Tilltron till myndigheter ökade under coronakrisen
Under pandemins akuta skede i våras ökade svenskarnas förtroende för myndigheter kraftigt. Liknande effekt har observerats i många länder. Men Sverige valde en egen väg genom pandemin, vilket visar att det går att samla en nation utan drakoniska nedstängningar. Det kan också ha bidragit till att vår tillit till varandra ökade under samma period.
Fyra forskare vid Göteborgs universitet presenterade den första vetenskapligt granskade analysen av hur befolkningen i Sverige uppdaterade sitt förtroende under pandemins akuta skede våren 2020, på DN Debatt den 24 september.
En viktig fråga under coronapandemin gäller människors förtroende för myndigheter och för varandra. Förtroende för att myndigheterna vet vad de gör ökar sannolikheten för att befolkningen följer instruktioner och regleringar. En hög tilltro till att andra människor uppträder förnuftigt minskar risken för exempelvis hamstring av förnödenheter. De två typerna av förtroende – till myndigheterna och till andra människor – hänger samman men bör behandlas separat.
Vi kan nu presentera den första vetenskapligt granskade analysen av hur befolkningen i Sverige uppdaterade sitt förtroende under pandemins akuta skede våren 2020 (artikeln är under publicering i tidskriften European Journal of Political Research). Huvudresultatet är att båda typerna av förtroende ökade när pandemin intensifierades.
Figuren här ovan visar hur deltagarna i ett stort befolkningsurval rapporterade förtroende för svenska myndigheter i allmänhet under pandemins inledningsfas (24 februari till 10 mars) respektive intensivfas (31 mars till 14 april). Som synes ökade förtroendet betydligt under den senare perioden. Resultatet är detsamma när vi gör olika typer av kontroller som att följa samma individer tillbaks till 2018 och när vi använder andra befolkningsurval. Vi kan slå fast att krisens intensifiering ledde till ett kraftigt ökat förtroende för myndigheterna.
Viktigt nog reagerade olika grupper inom befolkningen likartat på krisens intensifiering. Äldre personer och personer med låg utbildning som kunde förväntas drabbas relativt hårdare av pandemin ökade sitt förtroende lika mycket som övriga grupper. Den enda svaga tendensen till annorlunda reaktion var att personer som sympatiserade med oppositionspartierna M, KD och SD ökade sitt förtroende något (men bara något) mindre än sympatisörerna till regeringen och dess stödpartier.
Som nämnts ökade även befolkningens tillit till varandra under krisens intensivfas, när allt ställdes på sin spets. Förändringen är klart mindre än för myndighetsförtroendet, men den är ändå anmärkningsvärd eftersom tilltron till andra människorna brukar betraktas som en stabil attityd, ibland närmast som ett personlighetsdrag.
Fenomenet med att befolkningen sluter upp bakom landets institutioner under externa hot kallas rally-effekt (kort för ”rally-round-the flag”). Uppslutningen kan förklaras av flera faktorer. Det kan handla om att den nationella identiteten stärks, vilket leder till ökat stöd för nationens institutioner; om ett psykologiskt behov av att känna säkerhet i en osäker situation; och om att människor lyssnar på sina politiska ledare som manar till nationell samling. När det gäller förtroendet till andra människor kan det också påverkas indirekt av att tilltron till institutionerna ökar.
Motsvarande rally-effekt har observerats i många länder. Men det faktum att effekten finns i Sverige som valde en egen väg genom pandemin visar att det gick att samla en nation utan att vidta drakoniska nedstängningar. I detta sammanhang är det viktigt att också den mellanmänskliga tilliten ökade. Tyvärr saknas motsvarande information från andra länder, men en möjlig bieffekt av den svenska strategin är att den bidrog till att stärka också förtroendet mellan medborgarna. Resultatet innebär inte att samma strategi hade fungerat i andra länder med en lägre nivå av tillit före krisen, men den fungerade i Sverige.
Det är en styrka för ett land att förtroendet för myndigheterna stärks inför externa hot och det finns alla skäl att vårda det förtroendet. För även om det åtminstone tills vidare finns en solid bas av tillit till institutioner och myndigheter inom Sveriges befolkning kan risken för abrupta skiften – så kallade ”tipping points” – aldrig uteslutas. Det bör man ha i åtanke när vi kanske inom några månader står inför att lansera ett vaccin som tagits fram på rekordtid.
Samtidigt vill vi också peka på rally-effektens baksida. Det faktum att uppslutningen bakom nationella institutioner varit stor i många länder visar att statsmakterna och politiska ledare kan få med sig befolkningen på radikalt olika åtgärder. Åtminstone initialt, och om offentligt ifrågasättande saknas, verkar utformningen av lagar, regler och rekommendationer vara mindre viktigt. För att inte den maktresursen ska kunna missbrukas behöver ett samhälle förbereda sig. Någon måste ta på sig rollen att vara den obekväma rösten som står för en sund skepsis när politiker eller myndigheter gör det ovanliga. Det reser två följdfrågor för den fortsatta diskussionen: Vems uppgift är det att vara den obekväma rösten i ett demokratiskt samhälle, och hur starka var de rösterna i Sverige våren 2020 när pandemin slog till?
Text:
- Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
- Marina Ghersetti, docent i journalistik (JMG), Göteborgs universitet
- Bengt Johansson, professor i journalistik (JMG), Göteborgs universitet
- Jacob Sohlberg, docent i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Läs mer
Studien har genomförts med hjälp av den webbaserade medborgarpanel som drivs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet där vi tillfrågat samma personer vid två tillfällen under våren 2020 och även hösten 2018. Ett urval med över 10.000 deltagare är självrekryterat, ett annat med närmare 1.700 deltagare är representativt ifråga om kön, ålder och utbildning.
Studien bidrar med ny kunskap på följande sätt:
1 Genom att vi har följt samma individer genom pandemins förlopp kan vi skatta betydelsen av krisens intensifiering.
2 Eftersom vi har stora urval kan vi pröva om riskgrupper i befolkningen reagerade annorlunda när krisen slog till.
3 Vi frågar om förtroende för myndigheter i allmänhet och inte om specifika institutioner som Folkhälsomyndigheten och sjukvården. Det är viktigt eftersom det är denna generella tilltro till myndigheterna som kommer att leva kvar i framtiden.
4 Veterligen är vi först i världen med att uppmärksamma pandemins konsekvenser för tilltron till andra människor och inte bara till samhällets institutioner.
Krisens intensifiering från och med den 11 mars – datumet då WHO tillkännagav att covid-19 är en pandemi – betraktas som ett slags experiment där befolkningen utsattes för en behandling som kan ha påverkat tilltron till myndigheterna och till varandra. Behandlingen bestod av de samlade erfarenheterna som befolkningen gjorde med restriktioner, rekommendationer, uttalanden, intensiv medierapportering, diskussioner i sociala medier och observationer av andra människors uppträdanden.
Källa: Artikelförfattarna