Folkhälsan är viktig för svensk krisberedskap
– Det som inspirerat mig är möjligheten att kunna förmedla vikten av att ta hänsyn till olika hälsorisker innan de leder till ohälsa, och hur relevanta hälsorisker i katastrofmedicinska sammanhang kan förebyggas.
Det säger Fabian Taube docent inom experimentell arbets- och miljömedicin och doktor i oorganisk kemi, samt forskare vid Centrum för katastrofmedicin.
Ett forskarporträtt av Fabian Taube
Fabian Taube har även utbildningar inom miljö- och hälsoskydd, miljökunskap och pedagogik. Idag är han försvarsmedicinsk forskningsrådgivare vid Försvarsmedicincentrum (FömedC) i Göteborg, där han arbetar med civil-militär forsknings- och utvecklingssamverkan.
Kan du kortfattat beskriva din nuvarande forskning och vad du försöker åstadkomma?
– Den forskning som jag deltar i – inom ramen för Centrum för katastrofmedicin – berör bland annat påverkan från omgivningsmiljön på individen. I samarbete med forskare från olika lärosäten har vi påbörjat en kartläggning av hälsostatus bland värnpliktiga, med särskild fokus på järnbrist, eftersom en så stor andel som runt 30 procent av unga vuxna kvinnor i Sverige lever med järnbrist. Det vi främst hoppas kunna åstadkomma med denna forskning är att kunna beskriva hälsorisker som uppkommer i vissa miljöer och hur de kan förebyggas.
En annan del av forskningen berör katastrofmedicinsk utbildningsnivå hos sjukvårdspersonal. I en studie har han undersökt de utbildningsbehov som läkarstudenter och personal inom akutsjukvården i Sverige själva upplever att de har inför händelser där kemisk och biologisk exponering förekommer i sjukvårdskedjan.
Vad var det som först inspirerade dig att börja forska inom just
katastrofmedicin?
– Katastrofmedicin är ju ett brett och tvärvetenskapligt fält, där flera ämnesområden ingår, men där forskning kring förebyggande åtgärder för individen – d.v.s. innan individen blivit en patient – inte är så omfattande. Det som inspirerat mig är möjligheten att kunna förmedla vikten av att ta hänsyn till olika hälsorisker innan de leder till ohälsa.
På vilket sätt är din forskning meningsfull och hur kan den bidra i samhället?
– Förhoppningsvis bidrar vår forskning till att höja förmågan till individuell beredskap och därigenom till att minska omfattningen av det medicinska omhändertagandet vid en eventuell kris. I förlängningen kanske forskningen kan bidra till en ökad förståelse för hur viktig folkhälsan är för krisberedskapen i Sverige.
Ett exempel är att genom att undersöka arbetskapacitet och järnstatus på personer under deras värnplikt, kan resultatet sättas i relation till allmänhälsa och förmåga att hantera fysiskt och mentalt utmanande situationer – potentiella krissituationer.
– Även resultaten av forskningen kring sjukvårdens förmåga att hantera olika patientgrupper under kris eller katastrof, till exempel patienter som är kontaminerade av biologiska eller andra kemiska ämnen. Dessa skulle kunna utgöra ett kunskapsunderlag när satsningar nu görs på utbildningar inom just dessa områden.
Vilka utmaningar ser du inom ditt forskningsfält framöver?
– Den största utmaningen är kanske inte att genomföra forskningen i sig, utan att få genomslag för resultaten av forskningen. Syftet med till exempel förebyggande åtgärder av olika slag är inte alltid tydligt, och de positiva effekterna av dessa åtgärder kan inte heller alltid bevisas på individnivå, oavsett om det gäller i en arbetsmiljö eller när vi pratar folkhälsa generellt. Samtidigt tror jag att behovet av att informera om olika typer av hälsorisker och hur dessa kan förebyggas ökar. Därför tror jag att unga vuxna är en viktig målgrupp.
Vad lockade dig till att börja forska vid Centrum för katastrofmedicin?
– Min nuvarande anställning som försvarsmedicinsk forskningsrådgivare vid Försvarsmedicincentrum (FömedC), samt min bakgrund inom områdena pedagogik, kemi, miljö-och hälsoskydd samt experimentell arbetsmedicin, bidrog till intresset att få vara en del av den verksamhet som bedrivs inom Centrum för katastrofmedicin.
Har du några spännande kommande projekt eller konferenser som du ser fram emot i vår?
– Förhoppningsvis fortsätter projektet kring kartläggning av hälsostatus bland värnpliktiga, vilket jag ser fram emot att få vara en del i. Jag ser också fram emot det nybildade Centrum för hälsokriser på Karolinska institutet, som anordnar löpande möten, föreläsningar och seminarium. Den 31 mars hålls exempelvis ett lunchwebbseminarium om lokal hälsoresiliens mot extremväderhändelser i kommuner och regioner.