Hur nöjda är patienter efter bröstrekonstruktion? Jonas Löfstrand har jämfört två vanliga kirurgiska metoder och funnit tydliga skillnader i nöjdhet. Hans forskning kan hjälpa patienter att välja rätt behandling och få rimligare förväntningar på resultatet.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. När ett helt bröst måste opereras bort kan det bli aktuellt med bröstrekonstruktion.
Det finns många olika sätt att återskapa bröst. Man kan sätta in implantat eller ta vävnad från en annan del av kroppen och flytta till bröstet, en så kallad lambå. Vid det senare alternativet finns alltid ett ”tagställe” där vävnaden hämtas. Där kan det bli besvär med smärta, ärrproblem eller annat.
– Det är svårt att veta vilken av alla metoder för bröstrekonstruktion som är bäst. Dessutom kan olika patienter ha olika mål med sin bröstrekonstruktion. Därför är det inte säkert att samma metod är bäst för alla, säger Jonas Löfstrand, överläkare i plastikkirurgi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Jämfört patientnöjdhet
Jonas Löfstrands avhandling undersöker bland annat hur två vanliga metoder för bröstrekonstruktion skiljer sig åt i patientnöjdhet:
Latissimus dorsi-lambå, där man flyttar hud och muskel från ryggen.
DIEP-lambå, där man flyttar hud och underhudsfett från magen.
– Vi har skickat ut frågeformulär till patienter där de får skatta sin nöjdhet med det återuppbyggda bröstet och även nöjdhet med ärr och funktion i de områden där man lånat vävnad.
”Ger oss bättre bakgrund”
Vilka är de viktigaste forskningsresultaten? – Nöjdheten med själva bröstet är störst hos patienter som genomgått DIEP-lambå. De är också nöjdare med funktionen i området där man lånat vävnad. Men patienterna som genomgått latissimus dorsi-lambå är nöjdare med det estetiska utfallet där man lånat vävnaden, säger Jonas Löfstrand.
Vilken patientnytta kan den här forskningen ge? – Den ger oss en bättre bakgrund när vi träffar enskilda patienter och får höra vad de har för önskemål med rekonstruktionen. Den ger oss bättre möjligheter att ge dem rimliga förväntningar på resultatet och eventuella besvär man kan få efteråt. Dessutom har vi identifierat områden där patienterna inte är helt nöjda, och där försöker vi nu göra förbättringar.
Hjälper i den kliniska vardagen
Vad har varit mest givande med doktorandprojektet och vad har varit svårast? – Eftersom de här operationerna är en del av min kliniska vardag så upplever jag det som givande att ha en starkare vetenskaplig grund att stå på när jag ska informera patienterna. Och dessutom att kunna försöka förbättra de specifika områden där vissa patienter inte upplever sig nöjda. Svårigheten har varit att få tid att hinna med allt i en intensiv klinisk vardag och vardagslivet i övrigt.