Ekprojektet

På övriga skötselrådssidor beskriver vi blandskogstyper där ekar förekommer, med relativt höga eller höga naturvärden, och skötselalternativ för dem. Men läs först punkterna nedan – de är viktiga för att förstå och realisera de alternativ som vi förespråkar.

Vi utgår från slutna skogar, det vill säga skogar med slutet eller relativt slutet krontak. Från och med ca 75% täckt himmel och upp mot nära 100% (% himmel täckt av vegetation från marknivå) utarmas ört- och gräsfloran alltmer, och busk- och trädföryngringen reduceras. Vi inkluderar höga buskar i krontäckning, främst hassel, brakved och hägg som om de är talrika utesluter trädföryngring genom reducerad ljusnivå. I mer öppna skogar (mindre än 75% krontäckning) med naturvärden finns det i regel inga skäl för avverkningar (om inte bete med tamboskap skall införas). Då kan man utnyttja fri utveckling, vänta med åtgärder tills att skogarna blir mer slutna (om de blir det), eller eventuellt göra punktinsatser.

En översiktlig inventering av träd- och busk-arter i skogen, och en uppskattning av hur vanliga de olika arterna är, ger en viktig grund för att bedöma alternativ och åtgärder. Skogar med ca 25-75% ek (volym) är den typ av ek-rika skogar som vi studerar i Ekprojektet. Ökar ek-andelen upp mot 100%, och det finns få andra konkurrenskraftiga träd och buskar, så minskar i regel skötselbehovet för naturvård (om inte bete skall införas). Är det låg ekvolym, mindre än ca 15%, kan det handla om punktinsatser för att gynna vissa av ekarna. Våra råd baseras mycket på hur ekar och övriga träd och buskar reagerar vid avverkning respektive fri utveckling.

Vårt skötselalternativ naturvårdsgallring är en begränsad avverkning, som värnar befintlig biologisk mångfald men kan skapa än mer mångfald; vår generella riktlinje för uppvuxna bestånd är att avverkningen inte skall omfatta mer än ca 25% av grundytan/vedbiomassan, men om blandskogen är rik på till exempel gran kan det bli aktuellt med avverkning på upp till max 50%. Man kan avverka mer, så att till exempel spridda friställda ekar finns kvar, men man måste då vara beredd på snabbare och mer dramatiska förändringar över tid (om inte marken överförs till bete). Risken för stormfällning av enskilda stammar ökar, och sådan avverkning (på mer än 0,5 hektar) kan komma att falla under ”slutavverkning” och krav på avverkningsanmälan – en gallring kräver inte avverkningsanmälan. I Ekprojektet har vi haft ”ca 25% avverkning” och är tacksamma för detta val från början av projektet – även då sker rejäla förändringar i skogen över tid. Alternativet fri utveckling skall alltid bedömas samtidigt.

Kunskap om förekomster av rödlistade, sällsynta och andra naturvårdsintressanta arter associerade med träd och mark är värdefull inför skötselbeslut. Ju mer man vet om naturvärden, desto bättre. Finns till exempel en rik lundflora med blåsippor, gulsippor och ovanliga skogsgräs så finns skäl att vara extra försiktig, även om de flesta örter och skogsgräs gynnas av att slutna bestånd öppnas upp något. Men den biologiska mångfalden är spridd över ett flertal organismgrupper, av vilka flera är kostsamma, svåra och tidskrävande att inventera i detalj. Det gäller bland annat de nyckfulla marksvamparna, som bara vissa år uppträder med sina fruktkroppar, och skalbaggarna, som innehåller flest rödlistade arter bland organismgrupperna i vårt land. Vi ger därför här generella råd, knutna till träd, buskar och mark, men de är underbyggda, då vi i Ekprojektet studerat sju olika organismgruppers respons på huggningar.

Markförhållanden påverkar artförekomster starkt. Kalkrika marker, eller de med relativt högt pH, är särskilt artrika. Normalt ökar vidare artantalet då det blir fuktigare i skogen, och gradienter i fuktighet gynnar lokal artrikedom. Blandskogar med ekar på fuktiga och våta marker kan i regel lämnas för fri utveckling (och kan vara impediment), men en åtgärd som att till exempel reducera antalet granar kan komma ifråga (vid hårda isvintrar om virke skall tas ut). Mycket stenig och starkt lutande mark (branter) ökar ofta också naturvärden och artantal. Då sådan mark ofta är mer luckig och ljusöppen kan den i regel lämnas för fri utveckling.

Döda träd och buskar är en av de viktigaste komponenterna för hög biologisk mångfald i skogar - ”godis” för kryptogamer, insekter, och inte minst för fåglar och däggdjur (mat, boplatser i hål, skydd, växtplats). Torrakor och fallna träd finns ofta i de ek-rika blandskogarna. Dessa lämnas, och död ved bör skapas vid uttag av virke, särskilt om tillgången på döda träd är låg. Döda lövträd är generellt värdefullare än döda barrträd (vilka lokalt är relativt vanliga).

Trädslagens krav på ljus vid uppväxt varierar; så kallade pionjärer som björk och sälg växer inte upp i sluten skog (de tolererar inte skugga), medan så kallade sekundärträd eller skuggtoleranter som bok, ask, lönn och gran kan växa upp från plantor även där det är slutet. Detta, tillsammans med viltbetestolerans, bestämmer till stor del lövblandskogens utveckling. 

