Hur kan vi förstå klimatförändringarna, och vad leder de till? I decennier har frågeställningarna engagerat Deliang Chen, som genom åren har tagit fram avgörande kunskap om klimatförändringar både i Sverige och omvärlden. Samtidigt har han engagerat sig för att föra ut forskningen i samhället, bland annat genom nyckeluppdrag i tunga organisationer som FN:s klimatpanel IPCC och International Council for Science (ICSU).
Nyligen fick han ta emot H.M Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band för sin forskning, något han kallar för ”ett hedrande tecken på att forskargruppen i Göteborg gör en bra internationell insats”. Från en trädgårdsstol i Mölndal, där Deliang Chen har sitt hem sedan snart 30 år, berättar han med lugn och eftertanke om drivkrafterna bakom sin forskning.
– Vi vet att globala klimatförändringar sker. Om vi har mer kunskap om hur och varför kan vi också agera: anpassa oss, vara förberedda och försöka mildra effekterna, säger han.
De senaste åren har mycket av Deliang Chens forskning kretsat kring den så kallade tredje polen – den tibetanska högplatån. Han ingår i den globala forskargrupp som granskar utvecklingen på den svårtillgängliga platån, där expeditionerna kan kräva både helikopterfärder och långa vandringar med instrument.
Varför är kunskap om den tibetanska högplatån så viktig?
– Det är ett känsligt område med enormt stor betydelse för omgivningarna. En fjärdedel av världens befolkning är beroende av vattenförsörjningen härifrån, och det som gör platån särskilt intressant är att klimatuppvärmning sker cirka dubbelt så snabbt här som i resten av världen. Så forskning här kan verkligen göra skillnad.
– Vi tittar på klimatförändringarna, varför de sker och vad de leder till. Ett stort fokus ligger på förändringar i monsunregnen som påverkar jordbruket. Vi vet att det som händer på den tibetanska högplatån kan komma att hända i andra höga bergsområden, exempelvis Anderna. Kunskapen kan också hjälpa oss förstå vad som händer i Arktis, eftersom många fysikaliska processer är desamma.
Du har ett starkt engagemang för att föra ut forskningen i samhället. Varför?
– När man ser vad klimatförändringarna orsakar har man ett ansvar, och jag är lyckligt lottad som kan bidra till kunskapen på området. Det finns mycket skepsis och många ovetenskapliga argument kring klimatet, där är det viktigt att vi forskare kan presentera fakta. Samtidigt är det en utmaning att föra fram forskningen på ett balanserat sätt. Vi ska tala om vad vi känner till, men det finns också saker vi inte vet. Det kan vara svårt att inte bli emotionell, jag är forskare men också en människa som påverkas av det jag har sett och känner till. Men jag har lärt mig att skilja på de här sakerna. Forskare ska bidra med kunskap, men det är inte vår uppgift att tala om hur saker ska göras eller vilka policys som ska implementeras.
Berätta om dina uppdrag i IPCC
– De har betytt mycket för mig. Jag har haft uppdrag för IPCC i 20 år, och är samordnande huvudförfattare i den kommande IPCC-rapporten. Det är viktigt att ha en global syn på stora frågor och IPCC är bra på att ena världen inom vetenskapen. Jag tycker om IPCC:s arbetssätt, att man tar in input från hela världen – inte bara från länder som har den högsta forskningskapaciteten. Då fångas många olika och relevanta aspekter in.
Vad är svårast i ditt arbete?
– Kommunikation utanför akademien. Klimatforskning är väldigt komplicerat och kan vara känsligt. Som forskare är jag offentlig och får ofta kommentarer. Ibland kan de gå för långt eller innehålla personangrepp, och det kan vara svårt att avgöra när och hur jag ska svara. Jag märker hur argumenten hos människor som är skeptiska till klimatförändringar har förändrats. Tidigare handlade de om att klimatet inte förändras, nu förs det fram att det inte är människan som påverkar klimatet, eller att klimatförändringar inte alltid är dåliga.
Text: Ulrika Ernström
