Studerar hantverket genom gamla båtar

Med en gymnasieutbildning i naturvetenskap och ett värnpliktsår bakom sig sökte Fredrik Leijonhufvud i början av nittiotalet till universitetsvärlden.

- Jag pluggade ganska mycket efter gymnasiet, lite sådär smörgåsbordsaktigt. Jag hade inte så bra riktning. Det första jag läste var faktiskt matte.

Mattestudierna blev kortvariga, men under studier i historia och etnologi återväcktes Fredrik Leijonhufvuds gamla intresse för traditionella båtar. Han sökte till Skeppsholmens folkhögskola och lärde sig båtbyggeri. Och blev fast. Efter utbildningen blev han lärare i hantverket.

Många år senare, under en kurs om båtar och fartyg vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, kände Fredrik Leijonhufvud att han hamnat rätt.

- Jag fastnade för Institutionen för kulturvård. Jag hade ju länge varit intresserad av att vetenskapligt studera båtbyggeri, men aldrig hittat något ämne.  Min nyfikenhet hade liksom inte passat in någonstans.

Förhållningssättet på kulturvård passade honom. Han lovordar institutionen för modet att våga ta in en båtbyggare.

- Det är lite unikt att komma in som båtbyggare. Grundutbildningen på kulturvård riktar sig ju annars mest mot bebyggelseantikvarier och konservatorer, bygghantverk, trädgård och landskapsvård.

Studerar klinkbåtstraditionen

Fredrik Leijonhufvud doktorerar nu på klinkbåtstraditionen. Det är en nordisk båtbyggarteknik där man först bygger skalet på båten med tunna bräder som överlappar varandra. Klink är ett ljudhärmande ord, från ljudet när bräderna sätts ihop. Nordiska klinkbåtstraditioner har skrivits in på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

I avhandlingen undersöker Fredrik Leijonhufvud klinkbåtstraditionen i Stockholms skärgård, mer precist från Norrtälje i norr ner till Landsort i söder, under perioden 1800–1910. Ön Svartlöga var ett av flera centrum.

 Men få båtar finns kvar att undersöka.

- Jag har hittat fem båtar. Den mest välbehållna gör jag en rekonstruktion av. Men jag har också mycket skriftligt källmaterial, berättelser och fotografier från bland annat Nordiska museet. Det fanns faktiskt mer källmaterial än vad jag trodde i början.

Lämpade för Stockholms skärgård

De här klinkbåtarna, som tillverkades för relativt lugna vattnen i Stockholms skärgård, var fem till sju meter långa. Skrovet, klinkborden, var av furu och stävarna av ek.  Det krävdes två eller tre personer för att ro eller segla dem. Båtarna var byggda på ett sätt som var arbetsintensivt och krävde ganska många personer med stor hantverkskunskap. Båtarna skiljde sig från de på Västkusten, som oftast var byggda helt i ek.

- Men de här Östersjöbåtarna fungerar bra för att segla, både kryssa upp mot vinden och segla i medvind och ro. De närmaste släktingarna skulle jag säga är båtarna på Åland.

Lär av gamla klinkbåtar

Fredrik Leijonhufvud har hittat 45 dokumenterade båtbyggare under den undersökta perioden, men bara sex av dem var registrerade i kyrkoböckerna som båtbyggare.  Man lärde sig yrket av någon äldre släkting eller granne.

Att bygga krävde en nära dialog mellan båtbyggare och beställare. Till skillnad från idag fanns inga ritningar att gå efter. Genom fallstudier av fem gamla båtar och rekonstruktionen av en av dem, lägger Fredrik Leijonhufvud till lager på lager av ny kunskap och förståelse för hur båtarna en gång byggdes. Att rekonstruera en av båtarna är en väldigt viktig del av forskningen. Det arbetet hade varit omöjligt att göra utan hantverksbakgrund.

- Men det mest intressanta är ju: Hur har man tänkt när man har byggt båtarna? Och hur såg processen ut? Det finns ju inga ritningar som kan visa det, utan båtarna får berätta det för mig.