Vid naturvårdsgallringen och uppföljningen av den fann vi att den vegetativa förökningen (stubbskott, stamskott, rotskott) var särskilt viktig, åtminstone under perioden 8-10 år efter huggningarna. Särskilt hassel och brakved, men även hagtorn och andra buskar, har stark vegetativ förökning och tillväxt, liksom lind. I många skogar kontrolleras buskarnas förekomst av ett högt trädskikt, och avverkar man i detta så gynnas buskar starkt, om de finns på plats. Viltet förmår heller inte beta ned buskarnas skott, utan de växer på, olika fort beroende på lokala omständigheter. Se vidare artiklar i Nyhetsbrev 7, 8 och 9.

Ökande ålder och höjd på skogen, från ungskog och uppåt, ger ökande naturvärden (antal förekommande arter, och värdefulla arter). Även i ungskogar kan man potentiellt skapa stora framtida naturvärden, om ädellöv och andra mindre vanliga lövträd förekommer där. Vi inleder därför avsnitten om skogstyperna med begreppen ungskog, medelhög skog, och högskog.

Vid frihuggning av ekar talas ibland om att "ljuschock" kan vara dödlig eller negativ, men i våra försök finns inget stöd för detta - ej heller från andra naturvårdsavverkningar, vad vi vet. Däremot kan ekar skadas eller dö av att tunga maskiner kör över rotsystemen, åtminstone på leriga och fuktiga marker där sedan marken fryser. På skarp-frisk morän är detta inget problem, eller sällan ett problem.

Till sist: i de ek-rika blandskogarna handlar naturvård också om vad du som markägare eller förvaltare tycker är fint, ur estetisk synvinkel. Man kan, och bör spara sådant man fäst sig vid och som är tilltalande – detta gäller alla slags träd och buskar. Och ovanliga eller rödlistade arter kan finnas där ändå (många av dem syns knappt!). I detta sammanhang är det viktigt att ta del av våra erfarenheter av hur bestånd utvecklas efter huggningar, eftersom fasen direkt efteråt (större öppenhet) är kort, och du eller ni får leva med skogsförändring under lång tid därefter. En skog med fri utveckling förändras mycket långsamt (i frånvaro av eld och orkan).

Bland de många ek- och lövrika blandskogarna är även ungskogar (1-7 meters höjd) intressanta för naturvård, om där finns trädslag som ek, ädellöv, asp, sälg och rönn. Om det är tätt med träd i sådana skogar kommer beståndet att bli tätt även framgent - långa smala träd med högt uppsatta kronor, i hård konkurrens. Vill man styra mot naturvård, ek och andra intressanta mer vidkroniga träd, så är det lämpligt att tidigt röja ganska hårt, särskilt bland björkar och barr – vi föreslår avverkning av ca 70% av den trädbevuxna ytan (till exempel i skog på ca 3 meters höjd, med röjsåg). Effekten följs sedan upp – vegetativa skott från stubbar kommer upp, men kan få bilda flerskiktad skog, eller bli mat till viltet. Vi kallar detta för naturvårdsröjning.

Täta medelhöga blandskogar (7-14 meter) kan på samma sätt skötas aktivt för naturvård, med avverkning på upp till 40-50% av areal eller grundytan.

Vad vi vet finns inga uppföljande långtidsstudier av sådana ungskogar och medelhöga skogar. Täta höga ek-rika blandskogar (>14 meter) är sådana som studeras i Ekprojektet, där vi har mycket kunskap. Dessa äldre skogar med trädhöjder på upp till 25-30 meter är mer komplexa, ofta med ett undre skikt av buskar och småträd. Inventeringar innan åtgärder/beslut är viktiga, och naturvårdsgallring med 25-30% avverkning av grundytan är ett alternativ, liksom fri utveckling. 

Eken är mest spridd av våra ädellövträd i landet, även i brukade barrdominerade skogar. Eken har relativt god spridningsförmåga genom nötskrikans transport och hamstring av ekollon i marken; genom att ekens ljuskrav tillgodoses på hyggen och efter röjning och gallring så kan den i viss mån växa upp från frö och stubbskott. Vidare, många äldre skogsbeten och hagmarker övergavs mellan ca 1880-1960, och spridda ekar fanns där; de föryngrade sig en del under denna tid, då viltbetestrycket var lågt och då markerna var rätt öppna, men så gjorde även björkar och granar varför skogstypen ek-gran-björk är rätt vanlig (gammal ”bondeskog”, även med inslag av enstaka andra trädslag).

Skogstypen varierar mycket – från lövdominerade bestånd till de som innehåller upp mot 60% gran. I våra råd här förutsätter vi att inga buskar förekommer, eller att de är mycket fåtaliga (se övriga skogstyper!), men spridda björkar finns nästan alltid, förutom ek. Om naturvårdsgallringen skall inriktas på att gynna ek, och genomföras som i Ekprojektet, så bör ek utgöra minst 15-20% av volym/grundyta, och övriga lövträd ca 20%, eller mindre om det finns mer ek.

Naturvård i denna skogstyp handlar om avverkning av gran, oavsett om man kallar det naturvårdsgallring eller ej. Bland Ekprojektets 25 skogar finns fyra som är granrika, eller var granrika innan naturvårdsgallringen. I regel finns då även gott om granar i omgivningarna till det bestånd man hugger i. Öppningen av skogen gynnar de stora ekarnas överlevnad och tillväxt, men ekföryngring är problematisk och sparsam, även om småekarna skyddas via till exempel hägn eller individuellt mot viltbete. Sådana ekar måste man även lokalt röja runt. Ollonår före naturvårdsgallringen är fördelaktigt, men kräver flexibilitet i planeringen. De träd som gynnas i föryngringen är björk, med tiden (långsam respons på sura marker som inte är helt öppna), samt gran – kan komma starkt om granar lämnas kvar bland ekarna eller finns rikligt i omgivningen (se fotoserier nedan). Ett kottår före naturvårdsgallringen ger granen fördelar (gran finns inte i en fröbank i marken, som många örter/gräs).

