− Det var alltså inte vid sekelskiftet 1900 med August Strindberg och Selma Lagerlöf som svensk litteratur först nådde internationell ryktbarhet. Redan på 1840-talet var svenska romaner tidens mest lästa böcker i Europa och USA, säger Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap.
I fjol kunde en forskargrupp som Yvonne Leffler ledde visa att svenska kvinnliga författare som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var storsäljande celebriteter under 1800-talet. I denna studie visas än tydligare att deras manliga kollegor Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg inte alls fick samma internationella genomslag.
Med hjälp av digitaliserat material har Yvonne Leffler nu kunnat följa hur svenska romaner av både kvinnliga och manliga författare spreds i Europa och USA, via danska översättningar och därefter till tyska. Just översättning till tyska var viktig eftersom det var det dominerande språket i Europa.
Flera olika översättningar samtidigt
Från tyska översattes böckerna sedan till exempelvis polska, tjeckiska och ungerska, men även till engelska och nederländska. En och samma roman av Fredrika Bremer och Emelie Flygare-Carlén och senare även av Marie Sophie Schwartz kom ofta samtidigt i flera olika översättningar.
− Förläggarna tävlade om att ge ut deras romaner och att vara först. De tre damerna tillhörde absolut sin tids mest spridda romanförfattare. Och många europeiska författare skrev verk som svar på deras romaner, alltså en typ av remake och fanfiction.
De engelska översättningarna fick snabbt spridning både i England och i USA, ofta först i New York innan de publicerades i London. När de väl slagit igenom på engelska översattes de ofta direkt från svenska av svenska immigranter i USA.
− Den stora spridningen i USA berodde säkert på att man här ännu inte hade någon stor inhemsk romanproduktion. Och att man gärna ville läsa annat än romaner av engelska författare. Att föredra svenska romaner kan kanske ses som ett led i frigörelsen från England.
Prisande recensioner
Genom att läsa den tidens recensioner, litterära artiklar och författarporträtt har Yvonne Leffler också tagit reda på vilket mottagande de svenska romanerna fick i internationell press. Hon konstaterar att författare som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén prisades för god miljöskildring, trovärdiga porträtt och förmåga att diskutera viktiga frågor. Något som ledde till deras snabba genomslag.
− Som författare representerade de något nytt samtidigt som de skrev den typen av brett upplagda familjeromaner som den samtida publiken i Europa och USA ville ha. Dessutom verkar just deras kön, att de var kvinnor, ha varit en fördel vid mitten av 1800-talet. Som kvinnor ansågs de vara bättre på att skildra det samtida vardagslivet i hemmet och relationer mellan människor.
Ändå saknas de romaner som var mest uppskattade då i dagens svenska litteraturhandböcker. Något som Yvonne Leffler tror beror på det förra sekelskiftets litteraturkritiker och litteraturhistoriker och deras litterära smak. Vid seklets slut blev de tidigare mer kosmopolitiska romanernas kvaliteter en nackdel. De motsvarade inte något typiskt svenskt och därmed inte den litterära norm som gällde i slutet av 1800-talet.
− I jämförelse med det moderna genombrottets realistiska romaner ansågs de gammalmodiga och tillhöra en äldre romantisk eller sentimental romantyp. Dessutom skedde en klar maskulinisering av litteraturen i slutet av 1800-talet.
Om kvinnlig romanförfattare tidigare varit en kvalitetsbeteckning blev det nu tvärtom en degraderad beteckning.
− I hög grad är det samtidens smakdomares och senare litteraturhistorieskrivare som bestämmer vad som överlever. De verk som har hamnat i litteraturhistoriska handböcker har en tendens att överleva. Det ska mycket till för att omvärdera en redan etablerad historieskrivning, säger Yvonne Leffler.
Text: Thomas Melin
