Birgitta Nordström om textilen som tröstar i den största av tragedier

Birgitta är inte den enda textilkonstnären som arbetar med bårtäcken och svepefiltar men kanske är hon ensam om att konsekvent hålla fast vid ämnet. Det har funnits med som en röd tråd i hennes skapande i nästan 30 år, ända sedan hon 1995 tog sin masterexamen från HDK-Valand. Intresset väcktes redan under studenttiden via textilkonst från traditionella egyptiska begravningsritualer, där balsamerade mumier begravdes tillsammans med en stor mängd linne i sarkofagen. Birgitta fascinerades av textilens betydelse i denna kontext och vilken omsorg den förmedlade.  

I samma period avled en släkting och hon slogs av hur vissa moment kring begravningen hanterades med stor ovarsamhet. Att exempelvis blommor direkt efter begravningen lades bredvid sopcontainern. Att föremål av betydelse inte visades hänsyn. Där väcktes de första tankarna om bårtäcken, som genom textil berättar något och följer med in i sorgen och blir ett visuellt och taktilt minne.

Inför sin examensutställning skapade Birgitta fem bårtäcken, två broderade och tre vävda. 
– Dessa bårtäcken öppnade världen för mig. Jag fick göra utställningar och deltog i seminarier.

Bårtäckena från examensutställningen fortsatte att öppna dörrar då personer som sett Birgittas utställningar kontaktade henne och frågade om de kunde få använda hennes täcken när anhöriga gick bort.  
– Från början var detta ett hyllningsarbete, ett fritt konstnärligt arbete, det fanns ingen tanke att mina bårtäcken skulle användas. Men det såg andra till att ändra på, och fick mig att tänka om, det är ju klart att de ska användas! 

Efter många år som frilansande konstnär, men alltid med bårtäcket närvarande, återvände Birgitta till HDK-Valand 2009 som lektor i textilkonst. En tid senare hörde en läkare en föreläsning av Birgitta, om det taktila språkets betydelse i en sorgeprocess. Detta väckte tankar om behovet av en mycket mindre filt. Läkarens spontana reflektion ledde till att Birgitta sökte licentiatstudier 2013–2016 med frågeställningen: behövs det en liten speciell filt som förlossningsavdelningar kan dela ut till föräldrar som har mist sitt barn?  
– Ett bårtäcke är ju jättestort, det är ca 4 meter tyg, detta handlade om en mycket mindre filt för att ge till föräldrar vars barn har dött, en så kallad svepefilt. Inte för att användas vid en begravning, utan för att svepa sitt döda barn och vara ett stöd i traumat. Ibland tänker jag på den här filten som en liten farkost.  
 

Att väva med andra 
Efter sin licentiatexamen fortsatte Birgitta sin forskning, denna gång med ett forskningsprojekt som varade 2017–2019 och syftade till att undersöka behovet av svepefiltar inom förlossningsvård.
– I denna studie deltog bland annat en barnmorska som under tiden bytte arbetsplats och började jobba på gynmottagningen på Östra sjukhuset. Tack vare henne utvidgades studien till att omfatta även gynekologisk vård. Här såg vi att behovet var jättestort av en svepefilt. Det kan röra sig om ett foster som förloras i vecka 13.De industriellt vävda filtarna från studien var i dessa fall för tjocka och innehöll för mycket tyg för en så pass liten kropp.

Birgitta beslöt att parallellt starta en vävande forskargrupp för att väva de allra minsta filtarna för hand. Alla unika och med olika uttryck. Gruppen bestod av tio personer, både studenter och medarbetare, varav några hade erfarenheten av att ha förlorat ett barn. Arbetet i gruppen och de samtal som vävningen gav upphov till blev en konstnärlig undersökning i sig. Rollerna av att vara lektor, medarbetare och student upplöstes inom gruppen och konsten och etiken möttes handfast i vävningen.  
– Detta blev en väldigt speciell tid, man kunde kliva åt sidan, väva några filtar och vara med i diskussionen om vad det innebar. Att två personer hade personlig erfarenhet av att förlora ett barn blev väldigt viktigt för oss, när dom sa att filten behövs så det gav oss en grund att stå på. 

Bild

Ny vävande fas
Forskningsprojektet avslutades, men behovet och efterfrågan av små svepefiltar till Östra sjukhuset kvarstår. Av de 300 meter tyg som industriellt vävdes för projektet finns idag endast lite kvar och filtarna levereras fortfarande till Östra sjukhuset. Filten återanvänds aldrig utan är en gåva till föräldrarna och följer med barnet till kremering eller sparas av föräldrarna som minne.

2022 blev Birgitta antagen som doktorand på HDK-Valand. Doktorandprojektet fick en intensiv start då hon blev kontaktad av Spädbarnsfonden, en organisation för föräldrar som har förlorat barn. Spädbarnsfonden hade uppmärksammat hennes forskning och ville samverka för att ge henne en möjlighet att formge en ny filtkvalitet och få till en varaktig produktion. Målsättningen är att förlossningsvården i hela Sverige skall kunna erbjuda föräldrar en svepefilt. 
– Under julhelgen blev jag blev lovad att använda en digital vävstol här i vävsalen under en månads tid då det var paus i studierna för övriga studenter. Den 22 december startade arbetet med att väva prover och konstruera vävfiler som skulle bli kompatibla med en industriell, digital produktion.  

Att tiden var knapp berodde på att det en månad senare var dags för produktionsmöte hos   Ludvig Svensson AB, ett företag som visat sig villiga att stödja forskningen. Företaget, som har sin bas i Kinna, arbetar vanligtvis med växthusväv och tyger för offentlig inredning.
– De erbjöd mig att arbeta fritt med fabrikens garner. Det var en utmaning att låta hårt tvinnade ullgarner, lämpliga för möbeltyger, förvandlas till en mjuk och följsam filt. En så kallad dubbelvävsteknik gör detta möjligt. Till största del handlar produktionen om att ta tillvara utgående garn som annars skulle ha kasserats och ett smart sätt att använda rester av uppsatta varpar så att inget material går till spillo. 

Bild

Samma dag som intervjun genomförs väntar Birgitta en leverans av den första rullen färdigt filt-tyg från Ludvig Svensson. Och senare under dagen kommer hon att ta med sig tyget till Yalla Hjällbo, ett arbetsintegrerat socialt företag i Angered, där bland annat kvinnor från Syrien arbetar med sömnad. Birgitta hittade Yalla Hjällbo genom en artikel i GP och menar att det är av stor betydelse att filtens framställning skapar en kedja av meningsfullt arbete hela vägen. Genom handsömnaden får varje filt ett unikt uttryck och tilldelas en egen omsorg. Filten görs denna gång i stå storlekar, en för att passa till ett fullgånget barn och en till ett barn som föds stilla omkring vecka 30. Tanken är att Yalla Hjällbo ska kunna ingå i en långsiktig produktion men än så länge har man inte börjat räkna på kostnaderna för framställningen. Nästa steg kommer att handla om vad filten får kosta och vad regionerna är villiga att betala.  

I samband med samarbetet med Spädbarnsfonden började Birgitta även skriva blogg på Spädbarnsfondens hemsida, ett arbete som startades i januari och löper fram till juni i år. 
– Bloggen är ett försök att skriva med ett direkt tilltal till den som har förlorat ett barn. Jag skriver ur vävandets perspektiv, till exempel hur det känns att väva ett litet bårtäcke och att ha en liten kista bredvid vävstolen hemma i ateljén. Det är inte lätt, den ska inte vara där. Det är ett föremål som man inte vill ska finnas till.