Humanist med digitalt fokus

Att Cecilia Lindhé blev föreståndare för Centrum för digital humaniora förra året innebär inte bara nya möjligheter att forska med hjälp av digital teknik, något hon hållit på med i närmare tjugo år. Det betyder också att hon för första gången på många år bor och jobbar i samma stad.

– Under min doktorandtid pendlade jag mellan Karlskrona och Uppsala. När jag disputerade 2008 hade jag redan fått en tjänst som biträdande föreståndare för Humlab i Umeå. Jag bodde då i Skåne och fortsatte pendla ända till 2010 då jag flyttade till Göteborg och började resa härifrån istället. Att alltid vara på väg någon annanstans blev på så sätt en del av min livsstil. Men att jag nu både bor och arbetar i Göteborg, och till och med kan promenera till jobbet om det är vackert väder, är förstås värdefullt.

Intresset för digital teknik började tidigt

Cecilia Lindhés intresse för digital teknik började redan under hennes studier i litteraturvetenskap vid Blekinge tekniska högskola. Där skulle nämligen allt, även humaniora, ha en koppling till teknik.

– Jag började forska om Kerstin Ekman och upptäckte till min förvåning att denna stora berättare också var intresserad av det digitala. Bland annat hade hon byggt upp en databas över sin jämtländska hembys historia, och under långtråkiga resor till Svenska Akademien hade hon ägnat sig åt studier i programmering. 1991 skapade hon till och med ett dataspel, Rymdresa, som Computer Sweden utsåg till ”årets julklapp”. Det handlar bland annat om att närläsa Stanislaw Lems roman Segraren och kunna svara på frågor, som vad en ”teodolit” är. Spelet finns dock bara på diskett, vilket illustrerar ett problem med modern teknik; den blir väldigt snabbt gammal. Men dataspelet ingår nu i ett annat projekt som Cecilia Lindhé är engagerad i, om hur digitaliseringen påverkat konst och litteratur i Sverige under 50 år.

Och att Kerstin Ekman i sina romaner inspirerats av andra medier, inte minst film och dataspel, kunde Cecilia Lindhé visa i sin doktorsavhandling Visuella vändningar. Bild och estetik i Kerstin Ekmans romankonst.

– Kerstin Ekman kom till min disputation och satte sig på första raden, vilket förstås var väldigt speciellt. Men hon var oerhört vänlig och skickade mig sedan till och med ett rörande tresidigt brev där hon relaterade min avhandling till olika händelser i sitt liv.

Tvärvetenskapligt projekt om jungfru Maria

De digitala arbetsverktygen har följt Cecilia Lindhé genom åren, exempelvis i projektet Imitatio Mariae. Jungfru Maria som förebild i det medeltida Sverige.

– Det var ett tvärvetenskapligt projekt vid Umeå universitet där jag arbetade tillsammans med en historiker, en nordist och en konstvetare. Under fyra år reste vi runt i Uppland, Östergötland och på Gotland och dokumenterade ett hundratal medeltida kyrkor. Jag tog närmare 8 000 bilder som sedan resulterade i en interaktiv installation på Humlab i Umeå. Fotona visades på stora skärmar och kunde påverkas av beröring, ljud och ljus. Tanken var att bryta upp fokuseringen på text och skapa en känsla av hur bilder, texter, ljus, beröring och rum hänger samman.

Medeltidens människor såg jungfru Maria som medlare mellan människa och gud, någon man kunde spegla sig i, även om man förstås aldrig kunde bli lika fullkomlig som hon. Under reformationen skulle dock allt katolskt bort. När man i början av 1900-talet gjorde en inventering av svenska kyrkor kunde man därför hitta Mariabilder lite varstans: i gamla lador, uppe i kyrktorn eller i något undanskymt skåp i en byskola.

Och fortfarande väcker Maria debatt: Är hon ett underdånigt patriarkalt påhitt eller en kvinnlig förebild i en annars mansdominerad religion?

– Själv fascineras jag av henne och har under många år samlat Mariabilder, små och stora.

Svenskars öden och äventyr

Det digitala intresset har också lett till forskning om helt andra saker, på andra platser i världen. Bland annat har Cecilia Lindhé börjat intressera sig för svenskars öden och äventyr på Malta. Mest har hon ägnat sig åt familjen Gollcher, som kom till Göteborg från Danzig i mitten av 1700-talet och här arbetade som tunnbindare. Familjen flyttade sedan till Stockholm och engagerade sig där i skeppsbyggnad och rederiverksamhet. År 1848 seglade Johan Gustaf Gollcher till Malta på briggen Swalan, där sonen sedan blev svensk konsul.

