Bråttom att kartlägga djuphavens biologiska mångfald
I jakten på batterimetaller riktas blickarna nu mot världshavens allra djupaste delar. Men livet i djuphavet är i det närmaste outforskat och effekter av gruvbrytning därför svåra att förutse. De få inventeringar som finns visar på en stor men okänd artrikedom - nio av tio arter är nya för vetenskapen.
Den pågående elektrifieringen gör att efterfrågan på olika mineraler ökar med rekordfart. I jakten riktas nu blickarna mot världshavens allra djupaste områden. I de mjuka och mörka bottnarna finns nämligen stora fyndigheter av bland annat kobolt, nickel, koppar och mangan. Men vi vet nästan ingenting om hur livet på de riktigt djupa havsbottnarna ser ut, och hur de kommer att påverkas av gruvbrytning.
– Det är ett stort problem att dessa områden är så outforskade. Vi vet inte ens vilka arter och ekosystem som finns där och hur ska man då kunna beskriva vad som kommer att hända, säger Helena Wiklund, forskare vid Institutionen för marina vetenskaper.
Företagen står i kö
Tillsammans med forskare vid Naturhistoriska museet i London har Helena Wiklund och forskarkollegan Thomas Dahlgren undersökt bottenprover från ett stort mineralrikt område i östra Stilla havet, den så kallade Clarion-Clippertonzonen mellan Mexiko och Hawaii. Här står företagen just nu i kö för att få starta gruvdrift. Eftersom området ligger på internationellt vatten är det FN:s Havsbottenmyndighet (International Seabed Authority) som utfärdar tillstånd. Det har man ännu inte gjort, men det är förmodligen bara en tidsfråga, enligt Helena Wiklund.
Ett utmärkande drag för djurlivet i zonen är att det är väldigt artrikt. I grundare hav, som till exempel Nordsjön, hittar man ofta många individer av en och samma art. Men i proverna från Clarion-Clipperton hittar forskarna i stället väldigt många olika arter, men inte så många individer av varje art.
– Av 339 insamlade ringmaskar, främst havsborstmaskar, var 129 av olika art – de flesta helt nya för vetenskapen. Tidigare studier pekar på att mer än 90 procent av det som finns i djuphavet är obeskrivet, säger Helena Wiklund.
Arter riskerar att utrotas
Ytterligare ett särdrag är att artsammansättningen varierar väldigt mycket från en plats till en annan. Vissa arter har bara hittats på någon enstaka plats. Om man då bryter i det området och rör upp hela havsbottnen kommer arter kanske att utrotas.
– Därför är det viktigt att veta hur stor utbredning olika arter har. Om en art bara finns i ett begränsat område är det förstås större risk att den utrotas, säger Helena Wiklund.
För att få starta gruvbrytning krävs en miljökonsekvensbeskrivning, där man bedömer hur arter och ekosystem kommer att påverkas. Att veta vilka arter som finns i området är grundläggande för en sådan bedömning. Och när det gäller just djupa havsbottnar på internationellt vatten finns väldigt lite eller ingen information.
– Det finns inga artlistor för dessa djupområden, i stället används bestämningslitteratur från andra områden vilket ofta leder till en felaktig identifiering. Hur ska man då kunna förutse hur arter och ekosystem kommer att reagera? Det är jätteviktigt att veta den sanna diversiteten, säger Helena Wiklund.
Fälthandböcker behövs
Bristen på information beror bland annat på att det är svårt och dyrt att undersöka havsbottnar som ligger på flera tusen meters djup. Att ta upp ett enda bottenprov kan ta timmar, och när djuren väl kommit upp till ytan kan de vara söndertrasade och svåra att identifiera. Ofta behöver man använda DNA-teknik för att kunna artbestämma dem. Dessutom är många arter helt nya för vetenskapen.
– Att beskriva nya arter tar väldigt lång tid. Därför vill vi publicera våra resultat så fort som möjligt, för att andra forskare ska kunna hjälpa till. Dels genom att använda fotografier och DNA-sekvenser från våra undersökningar, och dels genom att få tillgång till våra insamlade prover som vi deponerat på Natural History Museum i London, säger Helena Wiklund.
– Vi hoppas det kan bli ett första steg för att få fram de fälthandböcker som så väl behövs i de här områdena.
Globalt havsavtal öppnar nya möjligheter
Efter femton års förhandlingar i FN undertecknades i våras ett globalt avtal för att skydda havsområden på internationellt vatten. Avtalet innehåller bland annat regler för att begränsa miljöpåverkan och skapa marina skyddade områden.
– Avtalet öppnar för möjligheter att skydda djuphaven på ett sätt som inte fanns förut. Men det innebär också att ett nytt lager av byråkrati införs som riskerar att försvåra forskning om tillståndsprocesser inte fungerar, och i värsta fall ger incitament för korruption, säger Thomas Dahlgren, forskare vid Institutionen för marina vetenskaper.
Text: Susanne Liljenström
Aktuella vetenskapliga publikationer:
Nästan halva jordens yta utgörs av havsområden som ligger på internationellt vatten som inget land äger eller har rätt att bestämma över. I mars undertecknade 67 länder, däribland Sverige, FN:s globala havsrättskonvention som ska skydda marinbiologisk mångfald i sådana havsområden. Överenskommelsen rymmer fyra delar: regler för områdesbaserade förvaltningsverktyg inklusive marina skyddade områden, miljökonsekvensbeskrivningar, marina genetiska resurser samt kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring.
Konventionen träder i kraft när 60 länder ratificerat den. Sedan återstår för de enskilda länderna att vidta nödvändiga åtgärder i sina nationella regelverk för att avtalet ska kunna genomföras fullt ut.