Lårbensbrott är den vanligaste skadeorsaken till att barn läggs in på sjukhus. Marianne Flinck forskar på återhämtning efter fraktur och benlängdsskillnad som kan bli kvar efter läkning.
Lårbensbrott (femurfraktur) är den vanligaste skadeorsaken till att barn läggs in för sjukhusvård.
Från sex års ålder upp till att barnet är färdigvuxet är märgspikar den vanligaste behandlingen i Sverige i dag. Det är metallspikar som sätts in i märghålan inne i det skadade benet för att stabilisera under läkningsprocessen av frakturen.
– Det finns få vetenskapliga studier som kan ange när återhämtning sker efter femurfrakturer hos barn och ungdomar i åldrarna 6–16 år, berättar Marianne Flinck, som är överläkare i ortopedi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Kvarvarande benlängdsskillnad
Vad handlar din forskning om? – Syftet med den här avhandlingen var att studera olika aspekter av lårbensbrott hos barn och ungdomar med avseende på stabiliteten av märgspikar och eventuell kvarvarande benlängdsskillnad efter att man är färdigvuxen. Och att avgöra när återhämtning sker och om eventuell rörelserädsla påverkar återhämtningen.
Vilka är de viktigaste forskningsresultaten? – Femurfrakturer kan leda till kvarstående benlängdsskillnad i vuxen ålder, men relativt sällan till en större skillnad än vad som räknas som normalt. Återhämtning sker gradvis efter femurfrakturer hos barn och gångförmågan är normaliserad efter sex månader, säger Marianne Flinck, och fortsätter:
– Däremot tar det längre tid att återhämta mer komplexa fysiska funktioner som behövs vid till exempel längdhopp eller upphopp på ett ben. Rörelserädslan var övergående och försvann under de första tolv månaderna efter lårbensbrott hos barn och ungdomar.
”Givande att följa patienterna”
Vad har varit roligt eller givande under arbetet med ditt doktorandprojekt? – Det har varit givande att träffa alla patienter och följa dem från frakturtillfället och vid återbesöken under året efter skadan.
Vad har varit svårt eller utmanande? – Det har varit en utmaning att inkludera patienter i studien, dels beroende på att det inte är en så vanlig diagnos och dels för att patienterna som ingick i studien har behövt göra några fler uppföljande återbesök än vid normal uppföljning.