GU-forskare kommenterar klimatavtalet i Dubai

COP28 gick på övertid när ordförande Sultan al-Jaber snabbt slog klubban i bordet efter att ha konstaterat att det nu fanns en klimat-överenskommelse som alla länder kunde ställa sig bakom.

Med detta klubbslag beslutades bland annat att världens länder ska röra sig bort från fossila bränslen och att åtgärderna ska påskyndas ”under detta kritiska årtionde”. Målet är att nå nettonollutsläpp 2050, men redan till 2030 ska utsläppen minska med 43 procent i förhållande till 2019 års nivå.

Avtalet är inte juridiskt bindande, utan mer en signal om vägen framåt. Nu är det upp till världens regeringar att omsätta överenskommelsens skrivningar till handlingar.

– Det var ett steg framåt, även om det är fortfarande långt från att lösa problemet, säger Deliang Chen, professor i fysikalisk meteorologi om dagens undertecknade avtal.

Denna kommentar sammanfattar i stort hur övriga klimatforskare, från olika discipliner, kommenterar avtalet.

Sverker Jagers, professor i statsvetenskap
Detta är ett väldigt viktigt steg, om än inte lösningen på grundproblemet. Jag tror beslutet sänder viktiga signaler på många sätt och på många plan. Till exempel ger det EU bränsle att fortsätta arbetet med att driva en allt mer ambitiös klimatpolitik. Jag tror också att beslutet kommer att få fler företag att inse att deras omställning mot fossilfrihet bör sättas igång så snart som möjligt. För kryphålen för att fortsätta använda fossila bränslen kommer nu att bli allt färre och allt trängre.

Göran Duus-Otterström, professor i statsvetenskap
Det är positivt att avtalet kom på plats, men det är samtidigt närmast ofattbart att det tagit den internationella klimatpolitiken trettio år att enas om en skrivelse som nämner fossila bränslen. Många har tagit för vana att tänka på klimatförändringarna som ett kollektivt handlingsproblem där utmaningen ligger i att undvika att vissa åker snålskjuts på andras ansträngningar.

Men förhandlingarna vid COP28 visar tydligt att den grundläggande konflikten snarare gäller om man har klimatskadliga tillgångar eller inte. FN:s klimatkonvention är viktig, men den är inte avgörande för hur det går för klimatet och det står länder fritt att göra mer. Låt oss nu se om EU och andra aktörer som pressade på för skarpare formuleringar gör allvar av sina ord, till exempel genom att avskaffa rena prissubventioner av fossila bränslen.

Thomas Sterner, seniorprofessor i miljöekonomi
Klimatförhandlingarna är full av paradoxer. Utsläppen ökar fortfarande och temperaturrekord slås på löpande band. Förhandlingarna sker i luftkonditionerade rum byggda för alla de miljarder som fossilbolagen tjänar. Det är förstås en seger att man nu – efter 30 års diskussioner, äntligen får säga att man är överens om att fossila bränslen måste bort. Att det varit så stort motstånd är talande.

Fortfarande är det ju mest ord om år 2050. Det finns inga bindande regler för att man inte får bygga kolkraftverk eller finansiera sådana byggen. Men det är ändå symboliskt viktigt att man kommit så här långt och har en gemensam målbild för framtiden. Att det gått beror till stor del på att den förnybara energin går så pass bra och blivit så pass billig.

Åsa Löfgren, docent i nationalekonomi
På COP26 i Glasgow för två år sedan nämndes för första gången kol explicit i ett klimatavtal. Efter mycket intensiva diskussioner valde man skrivningen att länder ska arbeta “towards the phase-down of unabated coal power”. Flera länder ville sett en skarpare formulering: ”phaseout” för att tydliggöra att användning av kol måste fasas ut för att vi ska kunna nå 1.5 graders-målet.

I Dubai på COP28 som just avslutats var det liknande diskussioner då fossila bränslen, det vill säga även olja och gas, för första gången skulle nämnas i avtalstexten. Efter urvattnade förslag och mycket diskussion så blev skrivningen till slut ”transitioning away from fossil fuels”. Det är positivt att fossila bränslen nu faktiskt nämns explicit, även om det kan kännas märkligt att det inte funnits med tidigare i en avtalstext som syftar till att komma till rätta med klimatförändringarna. Omställningen ska också ske på ett sätt som är ”just, orderly and equitable manner”.

Man trycker också på vikten att accelerera omställningen från fossila bränslen under det här årtiondet och att kraftigt öka investeringar i förnyelsebar energi. Detta är viktiga signaler för länder som nu ska arbeta fram sina nationella planer för hur man ska minska sina utsläpp till 2035 i linje med Parisavtalet, men det ger också en tydlighet mot företag och finansiella aktörer att noga värdera riskerna av tillgångar och affärer som genererar klimatutsläpp och en förståelse för att fossila bränslen är riskfyllda investeringar.

Jessica Coria, docent i nationalekonomi
Även om den antagna texten inte nämner ordet ”fasa ut”, är signalen att länder måste frångå fossila bränslen mycket positivt. Den ger en tydligare klimatneutral vägkarta och påskyndar övergången till förnybar energi samt accelererar dekarbonisering av ekonomin. Det är viktigt att komma ihåg att inte ens EU:s Fit-for-55-paket (som är omfattande och ganska ambitiöst) hade stängt dörren för fortsatt användning av fossila bränslen, så den antagna texten är verkligen en positiv signal.

Fausto Corvino, post-doc i praktisk filosofi
There are at least two main positive aspects of the global stocktake signed at COP28 in Dubai. First, the fact that after nearly 30 years of COPs, governments have committed to moving away from fossil fuels, including recognising the urgency of peaking global CO₂ emissions by 2025 at the latest in order to achieve carbon neutrality by 2050.

Second, an equally historic agreement on the operationalisation of a loss and damage fund to help the most vulnerable countries deal with climate damage that can no longer be avoided through adaptation. On the negative side, we can mention the following. On the one hand, the language used in the final text of the agreement, according to which signatory governments commit themselves to a "transitioning away from fossil fuels in energy systems, in a just, orderly and equitable manner", has left unhappy those, such as small island developing states, who would have liked stronger and more forceful language referring to "phasing out”.

Furthermore, the word "orderly" seems to be a kind of concession to fossil fuel producers, or at least a condition for the transition away from fossil fuels, leaving it open to different interpretations, some of which favour those who have an interest in slowing down the decarbonisation process. On the other hand, the text affirms that “transitional fuels” such as gas have a role to play in facilitating the energy transition and places great faith in the further development of negative emission technologies, which have been criticised by many on grounds of effectiveness, efficiency and moral hazard.

However, the question that remains unanswered is “where is the money”? Trillions of dollars will need to be mobilised over the next few years to achieve the turnaround promised in the final text of COP28, while developed country governments have so far failed to meet the target of mobilising USD 100 billion per year from 2020 for mitigation and adaptation in developing countries, and initial allocations to the loss and damage fund at COP28 are in the millions. Whether governments can provide a more or less convincing answer to this question will be seen at the next COP29 in Baku, when the Paris Agreement (signed at the end of COP21 in 2015) calls on governments to set a new collective quantified goal for climate finance by 2025, taking into account the needs and priorities of developing countries. What is needed now is to keep public attention focused on this issue, so that the countries that have contributed most to the climate crisis and now have the most resources to tackle it, make credible economic commitments to developing countries in the coming years, including clear mechanisms and principles of burden sharing to close the climate finance gap.

Av: Ulrika Lundin