Hållbart distansarbete beroende av flera faktorer

Bild

Aleksandre Asatiani, universitetslektor vid Göteborgs universitet, har i samarbete med Livia Norström, universitetslektor vid Högskolan Väst, genomfört en studie med fokus på de sociala och ekonomiska fördelarna och riskerna med att arbeta på distans under längre perioder. Forskningsartikeln med resultaten från studien finns att läsa i den prestigefyllda Journal of Strategic Information Systems.

Aleksandre Asatiani, hur kom det sig att ni valde att studera distansarbete?

– Vi beslöt oss för att undersöka forskning som gjorts om distansarbetsplatser av två anledningar. Först och främst hade jag ett personligt intresse av distansarbete. Jag har forskat på ämnet sedan 2015 och publicerat ett par vetenskapliga artiklar om det. Jag ville dyka ner i hållbarhetsfrågor vid distansarbete under en period. Ungefär samtidigt utlyste FORTE finansiering för forskare som ville fördjupa sig inom arbetsrelaterade ämnen. Jag såg det som en bra möjlighet. Den andra anledningen till att vi ville forska på detta var att den här studien initierades när covid-19-pandemin startade och distansarbete fick mycket uppmärksamhet. Vi kände att det här var ett jättebra tillfälle att analysera det vi känner till om ämnet och se vad man kan gå vidare med att forska om framöver.

Distansarbete har funnits sedan slutet av 1970-talet och blev vanligare runt slutet av 1990-talet när internet bredde ut sig. Det finns en hel del forskning på ämnet sedan millennieskiftet. Ändå finns det förvånansvärt mycket som vi fortfarande inte vet. Det blev tydligt under vår kollektiva övergång till distansarbete under covid-19.

För många organisationer var distansarbete något helt nytt, även för sådana som mestadels arbetar med kunskapsskapande och kunskapsbearbetning. Det finns många missuppfattningar om distansarbete, exempelvis att det minskar produktiviteten. I själva verket beror det mycket på sammanhanget. Nu, när pandemin är över, hör vi diskussioner om att gå tillbaka till kontorsarbete och hybridlösningar, som ofta grundar sig i människors känslor kring distansarbete, snarare än i evidens och bästa praxis. Vi ville ge vårt bidrag för att få diskussionen på rätt bana igen.

Vad kom ni fram till när ni fördjupade er i hållbara distansarbetsplatser?

– I den här artikeln granskar vi forskning som gjorts på distansarbete och som publicerats mellan 1999 och 2020. Vi ville ta reda på om den befintliga forskningen kunde ge insikter om hur man kan göra distansarbetsplatser mer hållbara. För vår del låg fokuset på social och ekonomisk hållbarhet och tittade på de aspekterna ur den enskilda medarbetarens perspektiv. Vi funderade över om det går att bibehålla både produktivitet och välmående medan man arbetar på distans under längre tidsperioder.

Forskningen som gjorts tidigare antyder att effekterna av distansarbete kan tolkas som paradoxala. Till exempel kan flexibiliteten som distansarbete för med sig ge medarbetarna större inflytande över sin arbetstid, vilket kan öka deras produktivitet och tillfredsställelse med jobbet. Samtidigt kan flexibiliteten också innebära en stor risk när det kommer till utbrändhet och ökad arbetsbörda i och med att medarbetarna tenderar att arbeta mycket mer när de sitter hemma än vad de hade gjort på kontoret. Här kan man fundera över varför det som kännetecknar distansarbete kan leda till både positiva och negativa följder.

Vår granskning visade att grunden för ett hållbart distansarbete är en kombination av grundläggande, stabila faktorer som definierar arbetsförhållandena och av kontextbundna faktorer. Med andra ord beror mycket på vem den anställda är, till exempel vad hen har för kunskaper, position i organisationen eller kön, vilken typ av jobb hen har och hur arbetsmiljön ser ut på kontoret och hemma. Sådana grundläggande faktorer sätter riktningen som den anställda navigerar inom i sitt distansarbete. Sedan formar kontextuella faktorer personens erfarenheter, som förmågan att balansera jobb och privatliv, att upprätthålla en hälsosam livsstil och vilka sociala och professionella relationer man har till chefer och kollegor. Detta gör distansarbetet mer eller mindre hållbart i det långa loppet.

Vi har sett att de grundläggande faktorerna är mycket svåra att förändra, åtminstone på kort sikt, medan anställda och deras arbetsgivare kan förändra mycket genom att justera de kontextuella faktorerna. Att till exempel ge anställda större självbestämmande, eller att uppmuntra till ett hälsosamt förhållningssätt till arbetet genom att man inte arbetar hemifrån när man är sjuk kan spela en avgörande roll för arbetsplatsens hållbarhet. Forskningen visar också att samtidigt som vi går mot att arbeta mer på distans och med hybridlösningar, förändras mellanchefernas roll. De behöver nu, istället för att fungera som kontrollanter och koordinatorer, jobba för att skapa möjligheter och stötta de anställda så att de kan prestera sitt bästa oavsett hur deras hemsituation ser ut.

Vad hoppas du att den här studien ska bidra med och vem kommer den att gynna?

– Vi hoppas att studien kommer att ge stöd till en mer framtidsutblickande diskussion kring hållbara distansarbetsplatser som för samman olika perspektiv. Både från praktiker som vill skapa arbetsplatser som fungerar i framtiden och från andra forskare som studerar post-pandemiska och post-ChatGPT-arbetsplatser.

Vi byggde med hjälp av befintlig forskning ett ramverk för hållbarhet inom distansarbete. Som forskare av informationssystem ville vi förstås se hur teknologi kan bidra till hållbara distansarbetsplatser. Därför har vi sammanställt en forskningsagenda med förslag till andra forskare om olika riktningar för framtida forskning om hur informationssystem kan skapa förutsättningar för att maximera fördelarna med att arbeta på distans samtidigt som de negativa effekterna minimeras. Vi föreslår att man ser på informationssystem ur ett inkluderande och människovärdigt perspektiv, som inte bara fokuserar på produktivitet, utan också välbefinnandet hos arbetstagarna.