En indisk jonglörs liv i tidningarna på 1800-talet blir ”Årets artikel”
Genom att analysera hur den svenska pressen under 1800-talet beskrev en indisk jonglörs liv, kärlekshistoria och kristna dop tecknas även en bild av den tidens syn på religionsfrihet och människor från andra länder. Resultatet blev ”Årets artikel” i den vetenskapliga tidskriften Journal of Religious History.
1826 anländer den indiske jonglören Madua Samme till Malmö. Han turnerar runtom i Sverige och blir snabbt mycket omskriven och populär. Ett år senare träffar han prästdottern Erica Schyttner och de båda blir förälskade, men för att säga ja till giftermål har Erica ett krav: Att Madua omvänder sig till kristendom och döper sig, vilket han går med på.
Madua Samme går i lära hos prästen Frans Michael Franzén, senare biskop, som även var Svenska Akademiens ständige sekreterare 1824–1834. Dopet blev en stor och uppmärksammad händelse, med kronprinsen (senare Oscar I) som fadder. I dopet får han namnet Frans Madua Samme.
– Sammes dop omskrevs mycket i pressen och lyftes fram som ett bevis på den lutherska lärans förträfflighet, säger Jens Carlesson Magalhães, doktorand i historia.
Årets bästa artikel
Tillsammans med Fredrik Jansson, doktorand i religionshistoria vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet har Jens precis vunnit Bruce Mansfield Prize för bästa artikel publicerad i Journal of Religious History 2023.
Den vetenskapliga artikeln handlar om Madua Samme, den historiska händelsen med dopet och hur den sedan fick ett eget liv som olika narrativ. Som underlag har de haft åtskilliga tidningsartiklar och notiser från 1800-talet som de letat upp via KB:s tidningssök samt ett fåtal dokument från själva dopet, från digitaliserade kyrkoarkiv.
– Först analyserar vi hur man skrev om dopet vid tiden för själva händelsen och sedan hur historien får nytt liv på 1840-talet då händelsen tas upp i en fransk reseskildring med tydliga drag av romantiken. Reseskildringen nämner inte paret Samme vid namn men i en svensk översättning av avsnittet som berör paret Samme namnges de. Det är den översättningen som sprids i pressen och där exotifieras Samme väldigt mycket, men också Erica till viss del.
”Sonen af Östern”
Förhållandet mellan Madua och Erica beskrivs i romantiska termer; ”Brahmas ättling och dottern af den Swenska presten, sonen af Östern och dottern af Norden”, vidare sägs det att ”den unga Swenskan med de blonda lockarna älskar sin bruna make och ser med beundran på honom, när han wisar sina konster” och det berättas hur Samme ”hyser för sin hustru en kärlek, som nästan gränsar till dyrkan, och wisar henne en rörande uppmärksamhet”.
– Texten gör sig även lite lustig över hur svårt en hindu hade att förstå kristendom, särskilt att man ska förlåta sina fiender, säger Jens Carlesson Magalhães.
Franzén, som vid det här laget är biskop i Härnösand, går i svaromål mot den vitt spridda texten och försvarar Samme.
– Även i Franzéns narrativ har Samme svårt att förstå hur Jesus kunde förlåta de som korsfäste honom, men det ska ha varit det som övertygade honom. Fast Franzéns version av berättelsen är såklart färgad av att han var präst.
De senare texterna dyker upp i tidningarna i en tid då religionsfriheten börjar diskuteras, inte minst judars rättigheter.
– Många menade att den lutherska läran var statsreligion av en anledning och hur det skrevs om Sammes dop kan förstås som en liten del av ett större narrativ om lutherdomens överhöghet.
Debatt kring religionsfrihet
Debatterna kring religionsfrihet tog även fart på 1850-talet och 1852 dyker Madua Sammes namn upp igen – men nu omnämns han inte som indisk jonglör eller för sitt dop:
– I den berättelse som nu dyker upp är Samme plötsligt en hinduisk missionär som försöker omvända folk i Stockholm. Hinduismen beskrivs som barbariska seder och man menar att det inte ens kan benämnas som religion just för att det är så barbariskt, säger Jens Carlesson Magalhães.
– Här användes alltså namnet som ett typiskt indiskt namn, istället för namnet på en verklig person, och visar på att Madua Samme kom att bli en ”typisk” indier i Sverige kring mitten av 1800-talet.
Det går att se den historiska förändringen från hur det skrevs om dopet 1827 mot hur det skrevs i tidningarna under 1840-talet och inte minst 1852.
– Från att man omskrivit Indien som platsen för civilisationens födelse och indier som alla andra folks lärare till en mer negativ bild, inte minst i religionsfrihetsdebatterna där hinduism inte ens erkändes som en riktig religion.
Essä gav mersmak
Jens Carlesson Magalhães och Fredrik Jansson blev fascinerade av både Samme och kärlekshistorien mellan honom och Erica och deras första samarbete resulterade i en essä om Madua Samme i Historisk tidskrift 2021.
– Vi kände sen att vi ville gå mer på djupet med hur den svenska pressen skildrade Sammes dop och vad det kunde säga om den tiden, så vi slog våra huvuden ihop och studerade källorna igen med våra två olika expertområden: Fredriks religionshistoriska expertis med fokus på Nordamerikas ursprungsfolk och min historiska med fokus på svenskt-judiskt 1800-tal. Resultatet blev den här artikeln och vi är mycket hedrade över att vår gemensamma insats belönats med Bruce Mansfield Prize.
Hur slutade berättelsen då för Samme?
Åren som följer dop och giftermål reser paret Samme runt i Europa och bosätter sig i Italien, innan de förlorar den förmögenhet de byggt upp när banken går i konkurs. Samme tvingas då ut på turné på nytt men blir inte lika framgångsrik och han dör fattig och sjuk i Hamburg 1848. Erica flyttar hem till Stockholm 1846, där hon livnär sig som privatlärare i franska och italienska. Hon dör 1890 och enligt minnesteckningar i samtidens tidningar samtalade hon gärna om tiden i Italien, som ska ha varit hennes lyckligaste år.
Text: Johanna Hillgren
The Mansfield Prize Committee unanimously agreed to give the award for the best article published in the Journal of Religious History (2023) to Jens Carlesson Magalhães and Fredrik Jansson for a well-structured and well written study that shows how a single, relatively unusual story, namely the conversion to Christianity of an Indian juggler in nineteenth-century Sweden can illuminate so many larger issues relating to religious stereotypes within society. It provides an exemplary model of how pursuing a single episode about an individual who might not have major political importance can reveal so much about the attitudes of an officially Christian society.