Sen språkutveckling vid 2.5 års ålder: språkstörning, andra utvecklingsavvikelser och livskvalitet. En prospektiv longitudinell populationsstudie
Ulrika Schachinger-Lorentzon, specialistlogoped och doktorand, berättar om sin forskning vid Gillbergcentrum.
Först och främst undrar jag om du kan berätta lite om dig själv?
Efter att ha lämnat ett yrkesliv inom järnvägen och skolat om mig vid högre ålder, arbetar jag idag som specialistlogoped på Logopedimottagning barn och ungdom samt Neuropsykiatrimottagning barn och ungdom (BNK) på Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus. Där träffar jag små barn, ofta direkt efter de fått positivt utfall på 2,5 års språkscreening och där språket inte sällan är den första markören för en begynnande ESSENCE profil.
När jag inte träffar små barn älskar jag att resa - såväl charter som weekendresor. Emellanåt också en längre resa, sist bar det av till Sydafrika. Jag tycker också om att bo på hotell. Umgås med familj och vänner är också viktigt. Intressen som fungerar dåligt i en pandemi. Då är det tur att det finns promenader. De är viktiga för mig. Promenader gör att man kan tömma sig på intryck och tankar men ger också nya infallsvinklar.
Hur väcktes ditt intresse för forskning? Vilka frågor intresserar dig och hur kom du in just på denna forskning?
Jag har arbetat som logoped i över 10 år och anser att det är viktigt att basera kliniska insatser på forskning. Därför är den kliniska forskningen viktig för mig. Jag tycker det är mycket viktigt att studier ska tillföra något till den kliniska verksamheten både på kort och på längre sikt. I mitt arbete med det lilla barnet är känslan ofta att dessa barn har en ESSENCE- profil, dvs att språkstörningen inte är den enda funktionsrelaterade utvecklingsavvikelsen. Jag saknar delvis vetenskapligt underlag som underbygger den känslan, då det finns få svenska långtidsstudier på barn med språkstörning. Det behövs fler longitudinella studier för att göra språkstörning, dess konsekvenser och karaktär mer känt. Språket är ofta det som är mest framträdande när en utveckling är annorlunda och kanske den första markören för en ESSENCE-profil. Trots detta är språkstörning relativt okänt och framför allt att svårigheterna kan bestå långt upp i åldrarna och ändra karaktär över tid. Jag tycker det är mycket viktigt att vi arbetar för att göra språkstörning känt bland kliniker men även hos den person som möter barnet i dess vardag som till exempel förskolan och skolan. När jag så fick tillfälle att följa en grupp barn med försenad språkutveckling så tackade jag ja.
Jag är också intresserad av forskning som hjälper oss att förstå bakomliggande faktorer till olika beteenden som t. ex. perceptionens betydelse. Studier av detta slag följer jag gärna även om jag inte är aktiv som forskare inom detta område.
Du är doktorand vid GNC, vad handlar ditt projekt om?
Mitt doktorandprojekt heter: ”Sen språkutveckling vid 2.5 års ålder: språkstörning, andra utvecklingsavvikelser och livskvalitet. En prospektiv longitudinell populationsstudie.” Projektet inleddes med att 100 2,5 åriga barn som inte klarade språkscreeningen på BVC rekryterades till projektet efter att deras remisser blivit accepterade på Logopedimottagningen. Logoped bedömde barnet språkligt och föräldrar fyllde i ett formulär om allmän utveckling kallat ”2-5” (småbarnsversionen av 5-15). Resultaten visade att språkscreeningen är ett bra instrument, då 87 av 100 uppfyllde kriterier för språkstörning. Föräldrars oro för sitt barns utveckling ökade också i takt med att barnets språkliga svårigheter blev mer omfattande enligt formuläret 2-5. Tre år senare när barnen var 6 år, bjöds deltagarna in till en uppföljande bedömning, som 85 tackade ja till. Nu bedömdes de med ett brett validerat testbatteri av logoped samt att föräldrarna fyllde i formulär om barnets utveckling, livskvalitet och kommunikativ profil (5-15, PedsQL samt CCC2). Denna data analyseras och bearbetas i olika delstudier, till exempel genom den nyss inlämnade artikeln om föräldrarapporterad utveckling och livskvalitet som visar att föräldrars oro för utveckling till viss del kvarstår och att livskvalitet kan vara svårt att mäta i formulär vid 6 års ålder. Utöver detta material kommer jag även att inhämta information om andra vårdkontakter och utredningar, studera diagnostisk stabilitet och insatser erbjudna över tid. Då andelen flerspråkiga i gruppen är hög kommer även jämförelser att ske mellan en- och flerspråkiga barn.
Varför har du valt just detta ämne för dina doktorandstudier?
Jag tycker det är viktigt att genom långtidsstudier kunna visa vilken språklig profil barnen har som faller ut på språkscreeningen och hur deras utvecklingsbana ser ut. Jag tycker också det är viktigt att analysera typen av insatser som barnen har erbjudits och om familjerna har fullföljt insatsen – viktig information för utformandet av klinisk verksamhet.
Vad jobbar du med just nu?
Just nu ägnar jag mig åt att analysera barnens berättarförmåga eftersom det är ett ekologiskt och validerat sätt att kunna bedöma om språkliga svårigheter kvarstår vid 6 år och de riskfaktorer för den kommande läs- och skrivinlärningen som i så fall kan finnas. Vidare även hur berättarförmågan är påverkad av olika anamnestiska faktorer såsom annorlunda jollerutveckling, lexikal debut och meningslängd vid 2,5 år ålder samt SES.
Vilka utmaningar förväntar du dig?
Inom forskning behöver man ofta tänja och tänka om på nytt, ibland fler gånger om. Det tycker jag kan kännas utmanande. Jag är en person som gärna vill vidare. En bra egenskap ibland, ibland inte. Eftersom jag forskar på halvtid är det viktigt att försöka planera tiden noggrant, men är det något som ständigt förskjuts inom forskningen så är det tidsplaner. Ett ständigt ansvar som forskare har är att vara uppdaterade om nya studier. Det kan till exempel innebära att man ibland kan få revidera sin projektplan inför ett delarbete både en och två gånger. Men det är även en härlig känsla att blicka tillbaka och inse att man vet lite mer nu än då.
Vilka aspekter av dina doktorandstudier tycker du mest om? Vad är svårast?
Att vara doktorand ger en stor frihet och variation. Kurser, seminarier och analysarbete gör att man träffar intressanta människor och får nya intryck. Något som kanske inte alltid är lika lätt är att försöka bibehålla ett mer neutralt förhållningsätt när man är intensivt involverad i en och samma sak, m.a.o. det går snabbt att bli hemmablind. Jag upplever ibland att jag har en utmaning i att lämna den kliniska rollen för den mer teoretiska forskarrollen. Jag börjar dock bli bättre på det.