I långtidsplanering får man beakta granens föryngring, som inte behöver vara ett problem – ett lägre uppväxande granskikt hotar inte stora ekar på länge, utnyttjas av bobyggande fåglar, och skiktet kan skördas igen om ca 30-50 år. Samtidigt försöker man gynna ekar och andra lövträd.

Denna skogstyp kan ha olika bakgrund. Den vanligaste är sannolikt igenväxande hagmark, som lämnats för ca 50-100 år sedan, då bete upphörde. Det kan också vara mosaiker av små åkerlappar och betesmark som övergivits, där man finner en del ek. Bland ekarna finns ofta björkar och rönnar, och spridda buskar av brakved. Relativt ung ek (ca 50-100 år) dominerar ofta – ekar som kom upp då platsen var relativt öppen och inga eller få älgar och rådjur fanns i närheten, som kunde ge sig på små-ekarna. Enstaka äldre spärrgreniga ekar kan finnas. Men andra pionjärträd (björk, rönn) spred sig också snabbt in, och brakved trivs bra om marken inte är näringsrik (då hassel blir mer framgångsrik). Granen råkade vara för långt bort för att kolonisera.

En naturvårdsgallring kan inriktas mot avverkning av björk och rönn – enstaka spridda ekar avverkas om ek utgör uppåt 60-70% av grundytan. Förekomster av naturvårdsintressanta arter, särskilt på ekarna, undersöks först (svampar, lavar, mossor). Avverkade träd sprids från kronskikt, till skikt därunder, och buskskiktet så att ljus kommer ner genom övre kronskikt men även når marken. Riktigt stora/gamla träd av alla trädslag sparas. Fler träd avverkas runt de största/äldsta ekarna (”frihuggning”), inom ca 10 meter. Spara mera träd och buskar intill fuktstråk och bäckar.

I Ekprojektets naturvårdsgallring 2002/2003 avverkade vi även brakved, 50-60% av buskarna om de var många. Man bör överväga att inte avverka brakved. Arten har pigga stubbskott som snabbt kan växa upp till 3-4 meters höjd, och brakveden förökar sig också via frön då skogen öppnas upp. Även om man låter bli att avverka brakved, så skjuter individerna i viss mån skott från bas och stammar då ljuset ökar efter en naturvårdsgallring. Finns även aspar i beståndet, så bör några av dem sparas. Vid naturvårdsgallring är avverkning av asp inte förknippad med asp-rotskott. Endast ett fåtal sådana kommer i regel upp, och de flesta dör - ljusnivån är lite för låg för asp, och toppskotten angrips ofta av svamp.

Om virket tas ut (till exempel björk som hemved/biobränsle) och döda träd är fåtaliga i skogen, så bör lågor (lagda avverkade träd) skapas och lämnas åt viltet, svampar, skalbaggar, med flera (se vidare kunskapsöversikten sida 56-59).

Initialt gynnas efter naturvårdsgallringen gräs och örter, och många andra organismer. Beroende på öppenhetsgrad, och fläckvis ljusöppnare partier, så sker viss föryngring av björk, rönn, och enstaka ekar (som bör skyddas). Viltbete kan hålla tillbaka denna föryngring flera år, men erfarenheten från Ekprojektet är att med tiden kommer lövträd och buskar upp, fast ofta olikartat över ytan. Risken är rätt stor för buskuppslag via brakved. Om beståndet är högväxt och där finns långa höga träd, och alltför mycket träd avverkas, så kommer träden lättare att falla i stormar, och av andra skäl (hålträd, svampangrepp, med mera). Vidare kan avverkning vara besvärlig i sådana bestånd (träd fastnar vid fällning).

Ek-hasselskog är en relativt vanlig lövmiljö i södra Sverige. Denna skogstyp är precis som föregående typ i regel en rest från ett öppnare, hårt brukat landskap som var vanligt i södra Sverige för 100-150 år sedan. Det var ett beteslandskap där tamboskapen även betade hassel, så på dessa marker föryngrades den inte, utan var fåtalig/sparsam (kanske skyddade man hassel på sina håll, för nötter och klenvedsbruk). En studie av Vessers udde i Östergötland, ett tidigare hävdat område (främst slåtter), visade en ökning av krontäckningen av hassel från 37% till 80% mellan 1937-1991 (besöksförbud och avsaknad av hävd under perioden).

Ek-hasselskog är en attraktiv skogstyp, där vitsippor, ibland även blåsippor och gulsippor, blommar på våren (april-maj). Hasselns goda förna kan öka pH och gynna markfloran, och även landmollusker (snäckor och sniglar) och andra organismgrupper. Hässlenas (”buketternas”) delstammar blir inte så gamla (20-50 år) utan dör successivt och samlar då på sig arter (svampar, skalbaggar), alltmedan nya stammar skjuter upp varje år.

