Betygsnämnd:
Professor Vesa-Pekka Herva, Oulu universitet
Professor Ingrid Fuglestvedt, Universitetet i Oslo
Senior researcher Ivana Živaljević, University of Novi Sad
Ersättare vid förfall för ledamot i betygsnämnden är: Professor Kjel Knutsson, Uppsala universitet
Opponent: Professor Peter Jordan, Lunds universitet
Ordförande: Docent Karl-Göran Sjögren, Göteborgs universitet
Länk till avhandlingen i Gupea: http://hdl.handle.net/2077/71409
Sammanfattning på svenska
Modifierade såväl som obearbetade lämningar efter olika djurarter är vanligt förekommande arkeologiska fynd i gravar kopplade till jägar-samlarsamhällen i nordöstra Europa. I föreliggande avhandling undersöks relationer mellan människor och djur som nyttjade samma levnadsmiljö, samt hur dessa relationer uttrycktes och gavs materiell form i de nordliga jägar- och samlarsamhällenas begravningsseder. Det empiriska materialet i studien består av lämningar av djur, i synnerhet smycken tillverkade av djurtänder, vilka har deponerats i gravar inom fem större begravningsplatser tillhörande jägar-samlare. Dessa lokaler är Zvejnieki (Lettland), Skateholm I och II (Sverige) och Sakhtysh II och IIa (Ryssland). Gravfältet i Zvejnieki (daterad från det 8:e till det 3:e årtusendet f.Kr.) har det största antalet djurben och tänder och intar därför en central plats i studien. Material från Skateholm (ca 5600-4800 f.Kr.) och Sakhtysh (5:e - början av 3:e årtusendet f.Kr.) ger ytterligare exempel på interaktioner mellan människa och djur från mer snävt avgränsade tidsperioder och från olika geografiska områden.
Den tvärvetenskapliga verktygslåda som använts i detta arbete inkluderar en omtolkning av tidigare osteologiska analyser, en komplettering med nya analyser, en omfattande arkiv- och litteraturstudie av dokumentation som är relevant för de studerade platserna. Dessutom har rumsliga och kontextuella analyser både av de studerade gravfälten och av varje undersökt grav utförts. Vidare har analyser av djurlämningar med varierande resultat av 14C-datering, stabila isotoper i bulk och ZooMS utförts. Relationellt förhållningssätt och jägare-samlare ontologier utgör grund för den teoretiska ramverk för avhandlingen som undersöker relationer mellan människor och djur utifrån kompanjonskap (companionship). I denna avhandling betraktas djuren inte bara som en källa till mat och råvaror, utan som följeslagare (companions), som bebodde och nyttjade det gemensamma landskapet.
Avhandlingen består av 11 kapitel. Kapitel 1–3 introducerar studien och den metodologi och ramverk för tolkning som använts i analysen. I kapitel 4 presenteras de fem arkeologiska begravningsplatser som ingår i studien, samt tidigare forskning kopplad till dessa. I kapitel 5–10 beskrivs och presenteras resultat från analyserna av gravarna och de djurgrupper som ingår i studien (rovdjur, hovdjur, fåglar, fisk och reptiler samt modifierade människoben och tänder). I kapitel 11 syntetiseras resultaten från de olika gravar och begravningsplatser och diskuteras från ett relationellt perspektiv förhållandet mellan människor och djur hos jägar-samlarsamhällen i nordöstra Europa.
Det analyserade fyndmaterialet, vilket spänner över fem årtusenden, visar på föränderliga relationer mellan människor och olika djurarter i nordöstra Europa under den studerade perioden. Hovdjur främst älg, vildsvin och kronhjort, var de vanligast förekommande djuren i gravar, speciellt under 8:e–6:e årtusendet f.Kr. Under det 5:e årtusendet f.Kr. går det att urskilja en större mångfald av djurarter i begravningarna, särskilt avseende på rovdjur. Ett ökat antal rovdjur i förhållande till hovdjur, samt ett skifte från tandpärlor till mer kraftigt modifierade artefakter tillverkade av andra delar av djuren, som ben och horn, kan tydligt ses i det studerade begravningarna. Det går också se att de vanligt förekommande djurarterna med tiden gradvis ersattes av importerade material och föremål, tillverkade av även icke lokala djurarter (t.ex. sälar och murmeldjur).
Förhållandena mellan människor och djurarter på de arkeologiska lokaler som ingår i studien, formades av flera faktorer. Bland dessa kan nämnas miljömässiga och ekologiska förhållanden (förekomst av vissa arter) och sociokulturella kontexter (preferenser och restriktioner kopplade till traditioner och kosmologiska föreställningar). Vissa arter som älg, vildsvin och björn förekommer på alla studerade platser, medan andra arter som kronhjort, grävling och säl verkar ha varit mer gynnade på en viss lokal eller vid en viss tidpunkt. Hovdjurens framtänder och rovdjurens hörntänder användes oftast för att tillverka hängsmycken, men lokala preferenser för användning av andra ben, t.ex. bäverns språngben (astragali), modifierade och icke-modifierade fågelvingar och kronhjorts horn kan också observeras. Studien visar att fragmentering av djuren och urval av specifika kroppsdelar hade stor betydelse. Djurens individualitet och personlighet verkar varit viktiga för att skapa relationer mellan dem och människor.
Material härrörande från djur hade en central roll i förmedlingen av social kommunikation och kosmologiska föreställningar. Vissa djur, eller delar av deras kroppar, kan ha varit viktiga ”följeslagare” för människan i uttrycket av egen identitet eller grupptillhörighet. Andra djur kan ha besuttit skyddande eller apotropeiska egenskaper. Vissa delar av djur kan ha använts i shamanistiska syften (i vid bemärkelse) genom att symbolisera transformationer och formskiftning. Den varierande placeringen av djurlämningar i gravarna visar på mångfalden i relationerna mellan människa och djur samt på de många användningsområdena för djurlämningar. De var inte bara prydnader eller svepningar för de döda, utan kunde också utgöra utsmyckning på andra föremål, eller vara en del av depositioner och strukturer i gravarrangemangen.
Att studera allt detta ur ett följeslagarperspektiv, visar att relationerna mellan människa och djur var djupt grundläggande för stenålderns jägare-samlare, samtidigt som de inte nödvändigtvis styrdes av strikta regler. Snarare var relationerna flytande och situationsbundna. Människors och djurs aktiva engagemang, liksom dessa aktörers personligheter, var avgörande för att skapa de relationer och levnadsmiljöer mellan arter som utgjorde jägar- och samlargruppernas omgivande miljö. Denna avhandling bidrar med nya perspektiv på hur man kan studera osteologiska lämningar av djur inom arkeologin i nordöstra Europa och vidare. Studien utgör ett viktigt bidrag till att utvidga vår förståelse av relationerna mellan stenålderns människor och djur, och hur mångfacetterade de verkligen var. Trots de rumsliga, tidsmässiga och kulturella variationerna var djurens följeslagare aldrig långt borta från stenålderns jägar-samlargrupper.
Nyckelord: relationer människa-djur, relationella ontologier, följeslagarperspektiv, gravarkeologi, begravningspraktiker, zooarkeologi, jägare-samlare, stenålder, mesolitikum, neolitikum, nordöstra Europa, södra Sverige, Lettland, centraleuropeiska Ryssland.
