Den svarta konsten lever än

Rikard Wingård höll i tryckeriworkshoppen i början av mars. Foto: Allan Eriksson.

Bakom en vanlig dörr i en av Humanistens många korridorer döljer sig något högst ovanligt: ett gammaldags minitryckeri med blytyper, sorterade i stora lådor, och en handdriven press. Det är Centrum för digital humaniora som inte bara satsar på modern teknik utan också på ett riktigt gammalt hantverk.

Det var den 8 mars som medarbetare och studenter vid Humanistiska fakulteten bjöds in till en boktryckeriworkshop, arrangerad av Centrum för digital humaniora och institutionen för litteratur, idéhistoria och religion.

Ansvarig för tryckeriet är Rikard Wingård, universitetslektor i litteraturvetenskap. Han har själv ett eget tryckeri hemma, som han samlat ihop olika delar till under ett antal år, och har även ställt samman alla de olika tillbehör som ingår i tryckeriet på Humanisten. Innan workshopdeltagarna släpptes lösa berättade han lite om hantverket med rötter ända tillbaka till 1400-talet.

– Forna tiders sättare fick lära sig ett speciellt måttsystem. En konkordans är 48 punkter, en cicero är på 12 punkter och en nonpareil, som är minsta möjliga typstorlek, är endast 6 punkter, sa han bland annat.

Boktryckare har påverkat världslitteraturen mer än man kan tro. Ibland kan man i gamla böcker exempelvis se vilken sättare som varit framme eftersom olika hantverkare kunde ha skilda idéer om hur en text skulle se ut.

– De som tryckte Shakespeares dramer kunde exempelvis dela upp en prosatext så att den verkade skriven som en dikt, eller dra ihop verser till löpande text, beroende på sättningens krav i förhållande till trycktekniken.

Att just Centrum för digital humaniora har ett litet tryckeri är inte så konstigt som det kan verka, förklarar föreståndaren Cecilia Lindhé.

– Många tror att digitaliseringen är på väg att ersätta boken men så är det inte alls. Tvärtom innebär den nya tekniken att vi får syn på boken igen och börjar intressera oss för dess materialitet. Att ägna sig åt praktiskt boktryckeri är roligt, men också viktigt för att få perspektiv på den digitala utvecklingen. Och när man väl börjat intressera sig för böckers fysiska förutsättningar kanske man också upptäcker att även digitala produkter har en materialitet och inte bara är något som finns där ute i det obestämda molnet.

Vad var det då för text deltagarna i workshoppen fick försöka sig på att trycka?

– Ett litet stycke ur Johann Wolfgang von Goethes Faust, förklarar Rikard Wingård. Boktryckeri kallas ju för ”den svarta konsten” och därför tyckte jag att det kunde passa med en text om en annan svartkonstnär.

I GU Journalen, Göteborgs universitets personal- och nyhetstidning, kan du läsa hela reportaget om workshoppen. Text: Eva Lundgren, foto: Allan Eriksson.