Forskar på scenkonstens rolldubblering
Magnus Tessing Schneider är specialist på scenkonst från 1600- och 1700-talen med stort intresse för Shakespeare och operor av Francesco Cavalli, Claudio Monteverdi, C. W. Gluck och W. A. Mozart. Han intresserar sig för opera ur ett dramaturgiskt och sceniskt perspektiv med fokus på relationen mellan dramaturgi och det vokala sceniska framträdandet. Frågor som rör historiska sångare och sambandet mellan skådespeleri och sång – allegori och teatralitet.
Forskningsprojektet fokuserar på scenkonstens rolldubbleringar. Vad är det och hur blev du intresserad av ämnet?
Det finns en forskningsartikel från 1981, skriven av Jan Kott, som tolkar Shakespeares En midsommarnattsdröm utifrån en rekonstruktion av rolldubbleringarna i uruppförandet. Den avslöjar bland annat symboliska strukturer i pjäsen. Artikeln gjorde stort intryck på mig och fick mig att vilja undersöka hur roller dubblerades inom 1600-talets italienska operor. I samband med det upptäckte jag att en av de största operastjärnorna av sin tid, Anna Renzi, med största sannolikhet sjöng tre roller i uruppförandet av Monteverdis opera Poppeas kröning från år 1643. Dygden, Ottavia och Drusilla. Karaktärerna kunde kopplas ihop dramaturgiskt, vilket samtidigt gjorde det nödvändigt att utmana moderna idéer om operarösten. Idag sjungs Ottavia oftast av en mezzosopran och Drusilla av en lyrisk sopran trots att de två rollerna är skrivna till samma sångerska. Det moderna sättet att tänka på röstfack har alltså ingenting att göra med 1600-talet.
När man rekonstruerar historiska rolldubbleringar måste man både ställa praktiska och analytiska frågor som till exempel hur kostymbyten fungerade eller huruvida rolldubblering kan fungera som en dramaturgisk nyckel. Min tanke med det här forskningsprojektet är att försöka ha ett bredare perspektiv och undersöka flera verk för att kunna komma fram till en övergripande förståelse för hur den här praktiken såg ut på 1600-talet. Jag vill även utveckla en teori om kopplingen mellan rolldubblering och allegorisk dramaturgi.
De flesta av mina kollegor inom operaforskning har bakgrund inom musikvetenskap. Eftersom jag är teatervetare har jag mer kunskap om historisk scenkonst. När man tidigare har studerat historiska sångare, så har de undersökts antingen rösttekniskt eller biografiskt. Jag är mer intresserad av hur sång har kopplats ihop med skådespeleri historiskt och försöker visa att det inte går att skilja dessa konstformer åt inom opera. Vad är det för slags skådespelare kompositörerna hade i åtanke när de skrev sina verk?
Detsamma gäller forskning på Shakespeare. Det finns forskning kring Shakespeares användning av rolldubblering men väldigt lite om hur det användes som ett dramaturgiskt verktyg i hans pjäser. Det är precis samma fenomen som hittas i den tidiga operan från perioden kring år 1600. Det är till exempel påfallande att dramatiker från den tiden skrev operor eller pjäser med väldigt många karaktärer trots att de hade ganska små kompanier. En av Shakespeares pjäser har, som exempel, över sextio karaktärer trots att hans kompani uppskattas ha haft upp till sexton skådespelare som mest. Detta indikerar att Shakespeare har tänkt på vilka skådespelare som ska spela vilka karaktärer.
Varför valde du att ansluta dig till Högskolan för scen och musik?
Jag har tidigare varit verksam vid Stockholms universitet och utfört två forskningsprojekt inom teatervetenskap där, men jag upplevde att institutionen var väldigt kulturteoretiskt och akademiskt inriktad. Jag har saknat praktiska element. I Danmark utbildar man till exempel dramaturger på universiteten. Kopplingen mellan den historiska kunskapen och dramaturgiska läsningen är intressant för mig – särskilt i kombination med hur sångare använder sina röster och kroppar i praktiken. Det som är spännande med Högskolan för scen och musik är att det finns scenkonstutbildningar i både opera och skådespeleri och att dessa utbildningar kopplas ihop formellt. Därtill har jag flera kontakter och forskarkollegor på institutionen som jag har arbetat med tidigare.
