Axel Stenmark Tullberg fick priset Årets avhandling: ”Det svåraste var att stänga av på kvällen”
Av 39 avhandlingar blev en utvald.
Här berättar Axel Stenmark Tullberg om glädjen över utmärkelsen Årets avhandling vid Institutionen för kliniska vetenskaper. Om hur doktorandprojektet slukade mycket av hans liv. Och om den skräckblandade förtjusningen inför nästa äventyr på Stanford i Kalifornien.
Han var en av 39 som doktorerade vid Institutionen för kliniska vetenskaper 2022. Axel Stenmark Tullberg, 29, disputerade på en avhandling om immunsvarets betydelse för att kunna individanpassa behandlingen av bröstcancer bättre. Hans forskning kan leda till att färre patienter behöver genomgå strålbehandling.
Här kan du läsa mer om Axel Tullbergs doktorandprojekt.
Ett halvår efter disputationen fick han ett mejl från utbildningshandläggaren på Sahlgrenska akademins kansli: ”Din avhandling har efter rekommendation av bedömningskommittén utsetts till Årets avhandling vid Institutionen för kliniska vetenskaper 2022. Du tilldelas 30 000 kronor. Gratulerar till priset!”
– Jag blev jätteglad och överraskad över att få priset. Det var inget jag räknade med. Det kändes jätteroligt och förgyllde verkligen den veckan.
”Det var väldigt nervöst”
En fredagsmorgon i oktober 2022 stod han i en föreläsningssal på Hälsovetarbacken i Göteborg. Familj och vänner var där för att titta och lyssna. Per Hall, professor i strålningsepidemiologi vid Karolinska Institutet, hade rest dit för att opponera.
Efter tre år som heltidsanställd doktorand skulle Axel Tullberg upp till bevis.
– Det var väldigt nervöst. Här kommer det en väldigt duktig professor som har jobbat med bröstcancer i många år, jättekunnig och jättetrevlig. När jag pratade med honom före disputationen kände jag att han är en bra människa, men det var ändå väldigt nervöst, berättar Axel och fortsätter:
– Nu skulle flera års arbete kulminera i någon sorts tvåtimmars-utfrågning. Jag visste inte alls vilka saker opponenten skulle ta upp. Det fanns en stor bredd på vad som kunde komma, alltifrån statistik och metoder till själva slutsatserna. Jag kunde få någon konstig fråga som jag inte hade en aning om. Till exempel fysiken bakom strålbehandling, som inte riktigt är min hemmaplan.
Och hur gick det?
– Det gick ändå bra. Disputationen var en positiv upplevelse. Det var väldigt kul att nära och kära kom och lyssnade, och att jag faktiskt fick berätta om det nördiga jag har hållit på med i flera år.
”Går igenom en sorts kris”
Hur är det att leva i ett sådant här flerårigt forskningsprojekt?
– Det blir något man aldrig riktigt släpper, varken på kvällar eller helger. Det slukar mycket av ens energi och tid, samtidigt som det är väldigt givande och intressant. Det är mer än ett heltidsjobb. Man går runt och funderar för att hitta sätt att ta sig framåt och bygga vidare på saker man har hittat. Och när man inte riktigt får ihop sina fynd med litteraturen blir det nästan någon sorts kris man går igenom tills man hittar en förklaring. Den stora fienden är slumpfynd. Man vill inte förstora upp saker, för att sedan förstå att det man hittade berodde på slumpen.
Vad var svårast med doktorandprojektet?
– Att stänga av på kvällen och sluta tänka på arbetena man håller på med. Det var svårast. Och när man har digitala möten med amerikanska kollegor, som ligger sex till nio timmar efter oss, så suddas gränserna ut för när arbetsdagen ska sluta.
Sambon Isabel doktorerade samtidigt i nanoteknik vid Chalmers. Hon disputerade veckan efter Axel.
– Hon har varit bättre på att stänga av och det har jag lärt mig mycket av. Hon har fått mig att förstå hur nyttigt det är att sätta gränser, ställa mejlen på autosvar och koppla bort på kvällarna. Långsiktigt tror jag att detta är viktigt för att inte bli utbränd.
