Förlängda sjöben: när-och kustsjöfartens potential
Kort beskrivning
Sverige handlar i huvudsak med europeiska grannländer och en stor del av varorna transporteras med närsjöfart. Färjorna som kopplar Sverige till Danmark, Tyskland och Polen är då viktiga transportlänkar men ofta minimeras överfartens längd för att istället maximera vägsträckan i Sverige. En effekt är att nästan en tredjedel av godsflödet i Skåne är transittransporter mellan Kontinenten och Mellansverige, Göteborgstrakten eller Norge/Oslo. En omställning från väg- till sjötransporter innebär oftast en energieffektivisering och beräknat med dagens teknik och driftsfilosofi kunna halvera koldioxidutsläppen för varje överflyttad tonkilometer. Vad behöver förändras för att kunna växla över till att använda sjötransporter i ökad omfattning?
Resultat
Om allt gods som körs genom Skåne istället skulle ha transporterats sjövägen till en hamn nära godsets avsändnings-eller mottagningsort pekar studien på att mellan 4 och 11 procent av koldioxidutsläppen från tunga transporter i Sverige kan undvikas. Angivet i CO2-ekvivalenter handlar det om en reduktion på mellan 140 000 och 360 000 ton beroende på fartygstyp. Kalkylen bygger på flera antaganden och resultatet ska därmed ses som en storleksuppskattning och inte som exakta värden. Överflyttning till sjöfart via hamnar norr om Skåne skulle också ge en väsentlig avlastning av en av de tyngst trafikerade vägsträckorna i Sverige -E6 mellan Malmö och Helsingborg.
Använd de längre färjelinjerna
Det enklaste sättet att förlänga sjöbenet är att lägga över trafiken till de längre färjelinjerna Göteborg-Kiel och Nynäshamn-Gdansk, särskilt om de kompletteras med en RoRo-avgång enbart för gods som transporteras utan att chauffören är med ombord. Därtill kan nya RoRo-och färjelinjer trafikera hamnar på Östersjöns sydkust och hamnar på kusten mellan Skåne/Blekinge och Göteborg respektive Nynäshamn. Även närsjöfartssystemen för skogsindustrin kan användas mer. Vidare kan nya slingor med stopp i flera hamnar längs Väst-och Ostkusten öka sjöfartens andel av transportsträckan eller så kan en skånsk hamn utgöra ett nav där godset lastas om till kustsjöfart.
Vad behöver förändras?
Studien bygger på enkätfrågor till transportköpare och djupintervjuer av en varuägare, nio hamnar och tre rederier. Därtill har data från en tidigare intervjustudie med chaufförer i skånska hamnar använts för att analysera godsflöden och vad som behöver förändras för att realisera en överflyttning.
En viktig förutsättning för förlängda sjöben är en fortsatt ökning av transporter av lösa lastbärare och att transportköparna analyserar sina faktiska tidskrav och hur deras logistikstruktur kan anpassas till närsjöfart. Med rutinmässig beställning av en åkeritjänst dörr-till-dörr där sjöfarten är en underleverantör mellan två hamnar kommer det vara mycket svårt att få en större överflyttning till stånd.
Kapacitet och teknik finns
På kort sikt finns det dock inga fysiska eller tekniska hinder för en överflyttning till sjöfart, hamnarna har kapacitet att ta emot fler fartyg och kan hantera omlastning. Tillgång på fartyg anses inte heller vara särskilt problematiskt av de intervjuade rederierna. Hinder består snarare i ekonomiska kvalitativa faktorer såsom kostnad och frekvens. En annan försvårande faktor är att en mycket stor andel av transporterna avser destinationer inom ett dagsavstånd med väg, där sjöfarten måste kunna konkurrera med lastbilens flexibilitet och låga pris. Exempel på åtgärder som kan snabba på överflyttningen är reducerade farleds-, hamn-och lotsavgifter och skärpt beskattning av CO2-utsläpp.
Medverkande i projektet
Johan Woxenius, projektledare, Göteborgs universitet
Catrin Lammgård, Göteborgs universitet
Anastasia Christodoulou, Göteborgs universitet
Petra Stelling, Region Skåne
Björn Petersson, Region Skåne