Med passion för materialet och en vilja av att vara i rörelse är metallverkstaden rätt plats för Daniel
Första tiden i HDK-Valands metallverkstäder i Steneby ägnade sig Daniel Strandow åt ett konkret och figurativt skapande. Flera år och en masterexamen i metallgestaltning senare är hans verk mer abstrakta. ”Jag har hittat min väg in i samtidskonsten”, säger han.
Drivet har funnits där hela tiden. Som barn brukade Daniel Strandow sitta och rita i sin pappas ateljé. I tjugoårsåldern lärde han sig hamra metall och gjuta i brons.
Ändå försökte han först undvika den konstnärliga banan. Han flyttade från Söderhamn till Uppsala för att plugga freds- och konfliktkunskap. Doktorerade, forskade och föreläste. Parallellt som han tecknade, gjorde läderarbeten och hade andra konstnärliga projekt vid sidan av.
− Min pappa är konstnär. Jag vet hur svårt det livet kan vara och ville därför satsa på något som skulle ge mig en stabilare inkomst, säger Daniel.
Samtidigt konstaterar han att ”vissa saker går inte att komma undan”. En insikt som i Daniels fall kom när han blev utbränd. Han mådde inte bra av ett stillasittande liv framför datorn – och bestämde sig för att ge det konstnärliga arbetet en chans på heltid.
I dag bor han med fru och tre barn i Dals Långed, bara någon kilometer från HDK-Valand Campus Steneby, där han för ett och ett halvt år sedan tog en masterexamen i Tillämpad konst och formgivning, metallgestaltning. Arbetsdagarna tillbringar han i en metallverkstad i grannbyn Fengersfors, som en del av konstnärskollektivet Not Quite.
− Jag insåg snabbt att jag behövde hitta en verkstad för att ha tillgång till maskiner och utrustning även efter utbildningen. Eftersom familjen trivdes och ville bo kvar i Dals Långed passade det bra här i Fengersfors, som jag redan var bekant med, säger han.
Att Daniel valde just metallgestaltning som sin konstnärliga inriktning har flera förklaringar. Dels kändes en hantverksinriktad utbildning tryggare rent försörjningsmässigt. I alla fall jämfört med att satsa på fri konst. Dessutom hade han – och fortsatt har – en stark passion för materialet, och det uttryck som järn, stål och brons möjliggör.
Men det kanske allra viktigaste är det högst fysiska arbete som krävs i en metallverkstad. Här slipper han stillasittandet. Han kan vara i rörelse, stå upp större delen av dagen och ha en livsstil som han tror håller på att gå förlorad. Saker han också reflekterar över i sin konst.
− Ytterst handlar det om vilka vi är som människor. När vi lägger så mycket tid på att scrolla med bara fingertopparna kommer vi tappa vår förmåga att använda resten av kroppen. Jag är intresserad av vad som händer när vi lämnar över så mycket av vår kreativa drift till en sorts artificiella tvillingar, som mer och mer ersätter vår fantasiförmåga, säger han.
För tillfället arbetar Daniel med en större skulptur på uppdrag av Bengtsfors kommun. Han har mycket att göra och deadline närmar sig. I februari ska skulpturen vara klar. Dessutom försöker han hinna med mindre verk. Masker, kroppar och kärl. Inte minst vill han få tid att påbörja helt nya projekt till de utställningar som redan bokats in i kalendern.
− Just nu är jag i den fasen att jag vill prova många olika saker för att se vad som funkar. Jag vill testa olika spår, arbeta i olika skalor och har mängder av idéer, säger Daniel.
Faktum är att han numera känner sig hundra procent redo för det konstnärsliv som väntar. Han vill bara jobba på. Så kändes det inte när han var i slutet av kandidatprogrammet.
− Jag behövde några år till, så jag bestämde mig för att ta en master. Det är jag glad för nu. Utan den hade det inte varit lika lätt att komma igång och jobba på egen hand, säger han.
Hur hittade du HDK-Valand Campus Steneby från första början?
− Någon hade lagt ut bilder på metallverkstaden på nätet. Jag tyckte att det såg fint ut, sökte och kom in på utbildningen. Men innan jag tackade ja, åkte jag till Dals Långed och kollade. Och det var då, när jag gick runt i skolans lokaler, som det kändes helt rätt, säger han.
Under våren kan hända att Daniel åter dyker upp på HDK-Valand. Han har just skrivit på ett avtal som gör att han vid behov kan hoppa in som vikarierande lärare på metallutbildningen.
− Jag har ju undervisat tidigare. Det ska bli kul att få göra det här också, säger Daniel.
Text: Camilla Adolfsson
