Fransk fascination för den svenska kriminalromanen
Hur gick det till när svenska författare framkallade en deckarvåg i det litterärt svårflörtade Frankrike? Det beskriver Elisabeth Tegelberg, tidigare lektor i franska vid institutionen för språk och litteraturer, i den nya boken Svensk litteratur i Frankrike – förmedling, utgivning, översättning.
En bit in på 2000-talet kunde man i franska bokhandlar se hela hyllor tillägnade Henning Mankell. Den svenske författaren och hans kriminalromaner om polisen Kurt Wallander fick stort utrymme i ansedda tidningar som Libération och Le Monde. Ungefär samtidigt satt fransmän på kaféer runt om i landet och sträckläste Stieg Larssons Millennium-böcker.
Gemensamt för de svenska kriminalromanerna som hamnade på franska topplistor var en samhällelig aspekt, utöver själva deckargåtan. Elisabeth Tegelberg använder termen ”samhällstillvända” för att beskriva dem.
– Här finns teman som sociala orättvisor, ökande klyftor i samhället, bristande integration och rasism. Det är fenomen som är aktuella och kan appliceras i så gott som alla länder i västvärlden, säger hon.
Modifierad bild av Sverige
Speciellt Henning Mankell väckte fransmännens intresse. Hans person fick ofta lika mycket uppmärksamhet i medierna som hans romaner.
– Man nämnde ofta hans engagemang i tredje världen, hans teater i Maputo i Mocambique och att han var med på Ship to Gaza. Hans sociala patos och samhällsengagemang gav honom en särskild ställning, säger Tegelberg.
Kriminalromanerna tror hon har bidragit till att i viss mån modifiera bilden av Sverige i Frankrike.
– Man har tidigare varit väldigt positiv till den svenska sociala modellen, ”Le modèle suédois”. Nu såg man istället, inte utan lite skadeglädje, hur den höll på att krackelera. Det svenska samhället framstod inte längre som någon förebild, säger Elisabeth Tegelberg.
32 artiklar samlade i bok
Efter att, förutom undervisning, ha ägnat sitt yrkesliv åt översättningsvetenskap, svensk-franska relationer och språkpedagogik har hon samlat 32 tidigare publicerade artiklar om svensk litteratur i Frankrike i en bok. Innan de svenska deckarna blev en kulturexport att räkna med hade svenska böcker översatts till franska i mer än 200 år. Men det var först på 1980- och 1990-talen som översättningen tog fart på allvar. Då hette storheterna bland annat P.O. Enquist och Torgny Lindgren.
– Vi hade helt enkelt väldigt bra litteratur i Sverige vid den tiden. Den höll hög kvalitet och var internationellt gångbar. Den tog upp en sorts allmängiltiga filosofiska och psykologiska frågeställningar som tilltalar fransmännen.
Att översätta småländska till franska
Tegelbergs bok är indelad i tre avdelningar: förmedling, utgivning och översättning. Tillsammans ger de en beskrivning av den svenska litteraturens plats och betydelse i Frankrike. En av få böcker som kommit i nyöversättning på senare år är Vilhelm Mobergs Utvandrarna. I den första översättningen från 50-talet hade många stycken och hela passager strukits. Något som inte alls var ovanligt på den tiden.
– Långa beskrivningar av naturen och olika redskap som användes – det var inget man roades av, så det hoppade man över.
Nyöversättningen håller sig betydligt närmare originalet. Men hur översätter man egentligen småländska till franska? Det låter sig helt enkelt inte göras, konstaterar Elisabeth Tegelberg.
Istället har man jobbat med en kompensationsstrategi.
– När man inte kan få med det dialektala får man kompensera så gott det går. Man låter till exempel Karl-Oskar tala på ett ogrammatiskt och mer folkligt sätt. Det är förstås något som går förlorat, men man kommer i alla fall en bit på vägen.
Text: Janna Roosch