Det har saknats kunskaper om avstötningen efter livmodertransplantationer. Verena Bröckers doktorsavhandling beskriver hur avstötningen ser ut mikroskopiskt och molekylärt. Forskningsresultaten kan hjälpa till att anpassa den nödvändiga immundämpande behandlingen för livmodertransplanterade.
I alla transplanterade organ diagnostiseras avstötning med hjälp av små vävnadsbiopsier som en subspecialiserad patolog behöver titta på. Men det har hittills varit okänt hur avstötning i transplanterade livmödrar ser ut mikroskopiskt och vilka kriterier man ska använda för att ställa diagnos av avstötning.
– En korrekt diagnos är viktigt för att kunna styra den immundämpande behandling som alla organmottagare behöver få så bra som möjligt. För mycket immundämpande behandling kan leda till livsfarliga biverkningar. För lite behandling kan leda till förlust av det transplanterade organet, berättar Verena Bröcker.
Hon är subspecialiserad patolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och doktorerar nu vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Graderingssystem för diagnos
Vad handlar din forskning om i korthet? – Min avhandling handlar om att beskriva hur avstötning i transplanterade livmödrar ser ut mikroskopiskt och även molekylärt, och hur man ska ställa diagnos av avstötning med hjälp av små vävnadsbiopsier.
Vilka är de viktigaste forskningsresultaten? – I ett första steg föreslog vi ett graderingssystem för diagnos av avstötning i transplanterade livmödrar, baserat på fynd i tidigare djurförsök och på fynd i biopsier från de första transplanterade kvinnorna i Göteborg. Ett viktigt resultat från de första två studierna var också att biopsier från livmodertappen, som är lätt åtkomliga och kan tas utan större risker för organmottagaren eller fostret, är bra för att kunna diagnostisera avstötning, säger Verena Bröcker, och fortsätter:
– Vi kunde sedan visa att graderingssystemet för avstötning var reproducerbart när olika patologer oberoende av varandra tittade på samma biopsier. Analyser av genuttrycket i biopsierna återspeglade det histologiska graderingssystemet väl.
”Mer standardiserad behandling”
Vilken betydelse kan den här forskningen få? – Genom att systematiskt studera den mikroskopiska och molekylära bilden i biopsier från transplanterade livmödrar har vi kunnat skapa ett histologiskt graderingssystem för diagnos av avstötning. Detta kan användas av andra patologer i världen som behöver bedöma avstötning i livmodertransplantat. Det gör att diagnosen och därmed behandlingen blir mer standardiserad, och att resultat från kliniska studier från olika länder kan jämföras.
”Patologi som ingen sett”
Vad har varit roligt och givande med doktorandprojektet? – Det händer mycket sällan att man som patolog får chansen att titta på och beskriva patologi som ingen annan någonsin har sett innan. Det har varit det roligaste med just mitt speciella forskningsområde. Sedan är jag mycket tacksam för att jag fick möjligheten att lära mig nytt inom olika utmanande områden som statistik, tolkning av molekylära data och skrivande av vetenskapliga artiklar. Det finns många bra kurser att välja på, säger Verena Bröcker.
Och den största utmaningen? – Att hantera oron över om allt man gjort verkligen stämmer när det slutligen ska publiceras, det har varit den största utmaningen för mig.
Schematisk illustration av det histologiska graderingssystemet för diagnos av avstötning i biopsier från livmodertapp, som publicerades i paper I. a) normal vävnad, b) borderline-förändringar (gråzonsförändringar mellan normal och lätt avstötning), c) lätt avstötning, d) måttlig avstötning, e) svår avstötning (källa: Figur 2 in Mölne et al. American Journal of Transplantation 2017; 17:1628–1636, Copyright Elsevier, with permission.)