Johanna Blomstrand - Personfaktorer – en viktig aspekt i rehabiliteringen av en handledsfraktur

Länk direkt till avhandlingen

Bild

Personfaktorer – en viktig aspekt i rehabiliteringen av en handledsfraktur

En distal radiusfraktur (handledsfraktur) är en av de vanligaste frakturerna, och förekommer hos båda könen och i alla åldrar, även om den är vanligast hos äldre kvinnor. En okomplicerad fraktur behandlas enbart med gips, medan mer komplicerade frakturer behandlas kirurgiskt, oftast med en så kallad volar platta, och därefter gipsas den.

Majoriteten av patienterna uppnår både goda kliniska och radiologiska resultat, och de flesta återfår normalt merparten av sin funktion och aktivitetsförmåga inom tre till sex månader. Vissa upplever dock smärta och funktionsnedsättning under en längre tid. Men det finns än idag ingen enhetlig praxis när det gäller behandling och rehabilitering.

– Min avhandling fokuserar på kliniknära forskning, och olika aspekter kring rehabiliteringen av patienter som ådragit sig en komplicerad handledsfraktur och som därför opererats. Jag har undersökt normalförloppet efter en operation, och huruvida ett handledsstöd är lika bra som ett gips. Jag har också undersökt hur personfaktorer och anestesimetod påverkar utfallet efter operation, säger Johanna Blomstrand, specialistarbetsterapeut inom öppenvården på Arbetsterapienheten på Mölndals sjukhus.

Hon har även översatt ett bedömningsinstrument - Michigan Hand Outcomes Questionnaire (MHQ), som fokuserar mer på patientens upplevelse än de instrument som har funnits tillgängliga tidigare.

En bättre bild av hur en normal rehabiliteringsprocess kan se ut
Studier i avhandlingen visar att patienterna förbättras över tid och att de efter tre månader återfått mellan 74–96 procent av rörligheten i sin opererade handled. De flesta uppger då även minimal smärta och funktionsnedsättning. Patienterna fortsätter också att förbättras även efter de första tre månaderna.

– Resultaten är viktiga både ur ett patientperspektiv men också för oss som behandlare, då de ger oss en bild av hur en normal rehabiliteringsprocess kan se ut. Ett annat viktigt resultat är att vi nu har ett bedömningsinstrument som inte bara utvärderar patientens upplevda funktion och aktivitetsförmåga efter skada, utan som också väger in hur nöjd patienten är med sina uppnådda resultat.

Resultaten bekräftar hur viktigt det är att man som behandlare inte bara tar hänsyn till en röntgenbild eller hur många grader patienten kan böja handleden, utan också beaktar personfaktorer och individuella behov.

– Detta kan hjälpa oss att öka patientens delaktighet och också vägleda oss i vilken riktning vi ska fokusera i rehabiliteringen.

De har också kunnat visa att personfaktorer såsom oro att använda handen i aktivitet, och ”känsla av sammanhang” (sense of coherence), är viktiga faktorer som har ett samband med aktivitetsförmåga och smärta efter en operation.

– Oro att använda handen i aktivitet ökade när gipset togs bort och ju mer orolig patienten var, desto sämre var deras förmåga att utföra aktiviteter. En högre nivå av ”känsla av sammanhang” visade också på en lägre grad av smärta och funktionsnedsättning.

Handledsstöd var ofta lika bra som gips efter operationen
Studierna visade också att handledsstöd i många aspekter är lika bra som ett gips efter operation. Även att anestesimetod (smärtlindringsmetod) under operationen hade begränsad inverkan på patientens utfall när det gäller smärta och aktivitetsförmåga efter 3 dagar efter operationen.

– Resultaten bidrar till ökad evidens kring de insatser vi gör och en ökad medvetenhet kring hur olika faktorer kan hindra eller bidra till patientens återhämtning efter en fraktur.

MER INFORMATION
Läs mer om Benbrott i handled och underarm på 1177

Text: Susanne Lj Westergren