Vuxna psykiatripatienter med neuropsykiatriska symtom, främst inom autismspektrat
Johan Nyrenius, psykolog och doktorand berättar om sin forskning vid Gillbergcentrum
Vad är din yrkesbakgrund och var arbetar du för närvarande Johan?
- Jag är psykolog och specialist i neuropsykologi. Jag gjorde faktiskt min praktik under psykologutbildningen på BNK under 2007, det är väldigt roligt att vara tillbaka. Under praktikperioden arbetade jag också inom LSS med unga vuxna och jag minns att det var lärorikt att se personerna både från ett klinikperspektiv och i vardagen. Jag började att arbeta som psykolog inom barnhabilitering och sedan barnpsykiatri, men sedan 2014 är jag verksam inom vuxenpsykiatrin i Helsingborg och nordvästra Skåne. Jag har framför allt arbetat med utredningar av neuropsykiatriska tillstånd och också med psykologisk behandling av psykiatrisk samsjuklighet hos patienter med framför allt autism och/eller ADHD. Jag har också arbetat några år med ätstörningar.
- Sedan årsskiftet 2020/2021 arbetar jag som specialistpsykolog vid vuxenpsykiatrin i nordvästra Skåne. I den rollen arbetar jag bland annat med implementering av nya vårdprocesser, vårdprogram och annan verksamhetsutveckling. Vi håller också på att bygga upp ett lokalt forskarnätverk i Helsingborg med mycket uppmuntran och stöd från vår verksamhetsledning. Jag arbetar kliniskt en dag i veckan, just nu med beroende- och LARO-patienter, och så driver jag mitt doktorandprojekt.
Du är doktorand vid GNC, vad handlar ditt projekt om?
- Mitt projekt handlar om den grupp personer med autismspektrumtillstånd som inte uppmärksammas under barndomen eller ungdomen utan hinner bli vuxna innan de får tillgång till utredning och kan få en diagnos. Inom vuxenpsykiatrisk öppenvård vet vi inte hur många det rör sig om, som alltså söker kontakt med vuxenpsykiatrin med ett autistiskt sätt att fungera men utan att ha fått en diagnos. Det finns mycket spekulationer men inte så mycket av systematiska undersökningar på hela gruppen, utöver de som fokuserat på undergrupper inom psykiatrin som t ex ätstörningspatienter (t ex Maria Råstams forskning) eller deprimerade patienter (t ex Takara & Kondos studie från 2014). Utöver prevalensfrågan inom vuxenpsykiatrin undersöker vi också gruppen för att kunna se vilka behov som finns. Vi tittar då framför allt på faktorer som psykiatrisk samsjuklighet, funktionsnivå, suicidalitet och självskador, men vi tittar lite bredare än bara psykiatriskt och undersöker också t ex sociala och ekonomiska faktorer.
Vad fick dig att välja att gå in i forskningsvärlden och varför just detta forskningsämne?
- Jag fick stöd och hjälp av Eva Billstedt att skriva min specialistuppsats, också kring samma grupp patienter. Det finns stora kunskapsluckor kring patientgruppen (vuxna personer med autism och psykiatrisk samsjuklighet) vilket skapar en stor frustration i det kliniska arbetet, både för patienter och medarbetare. Eva och jag tyckte att det var roligt att jobba ihop så vi fortsatte helt enkelt och kunde då bredda ansatsen kring den här gruppen. Det är mycket arbete och slit, men det rör sig om en grupp patienter som lider svårt och inte får tillgång till adekvat hjälp i dagsläget och vi måste börja få grepp om hur många det rör sig om, hur de mår, hur deras liv ser ut och få mer ledtrådar kring hur vi skall kunna hjälpa dem.
Du har nyligen publicerat din första artikel i Nordic Journal of Psychiatry. Vad handlade den artikeln om och vad var de viktigaste resultaten?
- Artikeln handlade om kognitiva funktioners påverkan på adaptiv funktionsförmåga (vardagsfungerande) hos vuxna psykiatripatienter som utreddes först i vuxen ålder och fick autismdiagnos. Vi tittade på en liten grupp om 30, och i den gruppen kunde vi se att “bredare”, eller mer sammansatta, kognitiva funktioner – arbetsminne och processhastighet – har en påverkan på adaptiv funktionsförmåga, medan mer “spetsiga” kognitiva funktioner som t ex kognitiv flexibilitet eller automatisering inte ser ut att ha någon direkt påverkan. Vi såg också att den här gruppen patienter hade en kraftigt nedsatt adaptiv funktionsförmåga, dvs vardagsfungerande, oavsett begåvningsnivå.
Vad jobbar du med just nu?
-Just nu arbetar jag tillsammans med mina handledare på min första artikel utifrån den data jag har samlat in under doktorandprojektet. I den här artikeln undersöker vi förekomst av autism och sub-klinisk autism (tydliga autistiska drag, men inte tillräckligt för en diagnos) i gruppen som söker psykiatrisk kontakt för första gången på minst sex månader. Så just nu är det ett ändlöst reviderings- och omanalysarbete, men vi kommer att skicka iväg manuskriptet åtminstone före sommaren, tror jag.
Vad har varit höjdpunkten i dina doktorandstudier hittills?
- Det absolut bästa tycker jag är de kontakter det innebär med andra forskare, både lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Många har både erbjudit och gett stöd på olika sätt. Snart kommer vi väl tillbaka till ett läge där man kan träffas på andra sätt än via videomöten också.
Har du stött på många hinder hittills?
- Det sker hela tiden, inte minst svårigheter att få finansiering eller att datainsamlingen kör ihop sig på olika sätt. Man vänjer sig och lär sig efter hand att inte få panik, åtminstone inte lika ofta. Jag har haft en väldig tur med handledare, både på GNC och lokalt här i Helsingborg, och har också ett starkt stöd från verksamhetsledningen i psykiatrin i Helsingborg. Utan stödet från Eva, Jonas Eberhard, Christopher Gillberg och mina chefer här i Helsingborg så hade jag aldrig klarat att driva projektet.
Var det som du tänkte att doktorera?
- Alla jag haft kontakt med innan jag började med det här berättade för mig att det är otroligt mycket jobb, stress och osäkerhet – så jag trodde att jag var mentalt förberedd på det hela, men det gick upp för mig ganska snabbt att jag hade en alldeles för snäll bild av det hela innan. Men man vänjer sig efter hand. Som tur är har jag en förstående fru och barn som står ut med att jag inte alltid är helt kontaktbar.
Min tid spenderar jag mest med familjen (mina barn är fortfarande ganska små), särskilt nu under pandemin. Annars har jag ett stort intresse för mat och dryck. Simning har seglat upp som ett intresse det senaste året och det har jag gemensamt med min son, det är roligt att kunna göra något ihop. Jag hoppas att simhallarna snart kan öppna igen.
