Charlotte Andersson - Radioaktiva läkemedel kan angripa spridd cancer

Länk direkt till avhandlingen

Radioaktiva läkemedel kan angripa spridd cancer

Även om framsteg inom cancerforskning lett till ökad överlevnad är fortfarande vissa cancertyper svåra att bota. Särskilt när cancern är spridd i kroppen, eftersom det då är svårt att avlägsna all tumörvävnad med operation eller vanlig strålbehandling. Men behandling med radioaktiva målsökande läkemedel har de senaste åren visat sig användbara.

Bild

Ett exempel är behandling med ¹⁷⁷Lu-oktreotat av neuroendokrina tumörer. Dessa tumörer växer långsamt och upptäcks oftast sent i sjukdomsförloppet när sjukdomen har hunnit sprida sig. Neuroendokrina tumörceller har receptorer på sin cellyta för hormonet somatostatin. Genom att binda det radioaktiva ämnet ¹⁷⁷Lu till oktreotat, som är en syntetisk molekyl som binder sig till somatostatinreceptorer, kan ¹⁷⁷Lu på ett målsökande sätt levereras till tumörerna och bestråla dem inifrån.

– De biologiska effekterna i bestrålad vävnad är komplexa och det saknas fortfarande pusselbitar som kan vara användbara för att förbättra denna cancerbehandling, säger Charlotte Andersson, legitimerad sjukhusfysiker och anställd doktorand vid Sahlgrenska Akademin.

Förbättring av behandling med ¹⁷⁷Lu-oktreotat
Det övergripande målet med hennes forskning är att förbättra behandlingen med det radioaktiva läkemedlet ¹⁷⁷Lu-oktreotat genom att minska biverkningarna från strålningen.

Som för all cancerbehandling är målet med ¹⁷⁷Lu-oktreotat-behandling att oskadliggöra cancerceller men samtidigt skona de friska cellerna. Därför behöver man begränsa hur mycket ¹⁷⁷Lu-oktreotat som kan ges på grund av risk för biverkningar i strålkänsliga organ, i detta fall njurarna, men även benmärg.

– Dagens ¹⁷⁷Lu-oktreotat-behandling resulterar oftast i förlängt liv och ökad livskvalitet, men sällan till fullständigt tillfrisknande. Bättre strålskydd av njurar och benmärg skulle möjliggöra att en större mängd ¹⁷⁷Lu-oktreotat kan ges, vilket skulle innebära bättre möjlighet att bota patienter med neuroendokrina tumörer.

Antioxidanter har förmåga att minska strålskador på celler
I hennes avhandling undersöktes ifall antioxidanten α₁-mikroglobulin (A1M) skulle kunna minska bieffekterna från ¹⁷⁷Lu-oktreotat i njurar och benmärg.

– När man inför åtgärder för att skydda strålkänsliga organ behöver man säkerställa att det inte görs på bekostnad av terapieffekten, det vill säga att åtgärderna inte också skyddar tumörerna. Därför undersökte vi effekterna av ¹⁷⁷Lu-oktreotat med och utan A1M i strålkänsliga organ och i tumörvävnad i musmodell.

Resultaten visar att antioxidanten A1M på ett säkert sätt kan ges i samband med ¹⁷⁷Lu-oktreotat utan att ha en negativ påverkan på behandlingseffekten på tumörerna.

– Men vi såg däremot inget tydligt skydd mot strålningen i de strålkänsliga organen benmärg och njurar, när ¹⁷⁷Lu-octreotate gavs tillsammans med A1M. En möjlig förklaring kan vara att dosering och tidpunkt för när vi gav A1M, inte var optimala. Ytterligare studier är därför viktiga för att undersöka effekter av timing och antal A1M-administreringar.

Lovande biologiska markörer för strålskada i njurarna undersöktes
För att optimera och individualisera behandlingen med ¹⁷⁷Lu-oktreotat behövs även metoder för att tidigt kunna bedöma risk för sen njurskada. Tidigare forskning har föreslagit ett flertal lovande biologiska markörer.

– Vi kunde nu i våra studier finna fyra proteiner som verkar lovande som biologiska markörer för sena strålskada på njurarna. Dessa skulle kunna användas för att individanpassa behandling med ¹⁷⁷Lu-oktreotat. Detta är särskilt viktigt då det kan finnas stora skillnader i strålkänslighet mellan patienter.

Genom att tidigt få indikationer på att strålskador har börjat utvecklas kan skyddande åtgärder sättas in i tid, men denna information kan också användas för att identifiera vilka patienter som på ett säkert sätt kan ges en högre dos av ¹⁷⁷Lu-oktreotat.

Text: Susanne Lj Westergren