Runstenarnas språkliga landskap

Bakgrund

Första gången som skrift utnyttjades för att i större skala forma språkliga landskap i Skandinavien var under senare delen av järnåldern, s.k. vikingatid (år 790–1100). Genom att rista runtexter på stenar som restes på utvalda platser i landskapet hanterades vad som uppenbarligen uppfattades som trängande behov i en omvälvande tid. Det här projektet utgår från att kunskapsbildningen – hittills framför allt om skrivtecknens variation, språkliga mönster och stilhistorisk utveckling – behöver komma till rätta med en avgörande punkt, nämligen hur analysen ska kunna ta hänsyn till att runstensresande är ett sätt att skapa mening i rummet.

Projektet bygger vidare på det avslutade projektet Rök Runestone Revisited (VR 2016-02493) vilket kunde visa hur Rökstenens inskrift (Ög 136), den längsta av alla vikingatida runinskrifter, blir begriplig först i relation till vad som fysiskt kunnat ses på plats vid läsningen. Monumentet har en rumslig organisation av inskriften som fungerar som en representation av solens rörelser och tycks ha riktat uppmärksamheten västerut i landskapet, av såväl astronomiska som mytologiska skäl. Dessa resultat reser frågor om möjligheterna att göra generaliseringar till andra runstenar i angränsande områden, såväl till andra s.k. tidigvikingatida runstenar ca 790–960, som till s.k. senvikingatida ca 960–1100, liksom frågor om vilka andra rumsliga mönster som kan identifieras.

Syfte och mål

Projektets syfte är att, genom studier av runstenar i Västergötland och Östergötland, bidra till ny förståelse av runmonumentens rumslighet och därmed till ny förståelse av deras funktion.

För att på ett mångsidigt sätt undersöka runstenarnas rumslighet är projektet upplagt så att uppdelningen mellan runologi och arkeologi överskrids. Runologin vägleder analys av runstenarnas rumslighet som språkliga, visuellt organiserade texter. Arkeologin bidrar med perspektiv på hur detta kan ha samspelat med monumentens placering i ett socialt och kosmologiskt landskap. Projektet försöker förena analyser på dessa två rumsliga skalor – textens och landskapets – genom att pröva i vilka vardagliga praktiker runstenarnas utformning kan ha väglett deltagares rörelser kring monumenten i landskapet.

Västergötland och Östergötland har valts som undersökningsområden för att de dels har relativt hög täthet av runstenar (125 bevarade i Västergötland; 173 i Östergötland), dels kan belysa ett ovanligt brett tidsspann: från äldre resta stenar, oftast utan inskrifter, som redan var en självklar del av landskapet, till runstenar från vikingatidens samtliga århundraden.

Projektets mål kan preciseras som tre forskningsfrågor.

• Hur kan det multimodala samspelet förstås mellan runtext, textuella dispositionsprinciper, bildelement, materialitet och form?
• Hur kan runstenarnas ursprungliga position ha etablerat relationer till det omgivande landskapets platser, leder och gränser?
• Hur kan runstenarnas utformning och placering, liksom ibland direkta textuella referenser, ha styrt läsares respons och rörelser, samt riktat uppmärksamhet mot olika delar av det omgivande landskapet?

Ytterligare ett mål är att resultaten förutom publicering i vetenskapliga tidskrifter också tillgängliggörs i visuell form genom webbsidor som möjliggör digitala rörelser kring några utvalda monument i en rekonstruktion av deras samtida landskap.

Arbetspaket

Projektet är organiserat i sex tidsmässigt överlappande arbetspaket: en översiktsstudie av respektive landskap med fokus på de runstenar som kan stå på ursprunglig plats (AP1 och AP3) vilka lägger grund för fallstudier av speciellt intressanta objekt och deras platser (AP2, AP4 och AP5). Digital visualisering (AP 6) används som analys och presentation av projektresultat.

Översiktsstudierna AP1 och AP3 (2025 respektive 2026) avser att genom en detaljerad tidsrumslig kartläggning av runstenarna i de två studieområdena visa hur runstenar på ursprunglig plats etablerat rumsliga relationer till det närliggande landskapet och hur samspelet mellan runtext, ornamentik och form/material kan ha bidragit till att skapa eller framhäva dessa samband.

Fallstudierna inom AP2 ”Det gåtfulla djuret” (2025 och 2026) tar utgångspunkt i det västgötska materialet och undersöker hur djurmotiv kan förstås som meningsskapande resurs på olika rumsliga nivåer, eventuellt med kopplingar till hur Rökstenens inskrift tematiserar odjur som hotar solen. En central runsten är i detta sammanhang Sparlösastenen (Vg 119), en av de mest gåtfulla tidigvikingatida runstenarna. Andra runstenar som skulle kunna belysa djurtematiken i samspel med det omgivande landskapet är t.ex. Vg 14 och Vg 181, vilka möjligen står på sina ursprungliga platser.

Fallstudierna inom AP4 ”Solen har sin gång” (2026 och 2027) utgår från frågor om även läsningen av andra runstenar än Rökstenen skulle kunna förstås som en rörelse med solen, dvs. (under dagen) från öster till väster, och vad detta i så fall kan betyda för förståelsen av deras funktion. I Östergötland finns undersökningsområdets enda två vikingatida runristningar i fast häll: Ingelstadhällen (Ög 43) och Oklundahällen (Ög N288). Det är i detta sammanhang intressant att notera att båda ristningarna i huvudsak har en öst-västlig riktning, liksom att den förra ristningen innehåller en solsymbol.

Fallstudierna inom AP5 ”Det eviga minnet” (2027) undersöker hur ristning, resning och läsning av runstenar kan ha fungerat som minnespraktik genom att påverka läsares och betraktares respons, rörelser och uppmärksamhet. Initialt har runstenarna i Vadsbo uppfattats som ett lämpligt material för en sådan studie. Vadsbo, ett tidigare härad i nordöstra Västergötland, har enligt bedömningen i Sveriges runinskrifter förhållandevis många runstenar på ursprunglig plats (5, kanske 7, av totalt 18) och ytterligare några stenar som tycks omresta nära ursprungliga plats. Undersökningen inbegriper även äldre tiders resta stenar, som oftast rests i anslutning till gravar och gravfält, och i vissa fall kan ha återanvänts och försetts med runinskrifter.

Digitala visualiseringar AP6 (2027 och 2028) avser att stödja analysarbetet i de sista fallstudierna, samt presentera projektresultat. Två olika digitala metoder kommer att testas för att rumsligt sammankoppla runstenar med det landskap de ursprungligen restes i. Dels används Augmented Reality (AR) som innebär att en skalenlig tredimensionell digital modell projiceras i det fysiska landskapet och kan orienteras efter olika riktmärken eller väderstreck. Dels utnyttjas virtuell verklighet (VR) som ett gränssnitt för digital rekonstruktion av det historiska landskap som en sten eller en grupp stenar rests i.

Referensgrupp

Regelbundna avstämningar kommer att ske med en referensgrupp av forskare som utifrån sina respektive kompetenser visat intresse för projektet:

• Ing-Marie Back Danielsson, docent i arkeologi vid Stockholms universitet
• Anders Björkvall, professor i svenska, Örebro universitet
• Magnus Källström, docent i nordiska språk och runolog vid RAÄ
• Kristel Zilmer professor i skriftkultur och ikonografi, Kulturhistoriska museet, Universitetet i Oslo