Kastar ljus på det dolda svampriket
”Alla svampar förtjänar sin rättmätiga plats i svampriket”. Det säger Henrik Nilsson, som kämpar för att världens sex miljoner svampar alla ska få ett namn. Som engagerad mykolog – och en av universitetets mest citerade forskare – har han bidragit till avgörande steg på vägen.
Det prasslar bland höstlöven i Botaniska trädgården. Henrik Nilsson håller i en ticka som han just har plockat från en stubbe, och sveper med handen över marken.
– Om du tar en tesked jord härifrån kommer du att få upp runt hundra svampar, och säkert hälften av dem saknar namn. Det är så mycket vi inte vet. Tänk att något kan vara 1,5 miljarder år gammalt och vi har ingen aning om vad det är, vad det gör, varför vi inte kan odla det. Det fascinerar mig. Jag har alltid velat kasta strålkastarljus på de okända svamparna, säger han.
Henrik Nilsson sysslar med mykologi, eller som han själv säger: ”läran om det stora, dolda och förbisedda svampriket”. Ett universum av runt sex miljoner svampar som enligt Henrik förtjänar betydligt mer uppmärksamhet, och där vi idag missar mycket.
Den stora utmaningen, som han har ägnat merparten av sin forskning åt att ta sig an, är att regelverket för hur svampar ska kategoriseras och namnges inte är anpassat efter hur vi idag vet att svampriket är skapat. För att en svamp ska få ett vetenskapligt namn behöver den nämligen ha en fruktkropp, eller så ska den gå att odla i ett laboratorium. Men så ser inte verkligheten ut.
– Svampar bör uppfattas som mer eller mindre underjordiska och för det mesta trådbaserade organismer, i allt väsentligt osynliga. Det är långt ifrån alla svampar som bildar en fruktkropp, eller som går att odla. Det innebär att vi har ett regelverk som exkluderar merparten, minst två tredjedelar, av alla svampar, säger han.
Att så många sorter förblir okända skapar flera problem, framhåller Henrik.
– Svampar utan namn kan inte erbjudas lika omfattande naturvårdsrättigheter på ett internationellt plan, dessutom förbises de i forskningen. Egentligen är det ganska bisarrt. Jag menar, tänk om vi skulle dra ett streck genom det periodiska systemet och säga: ”grundämnena till höger om strecket, äh, de struntar vi i,” säger han.
Men ett skifte i synen på svampar pågår, och Henrik Nilsson har medverkat i att ge väsentliga bidrag till utvecklingen. Nyckeln heter DNA-sekvensering: en metod som allt fler mykologer använder, där granskning av genetisk information ger en säkrare och mer omfattande kunskap om olika svampar.
Henrik Nilsson och en grupp nordeuropeiska forskarkollegor har tagit fasta på möjligheterna med DNA-baserad information, genom att utveckla databasen UNITE. Via databasen går det att på ett systematiskt sätt registrera och få fram information om alla svampar, även de som inte har ett namn, och den är numera mer eller mindre ett standardverktyg inom mykologin.
– Eftersom många svampar inte har ett vetenskapligt namn får de i stället ett löpnummer – en DOI–av oss. På det sättet går det att se information om exempelvis vilka olika ställen svamparna har hittats på. Det löser inte namnsättningsproblemet fullt ut, men nu kan svamparna i alla fall kommuniceras kring på ett enhetligt sätt. Jag hoppas att databasen kan bidra till att snabba på processen och diskussionen om att hitta ett bättre regelsystem för svampar, där även DNA- sekvenser ingår, säger han.
Det är så mycket vi inte vet om svampar – som varför de inte kan odlas. Exempelvis har otaliga projekt för att odla kantareller misslyckats, och vi vet fortfarande inte varför
Hittills finns runt 1,5 miljoner DNA-sekvenser och närmare 150 000 olika svamparter i databasen, och den fortsätter hela tiden att växa. Samtidigt lyfts de okända svamparna fram lite extra i systemet: Henrik Nilsson har tillsammans med kollegor skapat en mjukvara som listar de femtio mest eftersökta svamparna som helt saknar vetenskapliga namn.
– I takt med att DNA används mer och mer för att kartlägga vår levande värld, samtidigt som forskning om svampar kommer in i exempelvis olika ekologiska studier, så har databasen börjat användas även av icke-mykologer. Det är roligt att se att områden som kulturvård och jordbruk har nytta av databasen – även om vi gör det här främst för svamparnas skull, säger han.
En annan – och för Henrik Nilsson ganska oväntad – effekt av databasen är att han under flera år har funnits med på listan över de mest citerade forskarna i världen. Det beror mycket på att många studier som använder sig av DNA-baserad identifikation väljer att citera hans artiklar.
– Det är roligt, men inget jag hade räknat med. Jag tycker det är kul att saker jag gör används, och citeringarna är en form av kvitto på att jag på något sätt har påverkat omvärlden, säger han.
När tror du att alla världens svampar har fått ett namn?
– Jag känner att mykologin går mot en nytänkande och blomstrande framtid – men det går väldigt långsamt. Det tar nog 20 år till innan DNA-aspekten är på plats i regelboken.
DÅ: Svampar har i alla tider spelat en stor roll för människan, men vetenskapliga studier av svampar – mykologi – har ändå alltid hamnat lite i skymundan. Av tradition var svamparna under lång tid förpassade till växtriket, och det var först under 1900-talets senare del som det blev allmänt accepterat att svamparna utgjorde ett eget rike. Klassifikation och systematisering av svampar föll länge tillbaka på deras utseende (morfologi), en informationskälla som inte fungerar lika bra i svampriket som i växtriket.
NU: DNA-sekvenseringens inträde i mykologin har medfört rejäla förändringar i hur vi systematiserar – ja, uppfattar – svampar. Vi vet nu att svampar finns överallt, även i sjöar och hav, och vad som verkar vara en majoritet av svamparna tycks inte bilda några påtagliga fruktkroppar över huvud taget. Många av dessa nyupptäckta och närmast osynliga svampgrupper lyckas vi inte odla i laboratoriet, ibland på grund av att de ingår olika intrikata symbiosförhållanden med andra organismer.
I FRAMTIDEN: Med de molekylära metodernas hjälp kan vi bättre studera vad svamparna faktiskt gör i naturen, och deras betydelse i ekosystemet visar sig vara långtgående. Vi går mot en framtid där mykologisk kompetens kommer att behövas i en lång rad naturvetenskapliga fält, på samma sätt som vi idag vet att vi aldrig kommer att kunna förstå svampriket om vi inte betraktar det utifrån vår kunskap om andra organismgrupper. En utmaning för mykologin är att behålla den klassiska, morfologi-baserade kunskapen i DNA-biologins tidevarv.