Dubblering och allegorisk dramaturgi i Francesco Cavallis operor
Kort beskrivning
På 1600-talet var det långtifrån ovanligt att skådespelare och operasångare spelade mer än en roll i en föreställning. Men hur genomförde dåtidens artister dessa snabba och fantastiska förvandlingar, både gestiskt och vokalt? Hur upplevdes det av åskådarna? Och hur samt varför använde dramatikerna rolldubblering för att skapa allegoriska betydelser? Rolldubblering är avgörande för att förstå tidigmoderna praktiker inom skådespeleri, sång, åskådande och dramaturgi, och den kan ge nutida teater- och operaproduktioner ett verktyg som skapar nya dramaturgiska möjligheter i äldre verk. Med de 27 bevarade operorna av den venetianska kompositören Francesco Cavalli (1602–1676) som fallstudie undersöker projektet rolldubbleringens praktik ur ett tidigmodernt allegoribegrepp.
Om projektet
Under 1600-talet var det vanligt att skådespelare och operasångare spelade fler än en roll i en föreställning, oavsett om föreställningen ägde rum i exempelvis England eller Italien. Men hur utförde artisterna dessa snabba och förundrande transformationer, både gestiskt och vokalt? Hur upplevdes det av åskådarna? Och hur samt varför använde dramatikerna – som ofta regisserade sina egna verk – denna dubbelhet för att skapa allegoriska betydelser?
Genom att använda venetiansk opera från mitten av 1600-talet som sin fallstudie kommer projektet att systematiskt undersöka praktiken att dubblera roller ur ett perspektiv som bygger på en tidigmodern allegoriförståelse. Detta förutsätts vara den övergripande konceptuella ramen för det intellektuella engagemanget med konstverk under perioden – inklusive scenframträdanden. År 1585 hänvisade den italienska poeten Torquato Tasso till allegoriska bilder som dissimili similitudini ("olikartade likheter"), vilket exakt beskriver vad som sker när två karaktärer dubbleras av samma skådespelare: de liknar varandra, men de är inte desamma. Således kan dubblering fungera som en nyckel till de allegoriska lagerna i ett drama som annars kanske skulle förbli oåtkomliga.
Att betrakta den allegoriska bilden som en likhet snarare än en representation har stora konsekvenser för hur vi ser på tidigmodern teater. Det uppmanar åskådarna att delta i en lekfull men filosofisk undersökning av sina egna estetiska reaktioner. Denna idé om allegori ger teater- och operaforskare en ny teoretisk ram för att förstå tidigmodern teatralisk kommunikation.
Dubblering är inte bara avgörande för att förstå tidigmoderna skådespelar-, sång-, åskådar- och dramaturgiska praktiker; den är också användbar för dagens praktiker, eftersom den ger teater- och operaproduktioner ett verktyg som möjliggör att spela tidigmoderna scenverk på sätt som både är ekonomiska och genererar nya dramaturgiska möjligheter. Detta utmanar etablerade tolkningar av välkända verk, liksom standardbegrepp kring scenisk-vokal praxis.
Projektet syftar till att förbättra vår förståelse av:
a) kopplingen mellan den tidigmoderna dubbleringspraktiken och allegorisk dramaturgi, vilket är ett nytt sätt att teoretisera 1600-talets åskådarupplevelser och dramaturgiska tänkande;
b) sång och skådespeleri under 1600-talet, särskilt de krav som dubblering ställde på skådespelarnas färdigheter samt hur det användes för att framhäva dessa färdigheter;
c) sammansättningen och hierarkierna i 1600-talets operasällskap, inklusive framväxten av la virtuosa, den kvinnliga operasångaren, samt andra rollkategorier.