Mattias Rost om människans relation till tekniken

Mattias Rost har i sin forskning dels en teknisk förståelse och ett tekniskt engagemang som han använder för att konstruera tekniska prylar på nya sätt. Den andra delen består i att han använder sin tekniska bakgrund för att studera och utforska olika företeelser som kanske inte har sin grund i teknik egentligen, men där han använder teknik för att utforska något. 

– Teknik kan man titta på från två håll, vi har ett användarperspektiv och ett samhällsperspektiv, säger Mattias Rost. En sak som jag intresserar mig för är problemet med att tekniken ibland tenderar att ta över i vardagen. Vi känner väl främst igen det i debatten om skärmtid. Många människor upplever att de använder sina tekniska prylar för mycket – eller tycker att barnen använder prylarna för mycket! Det tyder på att det finns någon form av problematiskt förhållningssätt till tekniken. Då är frågan – vad kan det bero på? Det skulle helt enkelt kunna vara så att tekniken har de här negativa effekterna på oss. Att tekniken har en lockelse som vi inte kan motstå. Kanske är det vårt behov av belöningar som ligger bakom att vi dras till skärmarna? Det är inte säkert att det är så, men det skulle kunna vara en del i problematiken. 

Narrativ kring skärmar och teknik

– Sedan kan det också vara så att det finns ett visst narrativ kring skärmar och teknik där vi tänker oss att det är ett problem att vi är så bundna till skärmarna. ”Vi borde inte använda skärmarna så mycket. Det var bättre förr när vi inte hade skärmar. Tänk när man satt på bussen och bara kunde titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra!” Och om man till exempel frågar människor ”Hej, använder du skärmen för mycket?” då lever vi i en värld där det här narrativet är rådande och folk svarar ”Ja, men det gör jag nog och det är nog inte så bra”. Är man förälder kan man ofta höra andra föräldrar säga att barnen inte borde använda sina tekniska prylar så mycket – de borde gå ut och busa lite istället, för det gjorde de själva när de var barn och det var bättre. Men är det så? Ska inte barnen lära sig att leva med tekniken om det är den vi har nu? Vi lever i ett digitalt samhälle där vi har en fysisk realitet och vi har en digital realitet och de två är väldigt tätt sammankopplade. Barnen behöver lära sig att hantera båda världarna.

Att ta makten över tekniken genom design

Ett av Mattias intressen just nu är att utforska bilden av människa och teknik. Är vårt förhållningssätt till teknik problematiskt och varför är det i så fall problematiskt? Han vill även titta på hur vi i så fall skulle kunna designa tekniken annorlunda för att minska vårt problemen i vårt förhållningssätt. 

– Det skulle till exempel kunna handla om hur vi kan utforma tekniken så att vi inte behöver använda skärmar – då blir ju just skärmar inte något problem längre. Det skulle också kunna handla om hur vi kan vi göra skärmarna i sig mindre distraherande, så att vi inte känner oss dragna till dem hela tiden. Vi känner väl alla igen att man ibland tar upp telefonen utan att man har tänkt göra något särskilt – men vi tänker att det kanske finns något där och så går vi in och tittar igen fast vi nyss har kollat. Vi letar efter den där belöningen, för vi är vana vid att få belöningar. Det är ju en ganska vanlig beskrivning av hur det är att använda sociala medier till exempel – framför allt att de ger oss den här snabba belöningen. Så det är något jag tittar på: Hur kan vi designa tekniken annorlunda? 

– En intressant aspekt av den mobila tekniken är att vi nu kan läsa av och ta in mycket av den kontext och sammanhanget vi är i. Jag syftar på prylarna som vi har på oss numera, klockor till exempel som känner av hur du rör dig men också vilken puls du har, hur mycket du svettas och en massa andra grejor. Det är jättespännande – vad kan man göra med den informationen? Då kan jag kanske väva samman de två intresseområdena jag har. Hur kan jag utnyttja den typen av information för att designa och utforma tekniken på ett sätt som gör att den blir mindre distraherande? Om jag på något sätt via kroppssensorer till exempel kan läsa av när jag tar upp telefonen bara för att få någon sorts belöning, skulle jag då kunna ha en spärr i telefonen så att inte fungerar i det läget? Som idé bara! Eller på något annat sätt begränsa min användning.

Bild

Mobil teknologi och apparnas genombrott

Mattias Rost har länge har intresserat sig för mobiltelefoner och mobil teknologi och tycker att man behöver sätta mobil teknologi i en historisk kontext för att förstå vad utvecklingen har inneburit. På 90-talet hade vi våra datorer på ett skrivbord och vi gick till skrivbordet för att använda datorn. Sedan dess har tekniken blivit mer och mer mobil. Vi har fått laptops och smartphones och bär också saker på kroppen som utgör mobil teknologi. Det blir något helt annat jämfört med när man satt vid skrivbordet för att använda datorn. Datorer var inget man använde när man väntade på bussen eller befann sig i lunchrummet eller vad det kan röra sig om. Nu har vi mobil teknologi som vi kan använda var vi än befinner oss och det är något väsensskilt jämfört med den stationära datorn. 

– Jag började att forska på mobila tjänster och mobilutveckling redan innan det fanns några appar, de kom först 2007. Det som var fascinerande med apparnas tillkomst var att plötsligt kunde man ganska enkelt bygga saker för mobila plattformar – som mobiltelefoner till exempel – och dessa programvaror kunde vi som forskare sedan skicka ut till användarna! Plötsligt blev det väldigt lätt att utföra den typ av forskning som gick ut på att jag har en mobil pryl som jag vill att många människor ska testa eftersom jag vill studera hur de använder den. Innan apparnas tidevarv var vi tvungna att först hitta hårdvara som vi kunde programmera och sedan skulle vi lyckas sätta hårdvaran i händerna på olika användare. Vi var mycket begränsade av hur många sådana prylar man kunde få forskningsmedel för att köpa in och sedan var det komplicerat och tidsödande att själv programmera hårdvaran för den forskning vi skulle utföra. 