I enstaka ek-hasselskogar finns bara dessa två arter, och då är det tveksamt om någon naturvårdsgallring behövs eller är gynnsam – men ett skäl för sådan är att det ofta är önskvärt att få upp nya, unga ekar som kan ersätta de gamla. Om detta är fallet så krävs mycket skötselinsatser, bland annat plantering och skydd. Oftast förekommer emellertid i dessa skogar även inslag av till exempel björk, sälg, asp (och/eller bok inom dess utbredningsområde). Totalt sett kan ljusnivåerna bli låga och missgynna örter och gräs, eller naturvårdsintressanta skalbaggar och lavar på ekarna. En naturvårdsgallring kan därför bli aktuell, efter inventering.

I Ekprojektet avverkade vi spridda höga björkar, aspar, några ekar om de var många, och upp till hälften av hässlena. Precis som med brakved så kan det ha varit ett misstag att avverka hässlen på detta sätt. I dessa miljöer har det höga trädskiktet en god, eller i vart fall viss kontroll på buskarna, genom ljus- och rot-konkurrens. Försvinner en del av denna kontroll, med samtidig aktivering av stubbskott, nya fröplantor, och andra skott från hassel så blir hassel-utvecklingen ofta stark, vilket vi sett på en rad lokaler (se fotoserie nedan). Om det är riktigt produktivt, så kan ett nytt hasselstubbskott växa upp till 10 meters höjd på 8 år! Snitt-höjdtillväxten från stubbar låg på kring ca 4 meter efter 9 år i Ekprojektet.

Viltbetet förmår inte hejda hasseln mer än initialt, även om enstaka hässlen kan dö. Man får räkna med att naturvårdsgallring i miljöer som dessa gynnar hassel. Om hasseln inte är så talrik från början, så kan detta vara positivt, då hässlena på sikt utvecklar naturvärden. Hasselns starka biomassatillväxt är även intressant ur ett produktionsperspektiv: producerar den mer än Salix-odlingar?

Förutom bok så finns andra ädellövträd som också är skuggtoleranta, men som är avsevärt ovanligare än ek och bok i Sverige. Asken är det tredje vanligaste ädellövträdet, men är sedan drygt 10 år tillbaka utsatt för en svår svampsjukdom som dödar eller sakta reducerar många träd (ca 7% av askarna tycks vara resistenta). De flesta små askar toppdör och ”står och stampar” på plats, utan höjdtillväxt (om de inte dör). Detsamma gäller även sedan länge skogsalmen, som dessutom är ovanlig i Ekprojektets skogar, så vi vet lite om den. Lönn och lind är vanligare och finns spridda i rätt många av våra skogar. Ett allmänt intryck är att i ek-lindskogar, med en väsentlig lind-komponent, så tar linden över beståndet med tiden, precis som bok i Ek-bokskog.

En naturvårdgallring i lind-rik skog med ek, som till exempel i Ekprojektets skog vid Ulvsdal, reducerar bara linden tillfälligt – linden är svår att döda; det är det träd som har starkast förmåga att skjuta stubbskott av alla de träd vi studerat. Dessutom betas inte lindens blad av viltet, eller betas mycket lite, vilket kan överraska – blad från hamlade lindar fick sannolikt torka innan tamboskapen på vintern utfordrades, i det äldre bondelandskapet. På några lokaler har vi grova gammel-lindar, hamlade, vilka förstås värnas. Viss frihuggning kan göras kring dessa, liksom försiktig återhamling.

Lönn växer bättre än ek i slutna skogsmiljöer, men detta träd är ofta relativt fåtaligt, har värdefulla associerade arter (lavar, mossor) och bör sällan avverkas. Lönn och ask har bark med högt pH, som gynnar lavar och mossor. Lönnar klarar inte att växa upp från stubbskott så bra som lind, och viltet äter gärna skotten. Det är därför avsevärt bättre att naturvårdsgallra träd som björk, asp och sälg om man behöver öppna upp för värdefulla ekar i skogar där lönn förekommer.

Ekblandskogar är ofta rika på trädslag och möjligheter finns att välja träd för avverkning där skäl finns att öppna upp beståndet. Skäl kan också saknas – fri utveckling är ett alternativ, liksom alternativet 50% naturvårdsgallring och 50% fri utveckling i skogsareal, för att studera utveckling över tiden, på samma sätt som i Ekprojektet. Det ger även variation i skogen och gynnar skilda delar av den biologiska mångfalden, och kanske även estetiska aspekter som ljusöppning, förnyelse, liksom skugga under torka och varma sommardagar.

Inom bokens utbredningsområde ökar den i många blandlövskogar, eftersom den är skuggtolerant och växer på bra som ung, även i täta bestånd av till exempel ek och björk. Samma sak gäller inte i produktionsskogar med gran, där viltet gärna äter bok, och boken gynnas inte konsekvent vid röjning och gallring. Men då boken förekommer i blandbestånd ihop med ek, så kommer den i nuläget att fortsätta expandera och missgynna ekar, och andra träd. Boken är vidare klart mer skuggtolerant än granen. Sjukdomar och svår torka skulle kunna missgynna bok. Boken är mest naturskyddad av våra träd, i andel skyddad volym per trädslag – 14% år 2005.

Om naturvärdena i en skog i huvudsak är knuta till bok, så finns ingen anledning att gynna där förekommande ekar – de kan få missgynnas eller dö, vilket de riskerar att göra med tiden. Finns däremot (äldre) ekar, associerade med rödlistade och andra värdefulla arter, i en ek-bokskog med låga värden för bok-arter, kan det vara rimligt att till exempel ringbarka en del bokar för att se till att ekarna inte dör. Likaså kan man behöva ek-föryngring, eventuellt via hägn eller plantskydd mot viltbete. Situationen behöver övervakas, för att över tid undersöka respons hos ek-associerade arter, de stora ekarnas vitalitet, och ekföryngring.