Vilka är de mest utmanande aspekterna med ditt forskningsområde?
Många forskare har hävdat att rolldubbleringar framför allt användes för att det var ekonomiskt, vilket jag ställer mig kritisk till. Jag vill visa att det finns en estetisk och dramaturgisk mening bakom. Utmaningen är att vi aldrig kan veta säkert, utan bara försöka rekonstruera vilka roller som dubblerades. Forskningen är hypotetisk och kan understödjas men går inte att bevisa, vilket gör att man kan möta motstånd. Andra forskare kan betrakta det som lite för drömskt eller fantasifullt, men jag lever med det eftersom jag tycker att det är roligt. För mig är tolkningar av scenkonst inte en exakt kunskap även om jag självklart använder historisk teori och källor. Det är också utmanande att applicera forskningen i praktiken när man jobbar ihop med konstnärer, sångare eller skådespelare. Hur kan metoden kopplas ihop med en modern sångteknik och de förväntningar som finns för en modern operaröst? Samtidigt är det utmaningarna som är spännande.
Vilken betydelse kan dina forskningsresultat få inom fältet och på vilket sätt kan resultatet bli meningsfullt för nutida scenkonst?
Med rolldubblering som verktyg skulle det bli möjligt att sätta upp karaktärstunga, större operor eller pjäser för mindre kompanier. Jag hävdar att det, till exempel, skulle gå att genomföra Monteverdis opera Orfeo med ett kompani på bara tio sångare. Det finns självklart även en ekonomisk aspekt i detta, men det kanske är det minst intressanta för mig. Jag är mer intresserad av den artistiska aspekten. En produktion som använder rolldubblering måste verkligen vilja leka med konstformen och dess olika aspekter. Sångaren kanske måste använda olika röstfärger till olika karaktärer. Det är ett sätt att utmana de uppfattningar vi har om operarösten.
Det som kanske är viktigast för mig är den dramaturgiska betydelsen. Rolldubblering skulle kunna hjälpa regissörer och dramaturger att förstå verkens dramatiska potential. Några operor och pjäser förändras verkligen om de tolkas utifrån rolldubblering, särskilt om det är huvudkaraktärerna som dubbleras. Det kan förändra pjäsens struktur och kan fungera som en dramaturgisk nyckel som kan påverka hur vi förstår verken. När man upptäcker att rollerna Musiken, Silvia och Proserpina i Monteverdis Orfeo är skrivna till samma sångare och kan kopplas ihop, skapas plötsligt en kvinnlig huvudroll som är precis lika stor som den manliga huvudrollen, Orfeus. Det betyder att det finns två huvudkaraktärer men skillnaden är att den ena förvandlas till olika personer. Då förändras hela operan, spänningar framhävs och frågan om vad operan egentligen berättar uppstår. Det blir tydligt att den handlar om konfrontationen mellan två typer av musik, barockmusiken och renässansmusiken, som representeras av den kvinnliga och den manlige huvudrollen. Men det händer bara om de tre kvinnokaraktärerna dubbleras.
Artikel skriven av Vendela Holmberg.
Magnus doktorerade vid Aarhus Universitet och har bland annat varit anställd vid Stockholms universitet där han har forskat inom teatervetenskap vid institutionen för kultur och estetik. Vid sidan av sina forskningsprojekt undervisar han vid Universitetet i Bergen och frilansar som dramaturgisk-historisk konsult för dirigenter och operaregissörer. Han har dessutom själv regisserat operor och är en av grundarna av Nordic Network for Early Opera i Köpenhamn. I juli 2024 påbörjade han ett nytt forskningsprojekt vid Högskolan för scen och musik som fokuserar på scenkonstens rolldubblering.