan DCI. De streckade linjerna indikerar det genomsnittliga förhållandet för patienter som utvecklar DCI (röd) och patienter utan DCI (blå). LF/HF ökade över tid för båda grupperna; dock hade patienter som utvecklade DCI en betydligt högre ökning (p=0,012).
Källa: Bjerkne Wenneberg, S et al., Acta Anaesthesiol Scand. 2020, Creative Commons BY 4.0 License.