I Ekprojektet finns två ek-bok lokaler (Bokhultet och Kråksjö by), där vi följer utvecklingen för båda trädslagen. För Bokhultet har ett examensarbete nyligen följt upp utvalda ekars utveckling i naturreservatet som helhet över tid.

Ek-tallskog (hög skog, det vill säga uppväxt skog) studeras inte i Ekprojektet, men spridda tallar förekommer på ett flertal av våra lokaler. Ek-tallskog är torrare och i regel mer näringsfattig än ek-granskog, och förekommer på till exempel hällmarker (tallen dominerar normalt starkt). Flera studier visar att ekar trivs bra och är relativt framgångsrika bland tallar, sannolikt delvis för att tallens krona släpper igenom rätt mycket ljus jämfört med andra trädslag. Dessa miljöer brukas för virkesproduktion i rätt stor utsträckning, om de inte är impediment. Träden växer rätt sakta, miljöerna är relativt ljusöppna, och fri utveckling kan vara lämplig om naturvård är ett huvudsyfte. Om det är gott om tall kan en naturvårdsgallring av tall stärka ek-värden. Naturvårdsbränning kan också tillämpas, en metod som gynnar flera undanträngda arter – länsstyrelserna i sydöstra Sverige har startat försök med denna metod (mer information på Länsstyrelsen Jönköpings hemsida och hos Skogsstyrelsen).

Ekprojektets huvudinriktning är skötselalternativ av ek-rika blandskogar för naturvård, där även ett uttag av virke, till exempel biobränsle, kan ske via naturvårdsgallring. Det går dock att odla ek och annat ädellöv med produktion som huvudsakligt mål (men självklart även med naturvårdshänsyn), även om detta är rätt sällsynt i det barrdominerade svenska skogsbruket. Läs mer om produktionsinriktad skötsel av ädellövskogar i Skogsstyrelsens Skötsel av Ädellövskog (Skogsskötselserien), eller på Ekfrämjandets hemsida, ett sällskap vars uppgift enligt stadgarna är "att verka för god skötsel av lövskog, främst ek- och annan ädellövskog, syftande till hög kvalitetsproduktion".

I Sverige finns lite över 4000 bofasta växtarter, varav merparten är örtartade. Kärlväxterna har, i likhet med mossor, gröna fotosyntetiserande delar (även lavar nyttjar fotosyntes, även om de sällan ser gröna ut). De har dessutom specialiserade kärl för transport av vatten och näringsämnen. De örtartade kärlväxterna saknar de vedartade stamdelar, bildade av lignin och cellulosa, som finns hos de vedartade växterna (träd, buskar, ris).

Kärlväxterna är grundstommen i nästan alla jordens landekosystem. De skapar skogar, buskmarker, hedar och ängar, och den huvudsakliga karaktären i dessa ekosystem. Detta är särskilt sant för skogsekosystem, som klassificeras efter de trädarter och örter som växer på platsen. Bland kärlväxterna finns en tydlig successionsordning (tidsförändring), med allt från ängsmarkernas störningskrävande rosettväxter till bredbladiga örter och skogsgräs i näringsrik och sluten skogslund. Denna succession har blivit tydlig vid undersökningarna av de örtartade kärlväxterna på Ekprojektets lokaler, där artrikedomen ökade efter gallring (se Nyhetsbrev 4, sida 4-5). Ängs- och hagmarksarter, som vilat gömda i fröbanken sedan markerna var öppna och brukade, dyker upp tillsammans med snabba pionjärarter, sådana som vi i vissa sammanhang kallar ogräs. Denna uppblomning är dock oftast tillfällig och övergående; när busk- och trädskiktet sluter sig igen försvinner öppenmarksarterna. När skogen öppnas upp vid naturvårdsgallring finns också risken att kärlväxtarter kopplade till sena successioner och orörda skogar, såsom viss lundflora, missgynnas, även om totalantalet växtarter kan öka.

Sammanlagt har 261 arter örtartade kärlväxter påträffats i Ekprojektet, och dessutom har 40 arter vedartade kärlväxter påträffats. Om du vill läsa om de vedartade kärlväxterna och deras reaktion på gallringen, gå in på sidan Skötselråd eller läs artiklarna på ämnena träd eller buskar.

Mossor är ett samlingsnamn för artgrupperna bladmossor, levermossor och nålfruktsmossor, vilka sammanlagt utgör lite över 1000 arter i Sverige. Utmärkande för gruppen mossor är att de, trots att de gemensamt med andra växter har gröna fotosyntetiserande delar, inte har de specialiserade kärl som kärlväxterna använder sig av för transport av vatten och näringsämnen. Då de, liksom lavarna, även saknar kärlväxternas djupgående rötter är de helt utelämnade till den omedelbara omgivningen; de kan dra nytta enbart av den fukt och de näringsämnen som passerar deras växtplats.

Av denna anledning är många mossarter specifika i sina levnadskrav. På en bergvägg växer de kanske bara just där vatten springer fram, och marklevande mossor har ofta starka preferenser för vilka trädslag de vill växa under, då olika trädarter bildar förna med olika kemiska egenskaper. De har heller inte kärlväxternas frön, utan sprider sig genom fina sporer eller genom fragmentering och avknoppning, så kallad vegetativ förökning.

Fällmossa (Antitrichia curtipendula) i den naturvårdsgallrade provytan nära Fårbo, Småland. Denna art växer gärna på skrovlig bark på stammar av ädellövträd. Foto: Oskar Gran.

