Masthuggskajen sticker också ut eftersom exploateringen är ovanligt tät och hög och frångår en del av kommunens egna normer för stadsutveckling. Enligt Älvstranden Utveckling AB, kommunens markutvecklingsföretag, är projektet också det första i världen att hållbarhetscertifieras och det finns ett omfattande hållbarhetsprogram som byggnadskonsortiet har enats runt. En mängd aktörer har också bjudits in under exploateringsprocessen för att få in nya tankar, idéer och perspektiv till området. Genom forskningsprojektet ”Sharing Cities” som finansieras av Vinnova, Energimyndigheten och Formas har till exempel olika småskaliga kommersiella och ideella aktörer som förespråkar hållbarhet deltagit i workshoppar med byggnadskonsortiet för att diskutera gemensamma intressen och behov.
Hur blir detta en del av ditt avhandlingsprojekt?
I mitt avhandlingsprojekt vill jag följa utvecklingen på Masthuggskajen över tid. Från de första besluten att utreda en exploatering 2008, genom planprocessen och i real-tid en bit in i genomförandefasen till ca 2022. Jag är intresserad av hur hållbarhetsbegreppet används i projektet och hur det påverkar de aktörer som deltar i processerna och förhandlingarna runt området. Några relevanta frågor i relation till detta är:
- Finns det ideologiska kopplingar, mötespunkter och intressen mellan småskaliga ideella och kommersiella aktörer som förespråkar hållbarhet och de aktörer som driver exploateringen av Masthuggskajen?
- Vad händer med småskaliga kommersiella och ideella aktörer som förespråkar hållbarhet om de blir del av storskaliga institutionella och kommersiella sammanhang?
- Finns det målkonflikter och motsättningar mellan olika aktörer runt användandet av hållbarhetsbegreppet i exploateringsprocessen på Masthuggskajen? Och hur spelas dessa i så fall ut och förändras över tid, och till vilka aktörers fördel eller nackdel?
Kan du ge oss en inblick i vardagen som doktorand på institutionen för kulturvetenskaper?
Min arbetsdag kan variera ganska mycket under olika perioder; i början av terminerna har jag ganska mycket undervisning vilket tar en hel del tid i anspråk, (ibland lite för mycket). Jag undervisar på fortsättningskursen Kultur- demokrati och staden på kandidatprogrammet i kulturvetenskap och på masterprogrammet i kulturstudier som också heter Kultur- demokrati och staden. Dessa kurser handlar mycket om att förstå kultur i relation till- och som ett uttryck för strukturella maktförhållanden i samhället; under kandidatkursen gör vi till exempel nedslag i olika kulturteorier som varit framträdande under 1900-talet såsom Frankfurtskolans kritiska teori eller Guy Debords Situationism; vi landar sedan i en analys av kulturens roll i samtida stadsutvecklingsprocesser när vi kritisk behandlar ämnen som gentrifiering (klassbaserad bortträngning) och marknadsföring av städer. Jag älskar att undervisa och lär mig mycket av mina studenter och de texter vi stöter och blöter tillsammans. Min partner är dramapedagog och inspirerad av henne använder jag en del kreativa undervisningsmetoder. Ett textseminarium kan därför sluta med att studenterna gestaltar dagens ämne genom en levande staty eller ett bild-kollage. Många studenter upplever att de minns bättre vad vi pratat om när de fått använda flera sinnen under seminariet.
När undervisningen äntligen är färdig brukar jag kasta mig på alla de hyllmeter kursläsning en doktorand förväntas göra. Dessa obligatoriska och frivilliga kurser är också är en del av min utbildning och kan behandla allt från akademiskt skrivande, vetenskapsteori till kritiska perspektiv på nya sociala rörelser eller tillväxtvänlig urbanism. Kurserna är viktiga och nödvändiga inslag och mycket av det jag har läst, skrivit och hört inom ramen för dessa har jag kunnat inkludera i mitt forskningsprojekt. Själva forskningsarbetet kan handla om att sammanfatta fältanteckningar, transkribera intervjuer eller granska olika offentlig dokument och så klart också vara ”ute i fält”. En annan viktig del av mitt arbete är skrivandet. Min ambition är att skriva varje dag. Jag går efter devisen ”good writing is rewriting” och tänker mycket genom att skriva.
Som doktorand förväntas jag också delta i seminarieverksamhet. Jag försöker prioritera att gå på doktorandkollegors seminarier även om våra ämnen skiljer sig åt på en del punkter. Av seminarier lär jag mig inte bara om mina kollegors projekt; de behandlar också meta-perspektiv på forskningsprocessen liksom teoretiska, etiska och metodologiska frågor. Den ursprungliga tanken med ämnet kulturstudier var att arbeta tvärvetenskapligt och kombinera humaniora och samhällsvetenskap. Jag försöker därför också delta i seminarium och kurser på andra institutioner och fakulteter än min egen för att hitta nya perspektiv på min forskning. Jag brukar säga att det är värdens bästa och världens sämsta jobb att vara doktorand. Bästa för att jag på heltid får ägna mig och frågor som intresserar mig. Sämsta för att den akademiska arbetsprocessen kan vara ganska ensam. En del i socialiseringsprocessen som det är att bli filosofie doktor är också att mina texter ständigt granskas och nagelfars av kollegor och handledare. Det kan stundtals vara ganska tufft och utmanande; men det är ändå bättre att ha en sträng handledare än en sträng examinator.
Är det något som har förvånat dig i avhandlingsarbetet hittills?
Jag är förvånad av den omfattning och det formella sätt som småskaliga och kommersiella och ideella aktörer som förespråkar hållbarhet är del av urbana förnyelseprojekt genom s.k. plats-skapande verksamhet. Detta var en aning som jag hade i början av mitt arbete som avsevärt har stärkts genom empirin. En annan spännande utmaning med projektet är att se hur dessa aktörer påverkas av den globala lågkonjunktur som Corona-pandemin verkar utlösa. Det kan ju hända att premisserna för stadsutvecklingen på Masthuggskajen och Göteborg som besöksmål förändras totalt.