– Nu kunde vi istället lägga upp vårt program direkt på en AppStore där vem som helst kunde ladda hem den. Nästan alla hade en mobiltelefon och alla köpte ju de här grejorna – det blev enklare och enklare. Det vi hade kvar att lösa var få in mycket så mycket forskningsdata som möjligt, vilket gjorde att vi behövde få användarna att fortsätta att använda vår app över tid. Alltså behövde vi skapa applikationer som var så användbara och intressanta som möjligt för att på det sättet behålla användarnas intresse.

"Attention economy” skapar problem

– Att locka in användarna till mer användning är ju också det som många kommersiella företag och sociala medier använder sig av och vi såg fenomenet tidigt i vår forskning. Ska man bli så indragen i tekniken, skulle det kunna vara ett problem? I den kommersiella delen av IT-sektorn brukar vi prata om ”attention economy”: att fånga användarna, behålla dem och skapa så mycket användning som möjligt. Tjänsterna företagen erbjuder är gratis men innehåller samtidigt reklam och ju fler gånger man kan få användarna att komma tillbaka till tjänsten och ju mer tid användarna ägnar sig åt de här grejorna, desto bättre går det förstås för företagen för det är så de tjänar reklampengar. Det här sättet att locka in i ökad användning är någonting som kritiseras nu, människor vill ju göra något som är meningsfullt med sin tid och inte bara medverka till att stora företag tjänar så mycket pengar som möjligt.

Hur kommer AI förändra synen på människa och teknik?

Mattias Rost är också intresserad av den teknologi som nu är på frammarsch – det här med AI till exempel. 

– Tidigare har vi haft datorer som är väldigt bra på att göra det som datorerna utformats för – nämligen att hantera stora mängder information och kunna räkna mycket stora tal. Saker som vi människor också skulle kunna utföra, men där vi inte är lika snabba och effektiva. 

– Med den nya teknik som vi börjar få nu, stora språkmodeller och AI i olika former, så börjar AI-tekniken förstå omvärlden på ett sätt som litegrann liknar det som vi uppfattar världen på. Jag ska inte säga ”tänka som oss”, men tekniken börjar få vissa kognitiva förmågor som vi har varit ganska ensamma om att ha. Och då blir det intressant, hur kan vi använda det? Hur förändrar den här tekniken vårt samhälle och vår syn på teknologi? Vad är det för typ av tjänster och prylar som vi kommer ha i framtiden? 

– Hur förändrar det synen på oss själva? Vi har ju ofta en idé om att vi är ensamma om att tänka och att det krävs något specifikt mänskligt för att tänka ut saker, men nu har vi maskiner som vi vet inte är så avancerade, men som i viss mån kan göra samma saker som oss. Den komplexitet som tror att vi besitter kanske inte alls är så komplex? Definitionen av ”människa” blir så småningom intressant. Vad är unika mänskliga egenskaper som inte maskiner kan ha?

Vad är ett datorprogram om fem år?

– Det finns generellt sett jättemånga aspekter på det här med människa-maskin. En sak som jag har tittat på är våra möjligheter att instruera datorer att göra olika saker. Traditionellt sett har vi åstadkommit det med hjälp av programmering, där vi i ett programspråk skriver en instruktion till datorn om hur den ska bete sig. En sak som AI har visat sig vara exceptionellt bra på är att faktiskt göra det, att instruera sig själv kan man säga. AI har numera blivit bra på att skriva program och programmera med hjälp av mer mänskliga instruktioner – alltså inte instruktioner där vi sitter och skriver programkod som bara datorn kan förstå på datorns premisser, utan att vi meddelar systemet ”Jag skulle vilja ha en applikation som kan göra det här” och så skapar AI:n en sådan. 

– Jaha? Vad innebär det? Dels för programmerarna som idag sitter och skriver de här programmen, men också vad det innebär för definitionen av ett datorprogram? Vad kommer ett datorprogram vara om fem år om vem som helst nu kan säga ”jag vill att datorn ska göra det här!” och så gör datorn det. Tidigare behövdes kanske ett team på sådär hundra programmerare som satt och skapade ett datorprogram åt dig enligt de specifikationer du har angivit. Kanske tog det flera år och kostade åtskilliga hundra miljoner kronor, men till slut får du det i handen och det gör precis det du ville att det skulle kunna göra. Om fem år kanske du istället kan säga ”Hej datorn, gör det här åt mig!” Och så tar datorn fram programmet, oavsett hur komplex idén än är.

– Hur vi ska tänka kring undervisningsbiten, det är också spännande, för jag är samtidigt lärare. Vad är det för typ av programmeringsundervisning vi behöver ha i framtiden? Hur ska man lära ut programmering för personer som ska kunna programmera om två år, om programmering inte ser ut som den gjort de senaste 50 åren? Ska vi fortsätta undervisa om programmering så som den har sett ut hittills och försöka hålla oss kvar i den världen? Jag tror visserligen att det alltid kommer att finnas aspekter på detaljnivå där vi behöver styra upp tekniken, men jag har svårt att tänka mig att det bara skulle vara vi människor som är bra på det. Troligen kommer maskinerna kunna ta över även den delen.

Text: Catharina Jerkbrant, 2024