Inom Ekprojektet studerar vi mark- och stenlevande mossor, mossor på levande (och gärna gamla och grova) trädstammar (så kallade epifyter), och mossor på död ved (så kallade epixyler). Särskilt de två senare grupperna innehåller många sällsynta och hotade arter, då deras föredragna växtplatser, gamla grova träd och död ved, blir allt sällsyntare i skogen. Sammanlagt har 180 arter mossor påträffats i Ekprojektet.

Naturvårdsgallringen på Ekprojektets lokaler, och i liknande skogar, verkar på kort sikt ha gynnat mossor på träd (se Nyhetsbrev 7, sida 18-19), medan mossor på död ved på kort sikt förefaller missgynnas något, förmodligen på grund av uttorkning. Olika arter har olika krav, och även om det verkar som att de flesta mossarter i ekdominerad blandskog gynnas eller åtminstone inte missgynnas av den ökade öppenhet som försiktig naturvårdsgallring innebär, så är det viktigt att även de störningskänsliga arter som vill ha sluten, mörk och fuktig skog får levnadsutrymme. Vi rekommenderar därför att en del (30-50%) av skogen som ska gallras lämnas för fri utveckling.

Organismgruppen lavar består av ca 2100 arter i Sverige, men är svår att placera systematiskt. Detta beror på att en lav inte rör sig om en organism, utan en symbios mellan två olika organismer från helt olika delar av livets träd. Lavar har en svampkomponent, som i symbiosen står för skydd och stadga, och en grönalgskomponent (ibland en cyanobakterie) som genom fotosyntes står för energitillförsel. I vissa fall kan den fotosyntetiserande komponenten överleva utan svampen i naturen, men inte vice versa, och det är utifrån svampkomponenten som laven klassificeras. Lavar kan se ut på många olika sätt, men brukar grovt delas upp i skorp-, blad- och busklavar, baserat på växtsättet. Olika arter växer på olika underlag, ofta stenar, trädstammar (levande eller döda) eller direkt på blottad jord.

I likhet med mossorna förökar sig lavarna antingen vegetativt, genom fragmentering eller avknoppning, eller sexuellt via sporer. Och precis som mossorna, och möjligtvis till än högre grad, är de starkt beroende av mikroklimatet i sin absoluta närhet. Ofta ser man på en trädstam rikligt med lavar bara på ena sidan, där kanske lutningen får regnvatten att passera. Många lavarter är känsliga mot miljöförändringar, och sådant som luftföroreningar kan få den bräckliga symbiosen att sluta fungera, vilket leder till lavens död.

Stiftklotterlav (Opegrapha vermicellifera), här fotograferad i naturreservatet Hördalen, Halland. Denna rödlistade skorplav växer gärna på ädellövträd i skuggiga lundskogar. Foto: Oskar Gran.

I Ekprojektet studerar vi mark- och stenlevande lavar, lavar på levande träd (epifytiska) och lavar på död ved (epixyla), men fokus har legat på de två senare grupperna. Sammanlagt har 208 lavarter påträffats i Ekprojektet. Bland de vedlevande arterna fann vi en positiv effekt av naturvårdsgallringen på artrikedomen på stubbar, men ingen effekt på artrikedomen på liggande stammar eller bland de sällsynta och rödlistade arterna (effekter på dessa kan dock vara svårmätbara, då få individer hittas). En effekt på artsammansättningen bland de epixyla lavarterna kunde ses, med ett skifte mot mer torktåliga arter efter att skogarna gallrats (se Nyhetsbrev 5, sida 18).

De mark- och stenlevande mossorna svarade positivt på naturvårdsgallringen (se Nyhetsbrev 7, sida 18-19). Även för epifytiska lavar på ek kunde vi se en positiv effekt av naturvårdsgallringen och ökad solbelysning (se Nyhetsbrev 7, sida 15-17). Dock är flera arter känsliga mot störning och ändringar i mikroklimatet, vilket är en av anledningarna till att vi rekommenderar att ca 30-50% av den aktuella skogen sparas för fri utveckling (mycket grova och gamla ekar kan behöva friställas, då lavar på dessa lätt skuggas ihjäl).

Riket fungi, svamparna, innehåller uppskattningsvis så mycket som 10 000 arter i Sverige, varav ca en tredjedel har fruktkroppar synliga med blotta ögat (så kallade storsvampar). Till skillnad från till exempel mossorna är svamparna ej fotosyntetiserande, utan måste ta upp sin energi genom att "äta", likt djuren. Svamparna i skogen lever merparten av sina liv som mycel, mikroskopiska rotliknande celltrådar. Det de flesta tänker på när de hör ordet svamp är de fruktkroppar som vissa arter bildar, ofta på hösten, och som är till för att sprida sporer. Detta betyder att det inte är helt lätt att veta om en art finns på en plats eller inte - den biologiska mångfalden i jord är svår att undersöka men mycket rik. Kanske syns inga fruktkroppar på platsen, men ett DNA-test av förnan kan då avslöja dussintals arter. 

Två stora grupper av svampar är basidsvamparna, dit de flesta av våra stora och för svampplockaren välkända arter räknas, samt sporsäcksvamparna, som generellt är mindre och ofta dåligt kända. Svamparter kan fylla ett antal olika ekologiska nischer, till exempel som parasiter, nedbrytare, eller i symbiotiskt förhållande med träd, så kallad mykorrhiza. En grupp av mykorrhiza-svampar bildar fruktkroppar på bland annat död ved, gärna under liggande döda träd (en artrik ännu ofullständigt känd grupp, som upptäcktes för inte så länge sedan). Svampar återfinns förutom i jorden även på levande träd, buskar och blad, och i vatten.