– Ämbetet har sedan gått i arv, även till den nuvarande konsuln, Karl Gollcher. Att jag blev intresserad av den här familjen berodde på att han för ett antal år sedan kontaktade mig för att få hjälp med en fråga han fått från Medelhavsmuseet i Stockholm. De ville veta mer om en etikett i guld som följt med en egyptisk mumie som en herr Gollcher på Malta verkade ha beställt till den svenske kungen år 1870.

Tillsammans med en egyptolog på museet lyckades hon till slut lösa gåtan med mumien och hur den hamnat i Stockholm. Strax därpå fick Cecilia Lindhé veta att Karl Gollcher hade två oöppnade trälårar i garaget med material från 1822 och framåt.

– Jag reste naturligtvis ner och började undersöka lådorna. De innehöll diplomatisk korrespondens, dokument om svenska sjömän, dagböcker, små fusklappar inför kungabesök och allt möjligt annat. Nu hoppas jag få möjlighet att digitalisera och tillgängliggöra det här materialet. Närmast försöker jag få tid att dels skriva en bok om familjen Gollcher, dels arbeta på ett projekt om skandinaviska besökare på Malta 1650–1950.

Digitaliserade levnadsöden

Ett annat projekt Cecilia Lindhé är engagerad i är Moravian Memoirs, som handlar om herrnhutismen, en kristen rörelse som startade 1727 i den tyska staden Herrnhut.

– En central tanke inom rörelsen var att alla församlingsmedlemmar skulle skriva egna levnadsteckningar. 30 000 sådana texter finns bevarade i ett arkiv i Herrnhut och lika många finns i staden Betlehem i Pennsylvania, dit många ur församlingen flyttade.

Tillsammans med Bucknell University i USA arbetar Centrum för digital humaniora med att sätta samman information om dessa 60 000 öden samt med en karta över hur de rört sig i världen. Så småningom hoppas vi också kunna digitalisera själva berättelserna.

Ivar Arosenius-arkiv

Ytterligare ett projekt handlar om konstnären Ivar Arosenius. Projektet samlar digitalt material från olika arkiv och minnesinstitutioner i en ny sorts arkiv där det ska gå att kliva in i en digital rekonstruktion av konstnärens hem, som kommer att skapas med hjälp av hans målningar och material ur arkivet.

– Huset är tyvärr rivet och ska inom kort ersättas av en biltvätt, men projektet kommer att skapa en digital version, något som Jonathan Westin, vid institutionen för kulturvård, och Dick Claesson, vid Litteraturbanken, ägnar sig åt.

Även om Cecilia Lindhé gärna berättar om digital humaniora kan benämningen skapa en onödig polarisering där traditionell humaniora ställs mot ”den nya” digitala.

– Många tror att det finns en motsättning mellan digitalt och analogt, som att den som intresserar sig för digitalisering skulle vilja göra sig av med alla fysiska böcker. Men så är det inte alls, tvärtom gör digitaliseringen att vi kan upptäcka boken på nytt, inte bara som en behållare för text, utan som ett sätt att forma tankar. Att värna tankens mångfald handlar inte om sentimentalitet utan om att det bara är så vi kan få syn på oväntade sidor av vårt kulturarv.

Digital humaniora har gamla anor på universitetet

Digital humaniora vid GU har gamla anor. Språkbanken inrättades redan 1975 och Litteraturbanken har funnits sedan 2003.

– Men det finns mycket att göra inom området. Digital humaniora beskrivs ofta som en utveckling av nya digitala metoder. Men det har egentligen aldrig enbart handlat om databaser, tekniker och verktyg. Själv utforskar jag gärna andra områden, som visualisering, gränssnitt och kunskapsteoretiska perspektiv. Självklart är det också viktigt med ett kritiskt förhållningssätt till teknologin och de sätt den skapar och ordnar information samt ger nya perspektiv på historien.

Arbete, hem och familj tar förstås större delen av Cecilia Lindhés tid. Men ett speciellt intresse, som inte har med jobbet att göra, försöker hon ändå hinna med.

– Jag har haft en passion för Tommy Körberg sedan tolvårsåldern och försöker gå på åtminstone ett par konserter om året. Folk brukar inte känna till att han gjort en mängd mycket personliga och reflekterande tolkningar av svensk poesi, av bland andra Harry Martinson, Birger Sjöberg, J.O. Wallin, Siv Arb, B.E. Jonsson och Bruno K. Öijer. När han för tre år sedan satte upp föreställningen Sjung tills du stupar på Intiman i Stockholm ringde hans producent och frågade om jag kunde ställa samman programbladet i ord och bild. ”Inte ens Tommy Körberg själv vet lika mycket om honom som du”, förklarade producenten. Det var bara att ställa upp.

TEXT: Eva Lundgren
BILDER: Johan Wingborg

Texten publicerades ursprungligen i GU-journalen nr 6.