Hon letar svar kring åldrande

Marija Cvijovic är född och uppvuxen i Belgrad, och kom till Sverige i början av 2000-talet för att läsa en masterutbildning i bioinformatik. Det var då ett område under utveckling, och det var kopplingen mellan biologi och matematik som lockade henne. Efter en forskarutbildning i Tyskland, också den med tydlig koppling till biologi, återvände hon Göteborg och sedan 2011 är hon lärare och forskare på Institutionen för matematiska vetenskaper.

Hur har forskningen inom området utvecklats?

– Redan på 1950-talet började man försöka tillämpa matematiska modeller på biologisk forskning. Ämnet hette då teoretisk biologi, och byggde på modeller som var svåra att tolka från biologiskt perspektiv och inte direkt drivna av biologiska frågeställningar. Det var inte förrän i början av 2000-talet som forskningen inom gränslandet mellan biologi och matematik tog fart, när matematiker och biologer faktiskt började prata med varandra. Nya metoder gör att biologer genererar stora datamängder som de behöver hjälp att analysera, och å andra sidan kräver nya former av data nya matematiska metoder, så det är samspelet som gör att båda delarna utvecklas.

Var det självklart att du skulle bli matematiker?

– Matematik var ett säkert kort. Jag tyckte om biologi och medicin och funderade under gymnasiet på om jag skulle bli läkare, men jag hade precis träffat min nuvarande man och var inte så intresserad av att kämpa med andra ämnen. Matematik kändes enklare. Jag är uppväxt med en pappa som är civilingenjör och som alltid kom med kluriga mattegrejer.

Du är nyss hemkommen efter ett halvår i Singapore. Berätta!

– Jag fick möjligheten att åka på Sabbatical till Nanyang Technological University i Singapore. Jag ville åka till ett ställe där jag inte kände någon sedan tidigare, så att jag tvingades knyta nya kontakter. Vi lever i en värld som förändras fort, och vi behöver kunna gå utanför vår egen värld och se saker ur ett helt annat perspektiv ibland. Jag har fått med mig massor av inspiration till att utveckla saker här hemma, men också upptäckt hur mycket bra saker vi gör här.

Du hade familjen med dig. Hur fungerade det?

– Det fungerade bra, men det blev en del kulturkrockar. Första veckan fick barnen till exempel förklara många gånger att det var mamma som jobbade och pappa som var hemma. Det var också första gången som barnen förstod vad jag faktiskt gör – titlar är viktiga och jag kallades professor Marija överallt. Det är en jättebra möjlighet att kunna ta med sig familjen, för jag hade aldrig åkt ensam.

Idag är du forskningsledare och har dessutom fått ett pedagogiskt pris. Vilket är roligast, forskningen eller undervisningen?

– För mig är båda delarna viktiga. På grundkurserna gäller det att hålla kvar motivationen hos studenterna som inte valt matematiken i första hand. Matematiken är en pusselbit i deras utbildning och det gäller för dem att kunna sätta ihop alla bitarna. Det är också viktigt för dem att de lär sig hur de kan ta hjälp och lära av varandra. På masternivån kan jag som lärare vara mer kreativ och koppla det närmare forskningen, och när jag handleder doktorander så handlar det först och främst om att utbilda individen, inte om forskningen. Ämnet blir bara ett sätt för dem att lära sig allt de måste kunna.

Du forskar kring åldrande. Hur långt har forskningen kommit?

– Nu är vi på väg att kunna bygga en modell av en hel cell med hjälp av matematiska verktyg. Vi använder oss av jäst som modellorganism, som förvisso är en enkel organism. Men när man bygger en metod så kan den lätt tillämpas även på andra organismer. Vi kan inte betrakta hela cellen experimentellt, men modellerna kan hjälpa oss att se hur de olika delarna påverkar varandra och vilka mekanismer som påverkar.

Text: Camilla Persson
Foto: Malin Arnesson

Sabbaticalprogrammet

Naturvetenskapliga fakulteten bedriver sedan tio år tillbaka ett sabbaticalprogram för tillsvidareanställda lärare och forskare. Genom programmet ges ekonomiskt stöd till universitetslärare och forskare för att i tre till sex månader ägna sig fritt och på heltid åt forskning, i en internationell miljö. Syftet är utveckling och förnyelse, för både individen och heminstitutionen.

Vilka är drivkrafterna, Marija Cvijovic?

VAD DRIVS DU AV I FORSKNINGEN?

– Jag är inte intresserad av evigt liv, utan att ta reda på vad som händer i kroppen när vi åldras och varför det händer.

HUR TAR DU DIG AN SVÅRA UPPGIFTER?

– Min pappa har alltid sagt: Gör den svåraste saken först, så blir allt lättare. Så jag börjar alltid morgonen med att göra krävande uppgifter, för att avsluta med något roligt. Då känns det alltid som om jag har haft kul på jobbet när jag kommer hem.

VAD SER DU MEST FRAM EMOT JUST NU?

– Efter att ha kommit tillbaka från Singapore så känner att jag har ny energi och massor av idéer. När man är inne i ett ekorrhjul så kan det vara svårt att vara kreativ, men nu känns det som om jag fått en nystart. Man lär sig också mycket om sig själv, om sina styrkor och svagheter.