Inom Ekprojektet ligger fokus på vedlevande svampar, det vill säga arter som bryter ned och livnär sig av ved och bildar så kallad brunröta eller vitröta, beroende på vilka av vedens beståndsdelar svampen äter upp. Vi inkluderar i vedsvampar då även arter som bildar fruktkroppar på död ved, men som i övrigt lever som mykorrhiza på trädrötter. Sammanlagt har 709 arter svampar hittats inom Ekprojektet. Särskilt inventeringarna av sporsäcksvampar på död ved har varit omfattande - en dåligt känd grupp där forskning inom Ekprojektet har bidragit med ny kunskap. Bland annat har det visat sig att klen dödved, det vill säga kvistar och tunna grenar, har en mycket rik funga av sporsäcksvampar som tidigare delvis förbisetts (se Nyhetsbrev 2, sida 6-8).

I Ekprojektet fann vi en viss negativ effekt av naturvårdsgallringen på artrikedomen av svampar på dödved, kanske på grund av torrare förhållanden och högre utsatthet när skogen öppnas upp (se Nyhetsbrev 4, sida 6-7). Naturvårdsgallringen bildar relativt stor mängd av klen dödved, vilket kan vara positivt för artrikedomen av svampar, men med tiden bryts denna ved ned, samtidigt som skogen sluter sig igen. Det finns även ovanliga marksvampar, som vissa vaxskivlingar, som gynnas av bete och andra äldre former av hävd som skapar öppenhet. För att gynna vedsvampar i skogar som de vi studerat bör fri utveckling också inkluderas som skötselalternativ, i alla fall i delar av skogen.

Skalbaggarna beräknas globalt sett vara den artrikast av livets ordningar, och mer än var femte beskriven art är en skalbagge. I Sverige är 4413 arter bofasta, vilket gör gruppen till mycket artrik, men inte artrikast. Vid sidan av sin artrikedom är skalbaggarna också en av de mest diversa och mångformiga organismgrupperna. I Sverige varierar de i storlek och utseende allt ifrån den över 7 centimeter långa ekoxen till den 0,5 millimeter långa fjädervingen Baranowskiella ehnstromi. Skalbaggar upptar också ett stort antal ekologiska nischer och finns i alla ekosystem förutom de marina.

Inventeringarna av skalbaggar inom Ekprojektet har varit mycket omfattande, med sammanlagt över 80 000 infångade individer artbestämda till 1368 arter, nästan en tredjedel av landets skalbaggsfauna. Inom projektet har särskild fokus lagts på de växtätande (herbivora) och de vedlevande (saproxyla) skalbaggarna. Den senare gruppen är artrik med över 1200 arter i landet, och dessa innefattar arter som lever av, i, och på veden, eller av andra arter som lever av ved. Gruppen saproxyla skalbaggar är starkt överrepresenterade på den svenska rödlistan (ca 500 arter av totalt 855 rödlistade skalbaggsarter), vilket främst beror på att det substrat de utnyttjar, den döda veden, reducerats inom det moderna skogsbruket, särskilt från 1950-talet och framåt.

Aktivitet, och även artrikedom, är hos skalbaggarna associerat med värme. I kombination med skapande av dödved förväntades öppnandet av skogen vid Ekprojektets naturvårdsgallringar gynna gruppen vedlevande skalbaggar. Så var också fallet, med ca 30% ökning i artantal efter gallring. Även de växtätande skalbaggarna gynnades i liknande grad, förmodligen främst på grund av det stora uppslaget av örtartade kärlväxter efter gallring (se Nyhetsbrev 5, sida 21-22). Vid en återinventering 10 år efter gallringen visade sig de vedlevande skalbaggarna fortfarande gynnas till liknande grad, medan effekten på de växtätande försvunnit (se Nyhetsbrev 9, sida 10-13). Vedlevande skalbaggar kan således vara en av de grupper som gynnas starkast av naturvårdsgallring. Dock bör betänkas att de naturvårdsgallrade provytorna på längre sikt kan antas producera mindre dödved (träd som dör i konkurrens, vindfallna träd, med mera) än de ogallrade provytorna (fri utveckling), vilket kan missgynna vedlevande arter. Som hos de flesta andra artgrupper finns det bland skalbaggarna arter som gynnas av slutenhet i skogen snarare än öppenhet. Den vedlevande skalbaggsfaunan kopplad till sluten, orörd naturskog kan i vissa fall vara lika hotad som den som är kopplad till öppnare, solbelysta skogsmarker.

Studier inom Ekprojektet har även visat att det omkringliggande landskapets utseende, tillsammans med lokala faktorer såsom mängden dödved, är viktigt för artrikedomen av vedlevande skalbaggar (se Nyhetsbrev 7, sida 26-29).

Av de landlevande snäckorna och sniglarna (så kallade landmollusker) har 122 arter påträffats i landet. De stora trädgårdssnäckorna och skogssniglarna är bekanta för de flesta, men merparten av landmolluskerna är mycket mindre än så, bara någon eller några millimeter.

