Allison Östlund, juris doktor och universitetslektor, har antagits som docent i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan.
Stort grattis, Allison! Vad betyder docenturen för dig?
Docenturen är en viktig akademisk milstolpe, och för mig är befordringen ett välkommet kvitto på och synliggörande av ett väl utfört arbete som genererat relevanta och värdefulla vetenskapliga bidrag.
Vilket är ditt främsta forskningsintresse?
Mitt främsta forskningsintresse är spelreglerna för domstolsprocesser. Från domares perspektiv handlar det om hur man kan agera opartiskt och oberoende samtidigt som man skyddar sårbara grupper, till exempel enskilda som processar mot myndigheter eller privatpersoner med stora företag som motpart. Från enskildas perspektiv aktualiseras många olika aspekter utöver kunskap kring materiella regler och processuella förutsättningar, till exempel risker och kostnader förenade med processföring. Min huvudsakliga forskningsfråga har varit hur man kan sammanjämka domstolars ansvar att skydda svaga parter å ena sidan och förväntningen om opartiskhet och likabehandling å andra sidan.
Vilka resultat har din forskning visat?
Min forskning har visat att många aspekter av domstolsprocessens spelregler inte är tillräckligt klarlagda – i synnerhet i den svenska förvaltningsprocessen. T.ex. hur aktiva domare bör vara för att skydda rättsliga, enskilda och samhälleliga intressen bortom vad som strikt kan motiveras av parternas processföring. Eller vilket beviskrav som uppställs och vem som bär bevisbördan i olika måltyper. Jag uppfattar att den typen av luckor och processrättsliga frågetecken som föreligger i förvaltningsprocessen aldrig skulle accepteras i allmänna domstolar trots att behovet av klara spelregler gör sig gällande med emfas i alla typer av domstolsprocesser.
Vad kan du säga om din framtida forskning? Vad planerar du att forska om?
Min planerade forskning handlar om det offentliga biträdets roll i att guida enskilda genom denna labyrint. Idag erbjuds offentligt biträde enbart i en minoritet av förvaltningsmål och informella kostnadstak begränsar ytterligare deras insatser. Samtidigt kan noteras att myndigheter i stor utsträckning ”vinner” domstolsstrider mot enskilda. Det sistnämnda behöver förstås inte nödvändigtvis betraktas som en orättvisa eller något negativt, utan kan lika gärna ses som ett kvitto på en god rättstillämpning redan på myndighetsnivå. Förvaltningsdomstolsprocessers legitimitet hämmas dock av förutsättningen att myndigheter processar med en enorm rättslig kompetens och processerfarenhet i ryggen – mot enskilda vilka som sagt går in i förvaltningsprocesser med mer eller mindre begränsat rättsligt stöd. Detta ställer enligt min uppfattning ytterligare krav på processrättslig tydlighet.