Ditte Storck Christensen
Om Ditte Storck Christensen
Jag har en bakgrund inom analytisk filosofi, antropologi (Köpenhamns universitet) och pedagogisk filosofi (Aarhus universitet, DPU) med inriktning i vetenskapsteori.
Jag är doktorand i pedagogik vid Göteborgs universitet där jag ägnar mig åt undervisning inom områdena pedagogiskt ledarskap, bedömning och styrning. Parallellt med undervisandet skriver jag på en avhandling om hemundervisning. Det var i samband med att jag blev mammaledig med min yngsta dotter som jag blev bekant med fenomenet. Innan dess hade jag tänkt att min avhandling skulle handla om skolan som ritual, det vill säga hur skolan fungerar som en inträdesport till vuxenlivet och till samhället. Utifrån detta perspektiv kan man säga att de som väljer att hemundervisa, väljer att mer eller mindre ställa sig vid sidan om “skolritualen”.
Mitt ursprungliga avhandlingsprojekt, om skolan som ritual, skulle förklara något som jag alltid tyckt varit fascinerande och märkligt med skolan, nämligen att den tar så otroligt mycket tid i anspråk och trots det ständigt tycks fortsätta expandera. Barn och unga spenderar allt mer tid i skolan, och får då såklart allt mindre tid för att umgås med barn som inte är precis jämngamla med de själva, eller med vuxna andra än sina egna föräldrar, och sina lärare. Som forskare är inte min uppgift att säga att detta är varken rätt eller fel, men utifrån mitt antropologiska perspektiv kan man i alla fall säga att det är uppseendeväckande.
Hemundervisare har tvärtom stor (om än kanske inte fullständig) frihet att bestämma själva vad barnen skall göra med sin tid, vilka de skall umgås med, vad de skall lära sig, i vilken ordning de skall lära sig saker, och hur de skall lära sig. Och jag förstod snabbt att det finns många olika sorters hemundervisning, där man använder denna frihet på olika sätt.
En av de frågor jag ställer i min studie, är vad det är som gör att några väljer att ta steget att bli hemundervisare. I Sverige är det nästan omöjligt att hemundervisa, och flera som ändå gör det har flyttat till något annat land.
En andra fråga handlar om de bestämmelser i Sverige som gör det så svårt att hemundervisa. Vad är det som man i Sverige tycker är så viktigt med att alla barn går i den “vanliga” skolan?
En tredje fråga handlar om hur hemundervisare bedriver sin undervisning. Jag är nyfiken på vad de hemundervisade barnen gör på dagarna, hur de lär sig och vad de lär sig. Med tanke på mina tidigare projektplaner, om skolan som ritual, vill jag även förstå hur man som hemundervisare hanterar detta med betyg och examina, som jag spelar en så viktig roll i Sverige för att komma in på högre utbildning.