Buskis - en hatad och älskad underhållningsform
Folkligt, festligt och fullsatt. Men också hånat, bespottat och använt som nedsättande begrepp. Mikael Strömberg, forskare i teatervetenskap vid Göteborgs universitet, har skrivit en bok om buskis och konstaterar att buskisens särart handlar om en kombination av fyra viktiga komponenter: tematik, spelplats, rollkaraktär och spelstil.
Trots att buskis nämndes i en tidningsrecension redan på 1950-talet och att det sedan dess är ett flitigt använt begrepp finns det inget tidigare skrivet om den underhållning som mest kan beskrivas som lika delar älskad och hatad.
Det intresserade Mikael Strömberg som nu har skrivit boken Buskis – folkligt och underhållande.
– Buskis är ett rätt självklart begrepp, som ofta används för att beskriva en mängd olika saker, och jag tyckte att det var konstigt att det inte fanns några studier av buskis – var det för att det anses så dåligt? Det intresserade mig. Jag tjusas också av att något som har en så genomgående negativ innebörd samtidigt varit så populärt och lockat en stor publik. Spänningen mellan kritikernas nedvärderande omdömen och intresset från en stor publik tycker jag gör att det förtjänade en studie.
Folklig underhållning
Buskis ligger nära synen på vad som är folkligt och vad det folkliga bör vara, menar Mikael Strömberg. Att kunna bestämma vad som är bra för folket och vad den folkliga underhållningen bör innehålla har alltid varit en viktig maktfaktor. Precis som för all konst så handlar det om att förstå och lära sig att uppskatta.
– För 15 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle skriva om buskis, även om jag var intresserad av folklig underhållning. Jag har alltid gillat gamla svenska filmer med Sickan Carlsson, Thor Modéen och så vidare, men jag hade väldigt svårt för Stefan & Krister. Nu värderar jag
utövarnas kunskaper mycket högt. Jag tycker att det är väldigt intressant att titta på spelsättet, vilket jag betonar som avgörande i boken, snarare än kanske innehållet.
Numera tycker han mycket om Stefan & Krister.
– Men då inte bara Stefan Gerhardsson och Krister Classon utan många av de skådespelare de jobbat med, som Siw Carlsson, Jojje Jönsson, Annika Andersson, Mikael Riesebeck med flera.
Från folklustspel till buskis
Mikael Strömberg ser folklustspel och friluftsteater som viktiga föregångare till buskis. Med hjälp av några axplock från underhållningsområdet visar han i boken både buskisens särart och
dess nära förhållanden till andra uttryck. Det finns till exempel överlapp vad gäller användandet av revyformen, sexuella anspelningar, övertydliga karaktärer och samhällskritik.
– Det lokala, exempelvis en region, utgör en central del. Och en förstärkt och övertydlig spelstil, tillsammans med lätt stereotypa karaktärer, är viktiga beståndsdelar. Detta gör att buskisen lätt kan upplevas som raljerande över landsbygdens original. Jag har däremot aldrig hittat att någon av utövarna själva sagt att de önskar att förlöjliga, de menar tvärtom att landsbygdens original är en inspiration och tillgång – kanske till och med att buskisen hyllar dem.
Övertydliga karaktärer
När det lokala eller regionala förflyttas och blir nationellt, exempelvis genom TV, blir de övertydliga göteborgskaraktärerna eller hallänningarna däremot symboler för en specifik region och oftare nidbilder.
– Jag tror egentligen inte att buskis är ett landsbygdsfenomen vad gäller publik. Däremot är nästan all buskis förankrad i en region. Det medför att det finns ett extra starkt band mellan regionen och den specifika typen av buskis.
I sin bok beskriver Mikael Strömberg hur buskisen utvecklats från 1960-talet och framåt, kopplat till ett antal personer.
Exempelvis var buskisen under en underhållare som Sten Åke Cederhök välkomnande, inbjudande och gemytlig, med en buskis sprungen ur någon slags lokalrevy, medan tonen blir hårdare och språket grövre hos Stefan & Krister – även om det fortfarande handlar om ett rakt publiktilltal och överskruvade karaktärer.
– Hos Kass humor, en humorgrupp från Skarabygden, finns extremt överdrivna karaktärer. De spelar över mycket och det är inte meningen att det ska vara realistiskt. Det absurda tillför något.
Mikael Strömberg har i boken valt att titta på utövare som själva tagit till sig och använder ordet buskis om den underhållningsform de ägnar sig åt. Det finns dock fler som skulle vara intressant att titta på utifrån ett buskisperspektiv, menar han.
– Även om de inte själva kallar sig buskis kan det vara möjligt att se på om det som exempelvis Gina Dirawi gjort under karaktären ”Ana Gina”, eller Filip Dikmens invandrarkaraktärer på Youtube, som ”Suleyman” och ”Chantelle”, skulle kunna betraktas som en utveckling av buskis.
Kontakt:
Mikael Strömberg, tel: 0768-502 755, e-post: mikael.stromberg@gu.se
Text: Johanna Hillgren