Astrid von Rosen – En pionjär inom scenografiforskningen

Astrids uppväxt präglades av föräldrarnas miljömedvetna livsstil som innebar ekologisk odling, veganism, medveten konsumtion och idéer om ett globalt språk. Idéer som på den tiden kunde ses som väldigt udda men som idag ofta ses som bra eller ganska självklara. Hon själv flydde familjens röda stuga i södra Östergötland och for till Stockholm där hon utbildade sig till dansare på Kungliga Svenska Balettskolan. Därefter arbetade hon som klassisk och modern dansare på operahusen i Malmö och Göteborg.

- Dansen var både en livsstil och en stark uttrycksform. Jag har dansat i klassiska baletter som Svansjön och Nötknäpparen. Mest stolt är jag över att ha varit med i dansteaterverk på Stora teatern här i staden. 

Jag slutade dansa för att kroppen sa stopp; det blev för mycket med två småbarn och extrajobb på grund av bankkrisen runt 1990. Och så hade jag en stark längtan efter att få använda hjärnan på ett annat sätt än som var möjligt där jag arbetade som dansare

Det var dock inte förrän efter att hon utbildat sig inom information och affärskommunikation på IHM Business School som hon under början av 2000-talet hittade in i den akademiska världen.

- Att komma från danshåll och hitta kurser på Göteborgs universitet var svårt. Först läste jag sommar- och kvällskurser, sedan gick det snabbt. Via filosofi och idéhistoria fastnade jag för konst- och bildvetenskap. Jag arbetade hårt, men hade inget självförtroende. Mina barn var fortfarande ganska små, det var ett skilsmässokaos, men jag överlevde genom att fokusera på studierna. En lärare sa ”förstår du själv hur bra det här är?” om en uppsats jag skrivit om Foucault. 

2007 blir Astrid doktorand i konst- och bildvetenskap och hennes intresse för scenografi börjar ta form. I sitt forskningsprojekt samarbetar hon med Göteborgs stadsmuseum och skriver om den banbrytande scenografen Knut Ström. Astrid gläds idag åt att hennes gedigna arbete används inom museisektorn och att scenografi börjat blomstra som internationellt forskningsfält.

I slutet av 2022 kom beskedet från rektor att det som 2016-2022 varit Centrum för kritiska kulturarvsstudier (CCHS) ska få fortsätta som centrum ytterligare sex år, där Astrid från årsskiftet 2023 är föreståndare. 

- Inom CCHS utvecklar vi ett tema som fokuserar på kulturarv och hållbarhet. Jag ser fram emot att ta scenografiforskningen ut i staden, och granska den som ”snabb arkitektur” – det som händer eller görs när platser förändras genom människors aktioner och företeelser som ”urban gardening”, ytor för insekter, vädret, konstinterventioner, graffiti, reklam, tält, fåglar etc.

I Astrids nuvarande forskning är Sven Lindqvist banbrytande bok ”Gräv där du står: hur man utforskar ett jobb” (1978) ständigt närvarande, en bok som har en stark förankring såväl på Institutionen för kulturvetenskaper som inom CCHS. I mars i år släpps den allra första engelska översättningen av boken, efter tio års samarbete mellan Astrid och Andrew Flinn. 

- Lindqvist är lysande skarp i sin analys av hur kroppar är arkiv för kunskap och hur kroppar bär spår av de strukturer där de verkat. Hans arbete kan kopplas såväl till insikter från åratals feministisk forskning och till nymaterialism, som fokuserar på relationen mellan det praktiska, konkreta och kroppsliga (i vid bemärkelse) och politiska och ideologiska dimensioner. Jag är särskilt intresserad av hur sinnlighet har betydelse och kan användas som kritiska verktyg i forskningen. 

Scenografiteori är, hävdar jag, ett bra sätt att komma åt det mångsinnliga och kroppsliga i historiska och nutida händelser. Jag forskar om scenkonst, men teorin och metoderna kan användas inom andra områden

Utanför sin akademiska karriär kallar hon sig för Simonssons Änka och bloggar om mat, sorg och kärlek. Något som blivit ett medel för avkoppling från jobbet och ett sätt att helt gå in i kreativitet, sorgebearbetning och smaksäker njutning. Samtidigt är det svårt att inte se en viss sammankoppling mellan matbloggandet och Astrids akademiska intresse för sinnlighet och scenografi. Båda intressena präglas ju av doft, atmosfär, skapandet av rum och gemenskaper.

Vad betyder professorskapet för dig?
- Jag är otroligt stolt och glad över att ha blivit professor i konst- och bildvetenskap med inriktning mot scenografi. Som de två finska sakkunniga betonade i sina utlåtanden är jag en pionjär inom scenografiforskningen, genom teoretisk förnyelse i kombination med empiriskt arbete. Jag är så tacksam att de tog sig tid att bedöma mitt arbete på ett fördjupat och seriöst sätt. 

Astrid nämner att det känns väldigt ansvarsfullt att ha tilldelats en roll som både är ledande och representativ för det ämne och de verksamheter hon företräder och föreställer sig också att professorskapet kommer att göra det lättare att bli hörd och bemött med respekt.

- Samtidigt ska alla, oavsett plats i meritokratin kunna bli sedda och hörda. Minnet av att som engagerad och påläst student bli avfärdad av personer högre upp i hierarkin svider fortfarande. Det gäller att alltid försvara och förespråka talet, lyssnandet, dialogen, och skrivandet, i form av ett respektfullt och kreativt utbyte inom och utanför de akademiska strukturerna. 

Hur ser du på framtiden?
- Det som är den starkaste drivkraften i min forskaridentitet och -gärning, är att jag fortfarande inte känner mig hemma inom akademien. Jag har svårt att stå ut med byråkratisk tröghet, även om jag respekterar skälen till att vi har de system vi har. Om det vill sig väl, om jag orkar och har hälsan, har jag ungefär tio år kvar att arbeta med akademin som plattform. Min förhoppning – som är sprungen ur ett uppdaterat ”Gräv där du står”-tänkande – är att utbytet mellan de utanför och de innanför akademin ska kunna fortsätta att utvecklas och att forskningen ska ha betydelse på konkreta sätt ute i samhället och tvärtom. 

Matarvspodden: Avsnitt 15 "Mat i nöd och lust"

Text: Linnéa Saaranen