Digital humaniora-student blir doktorand
Fyra frågor till vår tidigare student vid masterprogrammet i digital humaniora, Johan Malmstedt, som nu går vidare till en doktorandtjänst vid Umeå universitet.
Vad hade du gjort innan du påbörjade dina studier här?
– Jag har en bakgrund inom idé- och lärdomshistoria. Efter att jag genomfört min kandidatexamen vid Göteborgs universitet, läste jag vidare inom ramarna för det då relativt nystartade masterprogrammet Kritiska studier. Programmet hade, likt Digital humaniora, ett ämnesöverskridande tilltal och blev en spännande smältdegel för spridda influenser. Kort sagt kan man säga att jag tillryggalagt många terminer vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Utanför universitetet har jag försörjt mig genom en uppsjö av arbeten, huvudsakligen inom kulturindustrin och vårdsektorn, en kanske inte en helt ovanlig mix för humaniorastudenter.
Vad tyckte du om masterprogrammet i digital humaniora?
– Programmet erbjöd en stimulerande blandning av teori och metod. För mig innebar utbildningen en möjlighet att både vidareutveckla mitt historieteoretiska intresse, och samtidigt bättre förestå innebörden av ett sådant intresse i ljuset av dagens teknologiska förutsättningar. Kursinnehållet gjorde anspråk på en nyanserad bild av det omfattande och heterogena fält som kallas "digital humaniora", med inslag av såväl kritik som omfamnande. I detta avseende hade programmet ett brett och ambitiöst anslag, vilket också förutsätter en viss humanistisk förkunskap, samt prestation från elevens sida.
Vad handlade ditt exjobb om?
– Man kan säga att mitt intresse ligger i skärningspunkten mellan idéhistoria och medievetenskap. Helt enkelt: relationen mellan tänkande och teknik. Exjobbet jag lade fram i samband med utbildningen i digital humaniora var en historisk studie över det successiva inflytandet från digital teknik inom IASA, ett internationellt styrorgan för bevarande av ljud. Under perioden mellan 1980 och 2010 kan ett teknikhistoriskt språng skönjas inom arkivsektorn. Men bakom retoriska grepp som kontrasterar sönderfallande grammofonskivor mot det eviga, virtuella arkivet, sker också en mer djuplodad förskjutning i hur inspelat ljud lyssnas på, bevaras och förstås. Utvecklingen är varken enkel eller linjär och den nya förståelse av arkiverande ljud som framträder efter millennieskiftet bör snarare betraktas som ett hybridartat koncept med både nya och kvardröjande egenskaper i internt spänningsförhållande.
Vad ska du arbeta med i Umeå?
– Mitt doktorandprojekt syftar till att undersöka modernitetens ljudmedier inom svensk kontext. Efterkrigstidens ekonomiska och teknologiska utvecklingstempo producerade inte bara nya ljudmedier, utan påverkade också redan etablerade lyssningspraktiker. Dessa processer lade grunden till det bevarade akustiska kulturarvet, och formade samtidigt det teknologiskt reproducerade ljudets betydelse på sätt som dröjer kvar än idag. Projektets syfte är dock tudelat. Parallellt med att kartlägga ljudreproduktionsmediernas och ljuddokumentets roll under svensk modernitet, syftar studien också till att utforska hur dessa material idag kan aktualiseras som informationsbärare. Målet med detta anslag är att komma åt en reciprocitet mellan historisk forskning och metodfrågor. Genom att nyttja de framsteg som idag sker på metodologisk nivå inom digital humaniora kommer jag i mitt projekt både utforska och bruka ljud som en informationskälla. Jag kommer arbeta inom ramarna för forskningsprojektet Välfärdsstaten analyserad (WeStAc), vilket är ett femårigt samarbete mellan Umeå universitet, Uppsala universitet, Aalto University och Kungliga biblioteket. Projektets övergripande målsättning är att utvidga och nyansera förståelsen av Sveriges historia under andra halvan 1900-talet, genom att studera politikens, mediernas och kulturens sfärer ur ett makroperspektiv. Som färsk doktorand är det naturligtvis mycket spännande att direkt integreras i en aktiv forskningskontext, men innan detta arbete tar vid, skall jag i första hand fokusera på att ha en lugn sommar.