Du har kallat år 2025 för ett Häxår, vad kommer det att innebära? Vilka olika perspektiv kommer vi få på häxprocesserna?
–"Häxåret" innebär ett hyperfokus i Tidigmoderna seminariet och Seminariet för västerländsk esoterism, där hela 2025 ägnas åt att utforska olika aspekter av häxeri i en rad seminarier. Vi kommer att få ett kulturhistoriskt perspektiv som fokuserar på Sverige, ett konsthistoriskt ingång på djävulspakten, en historisk undersökning av häxköket, samt en utforskning av häxan på scen – med mera! Allt kulminerar i en tvådagars workshop där gäster från både in- och utland kommer till Göteborgs universitet för att undersöka grundläggande problem i den samtida häxforskningen.
Varför tror du att vi fortsätter vi att fascineras av häxor och häxprocesserna?
– Vi fortsätter att fascineras av häxor och häxprocesserna eftersom det är ett ämne som innehåller så många element som folk med olika intressen kan engagera sig i. Människors liv stod på spel, nära relationer och små samhällen gick i upplösning. Det goda mot det onda. Religiösa och politiska aspekter. Det mystiska elementet som ger en upplevelse av att det finns mer mellan raderna i de texter som finns bevarade. Det är fortfarande mycket vi inte förstår när det gäller frågan om hur denna idé kunde få ett så starkt grepp om den tidigmoderna tiden.
Har du några tankar kring häxeriets återkomst och det stora intresset som syns, främst bland unga kvinnor, på sociala medier och genom poddar som exempelvis "Häxtimmen"?
– Från och med 1800–1900-talet växte nya tolkningar av häxeri fram inom nyreligiösa rörelser som bygger på en delvis fiktiv, delvis verklig historia, där häxeri kopplas till feministisk och naturfokuserad spiritualitet med kopplingar till förkristna religioner. Häxan som symbol för en särskild form av kvinnlig makt och motståndskraft har stort tilltal både inom och utanför organiserade nyreligiösa grupper av denna typ, som idag har spridning via sociala medier, och knyter kanske särskilt an till moderna behov av nya former av andlighet.
Du studerar naturens roll i häxdebatten, kan du säga något kort om detta?
– Häxan, förstådd som en utövare av skadlig magi, var en gestalt som var genuint fruktad för att kunna omkullkasta inte bara den sociala och religiösa stabiliteten, utan hela naturens ordning. Även om idén om häxan av detta slag sträcker sig långt tillbaka i tiden, var det först i den tidigmoderna perioden som denna rädsla växte bortom alla proportioner, och lärda av olika slag, inklusive naturfilosofer, teoretiserade vitt och brett för att kunna fastställa exakt vilka områden som kunde vara hotade av häxans kraft.
‘Naturens värld’, eller den icke-mänskliga skapelsen, i form av till exempel djurliv, boskap och skördar, väderfenomen och himlakroppar, samt havet och underjorden, ingick ofta i beskrivningarna av häxornas karaktär och aktiviteter. Man föreställde sig att ‘naturen’ både kunde vara offer för häxornas destruktivitet, men också användas aktivt av häxan för att framkalla önskade resultat, där gränserna mellan mänsklig och icke-mänsklig natur blev flytande.
Även om idén om häxkonstens innehåll och omfattning var ganska stabil under hela perioden bland dem som förfäktade häxkonstens realitet, ändras naturbeskrivningarna på flera påfallande sätt i de engelska texterna som jag forskar på, vilket kan kopplas till hur olika natursyn som var tillgängliga för dem under denna tid aktiveras på olika sätt vid olika tidpunkter.