Landmolluskerna har ofta mycket specifika krav på sin levnadsmiljö, vilket gör dem ekologiskt intressanta men kan skapa problem vid naturvårdshänsyn. De är mycket känsliga för uttorkning, och kräver därför en hög grad av fuktighet; detta gäller särskilt sniglarna, som saknar snäckornas skyddande skal. Snäckorna har istället desto högre krav på en kalkrik miljö, för att kunna bygga upp sina kalciumbaserade skal. På marker där berggrunden ej är kalkrik utnyttjas kalcium i förnan och snäckorna får en viktig roll i nedbrytningen av förnalagret. Betingelserna för förnanedbrytande landmollusker styrs till stor del av de trädslag som finns på platsen; arter såsom sälg, alm, ask, lind och hassel har lättillgängligt kalcium i löven, medan till exempel ek och bok har löv med mer svåråtkomligt kalcium, och de gynnar därför inte landmolluskerna på samma sätt.

Dessa krav på fuktighet och kalk uppfylls bland annat i ädellövbeklädda, kalkrika rasbranter, som ofta är mycket rika på snäck- och snigelarter. I sådana svårtillgängliga marker skyddas de också från mekanisk störning och predation. Även till exempel enstaka gamla sälgar i vanliga blandskogar kan rejält höja artantalet av landmollusker lokalt. Något som ytterligare ökar landmolluskernas ekologiska känslighet är deras dåliga spridningsförmåga. Det rör sig som bekant om långsamma arter, som för sin spridning främst är beroende av transport med andra djur. Detta innebär att det kan ta lång tid för arterna att återetablera sig på en lokal om de försvunnit från platsen på grund av en störning eller miljöförändring. Men har de goda gömställen i skogen, och tillgång till föda och andra resurser, finns chans att några individer överlever och att populationen kan byggas upp igen efter störningen.

Som förutspåddes baserat på arternas ekologi missgynnades landmolluskerna av naturvårdsgallringen i Ekprojektet (se Nyhetsbrev 8, sida 20-27). Dock var den negativa effekten mild, något som kan ha att göra med att vår naturvårdsgallring varit försiktig (ungefär en fjärdedel av grundytan avverkades). Störningskänsliga grupper gynnade av slutenhet i skog, såsom landmolluskerna, bör ändå has i åtanke vid planerad naturvårdsgallring, och vi rekommenderar att 30-50% av den aktuella skogsarealen lämnas till fri utveckling. Inom Ekprojektet har vi även studerat till vilken grad landskapet påverkar artrikedomen av landmollusker. Något oväntat för en grupp som är så lokalbunden visade det sig att inte bara lokala faktorer såsom blockförekomst och kalkrik förna var viktiga, utan även bland annat mängden lövskog i det omkringliggande landskapet (se Nyhetsbrev 4, 15-16).

Trots sin lämplighet som indikatorer på ett ostört ekosystem är landmolluskerna sällan högt prioriterade inom naturvården, och inventeringarna i Ekprojektet är ovanliga i sin storskalighet. Sammanlagt har 41 arter landsnäckor och 12 arter sniglar hittats inom Ekprojektet.

Svampmyggorna består av ett antal närbesläktade familjer, med över 700 arter rapporterade från landet. Det rör sig generellt om små insektsarter, och till skillnad från de artmässigt fåtaliga stickmyggorna sticker de inte. Associationen med den mycket artrika gruppen svampar kan ha bidragit till att svampmyggorna är en så artrik organismgrupp, okänd för de flesta svenskar (utom då de finner att andra än de själva vill äta matsvamparna i skogen - svampmyggornas larver utnyttjar ofta dessa). Svamparna i sin tur gynnas av orörda naturskogar, med gott om döda träd, variation i markstruktur och fuktighet, och många trädslag. Då norska studier hade visat att artrikedomen av svampmyggor ökade ju äldre skogen blev, bestämde vi att det var en organismgrupp som var intressant att utnyttja i Ekprojektet. I projektet vill vi gärna bidra med ny kunskap om mindre kända djur, växter och svampar; även oansenliga sådana kan bli värdefulla för mänskligheten – betänk att svampar ur släktet Penicillium ansågs värdelösa för 100 år sedan…

Bara ett fåtal specialister har kompetens att artbestämma svampmyggor. Organismgruppen har länge varit dåligt känd, vilket speglades i de 76 arterna som hittades som nya för landet i Ekprojektets inventeringar (se Nyhetsbrev 3, sida 17-18). Sammanlagt har 286 arter svampmyggor hittats inom projektet, mer än en tredjedel av de kända arterna i Sverige.

Inom Ekprojektet har vi undersökt utbredningsmönster för svampmyggor och vi fann för södra Sverige högre artrikedom på regniga lokaler med barrinslag i Västra Götaland, jämfört med våra lövdominerade, torra och varma lokaler längs ostkusten. En jämförelse med nordliga skogar (Norrland) visade att de hade högre artrikedom än våra sydliga skogar i Götaland. Det motsatta mönstret existerar för många andra artgrupper, till exempel kärlväxter, landmollusker och skalbaggar, vilket gör svampmyggorna intressanta ur ekologisk och naturvårdsmässig synvinkel. Baserat på det vi vet om deras ekologi kan svampmyggor således tänkas missgynnas av att skogen öppnas upp, och barrträd avverkas vid den typ av naturvårdsgallring som utförts inom Ekprojektet. Våra resultat visar dock svaga till obefintliga effekter av gallringen på artrikedom och artsammansättning av svampmyggor (se Nyhetsbrev 5, sida 23-24). Men försiktighetsprincipen bör råda, och avsättning av 30-50% av den aktuella skogsarealen för fri utveckling bör övervägas om naturvårdsgallring planeras.