”Det är nu eller aldrig”
Den 31 maj hölls en ceremoni där Sahlgrenska akademins prisade doktorander fick sina utmärkelser.
Dagen efter flög Axel Stenmark Tullberg över Atlanten. De närmaste tre åren är han anställd på Stanford Health Care (som tillhör Stanford University), några mil från San Francisco. Där ska han göra något som motsvarar en kombination av svensk AT- och ST-tjänst.
– Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer till USA. Det är en fantastisk möjlighet och något jag har jobbat hårt för. Redan 2019 skrev jag det första USMLE-provet (United States Medical Licensing Examination). Men då visste jag inte riktigt om jag ville åka. Sedan har det, återigen, varit min sambo som har påverkat mig. Hon hade drömt om att jobba på Nasa. Det har nu blivit verklighet och Isabel flyttade till Los Angeles i april. Det är lite ”nu eller aldrig” med sådana här saker. Det blir några spännande år där jag får försöka tänka att jag tar ett steg i taget. Sedan ser jag fram emot att komma tillbaka till Sverige som en mer komplett läkare och forskare.
Vad är det som gör USA-äventyret skräckblandat?
– För det första att lämna tryggheten hemma i Göteborg och komma till något helt nytt. Det är lite sorgligt att ha familj och vänner så långt bort. Sen kommer den kliniska tjänsten att vara tuff. Mycket jobb i högt tempo, långa dagar och sexdagarsveckor.
”Kan verkligen ta ut svängarna”
Under åren i Kalifornien vill Axel Tullberg inte ”bara” ägna sig åt att bli specialistläkare inom onkologi utan också forska vid Stanford University.
– Under det första året får jag fokusera mest på det kliniska arbetet. Men sedan är jag fast besluten att fortsätta forska inom bröstcancer. Jag har blivit erbjuden ett fellowship på Stanford inom onkologi efter mina första tre kliniska år, vilket skulle innebära mycket forskningstid. Stanford är ett väldigt bra ställe att komma till som forskare. Jag ser möjligheterna att komma in i nya grupper och lära mig en massa nya saker.
Vad är det som gör att du vill forska?
– Det är givande att få vara kreativ på ett annat sätt än man kan vara som kliniskt verksam läkare. Det kliniska arbetet är mer rutinmässigt. Man följer riktlinjer och gör direkt nytta för patienterna. Forskningen är istället mer långsiktig och gynnar främst framtidens patienter. Som forskare kan man sitta och fundera och verkligen ta ut svängarna. Det finns inga gränser för hur kreativ det går att vara, säger Axel Stenmark Tullberg och fortsätter:
– Jag vill få ut det bästa av hur de här två världarna kompletterar varandra. På sikt vill jag nog lägga majoriteten av min tid på forskning, men det är samtidigt viktigt att ha en yrkesmässig vardag som läkare. Där är det lättare att se de behov som finns och identifiera viktiga frågor som ännu är obesvarade.
Text: Jakob Lundberg
Det var Max Levin, docent och överläkare i onkologi, som hade nominerat Axel Stenmark Tullberg till priset. Med de här orden:
”Fynden som presenteras kan ligga till grund för en mindre aggressiv behandling för vissa bröstcancerpatienter. Det innebär sannolikt vinster i form av bättre livskvalité och mindre risk för negativa långtidsbiverkningar. Axels avhandling håller, som jag bedömer det, en ovanligt hög vetenskaplig klass och kan bidra till mer individanpassad bröstcancerbehandling.”
Och: ”Under disputationen visade Axel prov på mycket god kunskap om forskningsämnets metodik. Studierna som han gjort kräver en avancerad kompetens inom statistik och modellering. Axel är väldigt väl insatt i teorin och har själv tagit fram mycket av den metodik som använts. Jag sitter i många betygsnämnder och hör många duktiga doktorander men blev verkligen ovanligt imponerad av Axels kunskaper och resonemang. Han var väldigt duktig på att analysera de egna resultaten och kunde ge alternativa tolkningar och nyansera slutsatserna.”
När Axel får motiveringen uppläst säger han:
– Vad kul, det var första gången jag fick detta uppläst för mig. Jag känner en stor tacksamhet över att ha fått priset och vill passa på att tacka alla som har stöttat mig.