Albatrossexpeditionen gav ovärderlig kunskap om havet
Den svenska vetenskapliga Albatrossexpeditionen lade grunden till dagens moderna djuphavsforskning och fick en enorm betydelse för vår kunskap om havet. Ändå är det inte många som känner till den. I höst är det 75 år sedan fartyget återkom till Göteborgs universitet efter den 15 månader långa världsomseglingen, något som kommer att uppmärksammas på flera sätt.
– Jag tycker att vi borde vara mer stolta över Albatrossexpeditionen. Den gav oss ovärderlig ny kunskap, nya tekniska framsteg och utvecklade forskningen inom både oceanografi, maringeologi och marinbiologi, inte bara i Sverige utan också internationellt, säger Lennart Bornmalm, lektor i marin geologi på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet, och något av en expert på Albatrossexpeditionen.
Den 24 april kommer Lennart Bornmalm att presentera en sammanfattning av expeditionens vetenskapliga och tekniska betydelse på den internationella vetenskapliga konferensen EGU General Assembly 2023. Och till hösten planeras fler aktiviteter för att fira jubileet, till exempel en symposievolym där Lennart Bornmalm, tillsammans med flera forskarkollegor och personer med koppling till expeditionen, kommer att ge en omfattande bild av expeditionens betydelse, samt en utställning i samarbete med handskriftsavdelningen på Universitetsbiblioteket, där expeditionsledaren Hans Petterssons dagböcker finns bevarade.
Starten på en ny vetenskaplig disciplin
Under Albatrossexpeditionen användes ett svenskt nykonstruerat sedimentprovtagningsinstrument, ett så kallad Kullenberglod. De instrument som använts tidigare hade bara lyckats komma cirka två meter ner i sedimenten, det vill säga några tusen år. Med den nya tekniken lyckades de svenska forskarna hämta upp sedimentkärnor på hela 20 meters längd.
– Genom de betydligt längre sedimentkärnorna nådde expeditionen ända ner till cirka två miljoner år tillbaka i tiden, och det blev möjligt för forskarna att likt arkeologer studera dåtidens klimat och världshavens processer över tid i olika sedimentlager. Till exempel kunde forskarna se klimatförändringar och de upptäckte bland annat att de senaste 2 miljoner åren varit präglade av fler istider än de tidigare hade trott, säger Lennart Bornmalm.
Albatrossexpeditionens långa sedimentkärnor blev därmed starten på en ny vetenskaplig disciplin, nämligen paleo-oceanografi – studien av jordens oceanografiska historia genom analys av havets sedimentära avlagringar. Sedimentkärnorna från expeditionen förvaras i dagsläget på Göteborgs universitet, men en framtida förvaring av kärnorna är just nu oklar.
Ovärderliga bidrag till havsforskningen
Albatrossexpeditionen gav också ny kunskap också inom marinbiologin. Innan expeditionen var den rådande uppfattningen bland världens forskare att det inte kunde existera liv på stora havsdjup. Men expeditionen trålade på rekorddjupet 7900 meter och i trålfångsten fanns både stora och små organismer. Därmed kunde de svenska forskarna bevisa att det fanns marint liv även på så stora havsdjup.
Det var också i proverna med djupshavslera som tagits hem med Albatrossexpeditionen som forskarna för första gången upptäckte att syreisotoper i marina mikrofossil fungerar som en ”paleo-termometer” och kan förmedla information om dåtidens klimat.
– Det är tack vare Albatrossexpeditionen som vi känner till detta och syreisotoper kallas idag för ”paleo-oceanografins ryggrad” Det är kunskap som jag, och många flera klimatforskare över världen, fortfarande använder i forskningen idag, säger Irina Polovodova Asteman, lektor i marin geologi på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet.
”Ett arv att vara väldigt stolta över”
Albatrossexpeditionen seglade jorden runt mellan 1 juli 1947 och 3 oktober 1948 och kom tillbaka till Göteborgs universitet med 400 sedimentkärnor, oräkneliga djuphavsorganismer, nyutvecklade provtagningsinstrument och en grundlade en helt ny kunskapbas om det djupa havet och sedimenten.
– Vi berättar alltid för våra studenter att Albatrossexpeditionen är otroligt betydelsefull. Det är ett arv som vi ska vara väldigt stolta över, säger Irina Polovodova Asteman.
Kontakt
Lennart Bornmalm, universitetslektor
Tel 031-786 28 44
Irina Polovodova Asteman, universitetslektor
Tel 031-786 28 60
Annika Wall, kommunikatör
Tel: 031-786 48 92
Expeditionen
Den 4 juli 1947 lämnade det kombinerade motor- och segelfartyget Albatross Göteborgs hamn för en forskningsexpedition som skulle ta de svenska forskarna jorden runt och återkomma till Göteborg 3 oktober 1948. Initiativtagare och expeditionsledare för denna banbrytande oceanografiska expedition var Hans Pettersson, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet.
Med på expeditionen var också bland annat:
- Börje Kullenberg, sedermera professor i oceanografi vid Göteborgs universitet,
- Gustaf Arrhenius, sedermera professor i oceanografi vid Scripps Institution of Oceanography i San Diego,
- Axel Jonasson, instrumentmakare som arbetade med Kullenberglodet
- Waloddi Weibull, professor på KTH
Fartyget som användes på expeditionen var Broströmkoncernens skolfartyg Albatross, ett 4-mastat motoriserat segelfartyg som seglades av koncernens sjöbefälselever. För att säkerställa bästa möjliga väderförhållanden under hela expeditionen, så var rutten huvudsakligen förlagd innanför vändkretsarna, längs ekvatorn inne i tropikerna.
Framsteg
Vetenskapliga framsteg tack vare Albatrossexpeditionen, till exempel:
- Utveckling av ny vetenskaplig disciplin: paleo-oceanografi. Det vill säga studien av jordens oceanografiska historia genom analys av havets sedimentära avlagringar.
- Marint liv i djuphavet. Innan expeditionen var den rådande uppfattningen att det inte kunde existera liv på stora havsdjup.
- Med hjälp av syreisotoper få fram klimatinformation
Tekniska framsteg tack vare Albatrossexpeditionen, till exempel:
- Kolvlodet, utvecklat av Börje Kullenberg. Idag är det en vedertagen metod att använda kolvlod och man kan numera ta sedimentkärnor upp till drygt 60 meters längd.
- Seismiska prospekteringsmetoder för att registrera sedimentlagrens tjocklek, utvecklat av Waloddi Weibull, professor på KTH