Anna Svensson Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2020

Motivering:

Anna Svensson har under 25 år med lyhördhet, kunskap och kompetens skött och förnyat den Iberoamerikanska samlingen till forskares och studenters gagn. Hon har ansvarat för undervisning och stöttat forskare och studenter i informationssökning, referenshantering och publiceringsstrategier, samt varit drivande i tillgängliggörandet av forskning i utställningar och publika evenemang liksom inom olika forskningsprojekt. Internationellt är hon bibliotekets representant i det europeiska nätverket för dokumentation och information om Latinamerika och sitter i dess styrelse. Hon har genom forskning och dokumentation synliggjort personer som på olika sätt varit aktiva inom det spanska och latinamerikanska området och hennes bibliografi är stor och varierad.

Intresset för Latinamerika började tidigt för Anna Svensson som säger att hon reagerade på utnämningen till hedersdoktor ”med känslomässigt överväldigande överraskning”.

– Jag bodde i Costa Rica under perioder i sena tonåren och tidiga vuxenåren och blev på djupet berörd av människorna, kulturerna, landskapen och språket.

När hon skulle börja på universitetet valde hon att börja med spanska för att få papper på och struktur i sina språkfärdigheter.

– Det var 1979 och Iberoamerikanska institutet låg då ihop med institutionen för romanska språk i den, på den här tiden, solitära Språkskrapan. Lektionerna skedde i rum där väggarna var tapetserade med böcker från institutets bibliotek. Jag hade förmånen att bland alla fantastiska lärare få ha Matica Goulard, spanjorska som kommit till institutet 1943 och varit grundaren Nils Hedbergs högra hand. På intensiv Madridspanska skanderade hon utantill ur Don Quijote under lektionerna i klassisk text.

Bestämde sig som sexåring

Institutet var inte enbart inriktat på Latinamerika utan också på Iberiska halvön, vilket fortfarande gäller för biblioteksdelen som sedan 2007, då institutet upplöstes, är en del av Universitetsbiblioteket.

– Eftersom jag bestämde mig för att bli bibliotekarie redan efter första besöket på Jönköpings stadsbiblioteks barnavdelning vid sex års ålder, var detta en drömmiljö som jag återkom till när jag gjorde mitt examensarbete på Bibliotekshögskola, med en uppsats om hur samlingarna speglade förvärvsmetoderna.

Vid den här tiden var institutet en plats där den latinamerikanska diasporan samlades, och flera framstående akademiker var verksamma där, berättar Anna Svensson.

– Bland andra bibliotekarien Elvira Llerena från Uruguay och chilenske litteraturforskaren Carlos Foresti som blev föreståndare för institutet och som ibland lät mig extraknäcka som katalogisatör när pengar fanns över.

Från specialister till generalister

Efter att ha arbetat inom flera olika typer av biblioteksverksamheter under ett drygt decennium, slumpade det sig så att Anna Svensson ville ha ett nytt jobb samtidigt som institutet hade sin bibliotekarietjänst ledig i mitten av 1990-talet. Och på den vägen är det, säger hon.

– Dock har det inte alltid varit så lätt. Konjunktursvängningar, organisationsförändringar, möjliga karriärvägar, digitaliseringens påverkan på infrastrukturer; sårbarheter som kanske särskilt har drabbat miljöer som arbetar inom ”area studies” där det ofta funnits en spänning mellan fokus utifrån ett geografiskt område eller fokus utifrån discipliner.

– Genom mitt arbete i REDIAL - de europeiska latinamerikasamlingarnas nätverk - har jag under de senaste 10-15 åren på nära håll sett hur detta skett över hela Europa. Latinamerikastudier sugs in i större enheter, och stödfunktioner som ämnesspecifika bibliotek eller dokumentationsenheter försvinner helt eller går upp i större enheter där de med tiden hanteras av generalister istället för specialister.

Samlingars betydelse som kulturarv

Under sina år som bibliotekarie på GU har Anna Svensson varit med och flyttat samlingen två gånger.

– Är det i något avseende jag kan ta åt mig äran av denna hedersbetygelse som nu tilldelats mig, så är det att jag bidragit till att denna levande kulturskatt har räddats kvar och att den nu har en plats, Humanistiska biblioteket, där det finns kollegor med förståelse för och kunskap om samlingars betydelse som kulturarv.

Under åren har hon också ägnat sig åt att skriva om institutets historia och några av de personer som gjorde omfattande insatser för undervisningen i spanska och portugisiska och kunskapen om Latinamerika i Sverige.

– När miljöer försvinner, försvinner minnet av dem överraskande fort. Jag är otroligt tacksam för att jag fick vara samlingens vårdare då den var Iberoamerikanska institutets bibliotek. Den nära kontakt jag då naturligt fick med studenter och forskare har varit avgörande för min egen kompetensutveckling. Det är ofattbart hedrande att ha fått detta erkännande av dem jag är satt att tjäna.