Martin Paulsson - Äldre bör omgående belasta benet efter opererad nedre lårbensfraktur

Länk direkt till avhandlingen i GUPEA

Äldre bör omgående belasta benet efter opererad nedre lårbensfraktur

Med åren leder förändringar i våra ben till förlust av benmassa och att benen blir mer porösa och spröda. Detta i sin tur innebär en ökad risk för frakturer, men ger även upphov till ett annat frakturmönster än hos yngre individer. Motsvarande åldersrelaterade förändringar sker även i musklerna, vilket ger en minskad muskelmassa och styrka som försämrar förmågan att rehabilitera sig efter en fraktur.

Bildtext till ovan figur: Åldersrelaterad benförlust i det trabekulära benet (dvs. den spongiösa benvävnaden som utgör 80 procent av benvävnaden, resterande benvävnad utgörs av kompakt/kortikal benvävnad). Längst upp till vänster ses benet opåverkat av åldersrelaterad benförlust. Med tiden tunnas benmassan ut, perforeras och försvinner slutligen.

Studier visar på en drastisk ökning av frakturer i den nedre delen av lårbenet orsakat av lågenergitrauma hos äldre. Det vill säga att även fall från låga höjder eller stående kan resultera i ett benbrott.

– Dessa lårbensfrakturer i nedre delen av lårbenet har historiskt varit behäftat med relativt stor del komplikationer. I det dagliga kliniska arbetet finns det viktiga frågor att besvara när det gäller kirurgisk behandling av dessa skador. Forskningsområdet känns angeläget eftersom de flesta som får denna typ av frakturer är äldre och har större utmaningar när de skall rehabilitera sig, säger Martin Paulsson, ortopedisk kirurg på avdelningen för frakturer på ortopedkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal.

Patienter med höftfrakturer och patienter med frakturer i nedre delen av lårbenet är ofta i samma åldersspann och har liknande åldersrelaterade sjukdomar som påverkar möjligheten till deras rehabilitering. Men till skillnad mot höftledsfrakturer hos äldre, där det finns relativt mycket forskning kring, finns det betydligt mindre forskning gjord kring just frakturer i nedre delen av lårbenet.

– Det som framkommit vid forskning av höftfrakturer hos äldre är att det är mycket viktigt att bibehålla så mycket gångfunktion som möjligt under läkning och rehabilitering. Detta har fått till följd att man försöker operera höftfrakturen inom 24 timmar, samt att patienten uppmanas belasta och börja gå på benet inom det första dygnet efter operationen.

Stora utmaningar för äldre vid benbrott i nedre delen av lårbenet
Det är vanligt att man försöker minska risken för kirurgiska komplikationer genom att rekommendera mindre belastning av det brutna benet under de första åtta veckorna efter operationen. Med detta menas att belastningen endast får vara cirka 30 procent av kroppsvikten. Det saknas emellertid kunskap om hur en period av begränsad belastning vid gång långsiktigt påverkar resultatet hos äldre patienter med frakturer på nedre delen av lårbenet

Bild

– Som en del i forskningsprojektet utvärderades därför hur åtta veckors begränsad belastning av det frakturerade benet påverkar patienterna funktionsåterhämtning, återhämtning av gångfunktionen samt hur väl de kunde följa instruktionerna för begränsad belastning.

Patienterna gjorde även regelbundna skiktröntgenundersökningar (postoperativt, 8, 16 och 52 veckor) för att undersöka hur fixationen med platta och skruvar förmådde bibehålla sitt läge under läkning i det bensköra benet. Inom ramen för projektet har också ett så kallat sträckbord som alternativt operationsupplägg utvärderats, detta används normalt sett till frakturer på mellersta och övre delen av lårbenet, men inte till nedre frakturer.

I avhandlingsarbetet har det också ingått att undersöka hur åldersrelaterad benskörhet påverkar på frakturmönster, samt att komma med ett förslag till en ny klassificering av frakturer i nedre delen av lårbenet hos äldre.

De viktigaste forskningsresultaten och vilken nytta de kommer att ha
I en sammanställning av alla nedre lårbensfrakturer som handlagts på Sahlgrenska Universitetssjukhuset under elva år (2006–2016) kunde man se att frakturmönstret ändras med stigande ålder. Ett förslag till en anpassad klassifikation för åldersrelaterade bensköra frakturer hos äldre presenteras och visade sig sannolikt kunna underlätta klassifikationsarbetet.

Det undersökta operationsupplägget med sträckbord visade sig också underlätta repositionen, det vill säga att få benfragmenten på rätt plats, och på så vis förbättra det operativa resultatet.

– Att försöka minska komplikationer genom att begränsa belastningen vid gång under de första åtta veckorna postoperativt visade sig ha en negativ effekt på frakturfixering. Frakturfixationen i det sköra benet höll sämre och fler komplikationer förekom i gruppen med begränsad belastning.

På samma gång var det bara en tredjedel av patienterna som faktiskt klarade av bara belasta 30 procent av kroppsvikten. Begränsad belastning visade sig också få en bestående negativ påverkan på återhämtning av gångfunktionen upp till ett år efter frakturen.

– Gångfunktionen har i tidigare studier visat sig var en pålitlig markör för hur väl en åldrad patient har kunnat rehabiliterat sig och det finns också en stark korrelation mellan nedsatt gångfunktion och ökad dödlighet.

Studierna inom ramen för detta avhandlingsprojekt är inte stora nog för att ensamma ligga till grund för någon ny evidens, men det faktum att de är snarlika de resultaten man sett i liknande studier på lårbensfrakturer både från nedre delen och höftleden ger tyngd och stärker de aktuella resultaten.

– Man bör alltså undvika att begränsa belastningen för äldre patienter med frakturer i nedre delen av lårbenet. De bör istället erbjudas möjlighet till full belastning från första postoperativa dagen.

Text: Susanne Lj Westergren