Igenkänning och inspiration när alumner mötte studenter i japanska

För några börjar det med ett intresse för japanska serier eller musik. Andra fascineras av de japanska skriftspråken, litteratur eller kanske filosofi. Anledningarna till att man börjar studera japanska på Göteborgs universitet är många. Flera av studenterna går sedan vidare och får jobb med koppling till Japan och det japanska språket.

För att låta nuvarande studenter inspireras, få konkreta tips och nätverka med alumner från samma ämne arrangerades nyligen en träff med temat ”Jobba efter studier i japanska”. Initiativet kom från Malin Karlsson, studievägledare på Institutionen för språk och litteraturer. Idén till träffen kommer från alla möten med studenter som undrar vad man kan jobba med efter studierna i japanska. 

– Det är nog den vanligaste frågan jag får och jag upplever att studenterna gärna vill ha konkreta exempel. Så det här blev ett sätt att ta till vara på alumnernas erfarenheter och låta studenterna få ta del av dem, säger hon. 

Tre alumner beskrev vägen till jobb

Hon bjöd in alumnerna Vincent Rodin, Oscar Callenberg och Selena Seguel som i ett panelsamtal berättade mer om vägen mellan japanskastudier och jobb.  

Som egenföretagare och frilansare jobbar Vincent Rodin bland annat med PR-frågor för den japanska ambassaden i Stockholm. Han analyserar strömningar i bilden av Japan i Sverige och kontaktar medier för intervjuer med japanska ambassadören, diplomater och forskare. Utöver sina studier i japanska har han också en examen i journalistik.

– Jag tror på att komplettera japanskan med något mer som man har ett stort intresse för. En kombination som gör en unik. Journalistiken och skrivandet har varit kärnan i det jag gör, men det är japanskan som har gjort mig attraktiv på arbetsmarknaden. En lärare sa en gång att du kommer aldrig bli bättre än en japan på japanska – att man måste fundera på vad man kan göra mer med språket. Det tog jag fasta på, säger han.

För Oscar Callenberg var det ett intresse för religion och filosofi som ledde honom vidare till studier i japanska. I samband med att skrev sin kandidatuppsats tipsade en lärare studenterna om en annons för ett jobb i Stockholm. Han sökte och är idag Liaison Officer på organisationen Japan Society for the Promotion of Science.

– Allt-i-allo är en ganska bra beskrivning av vad jag gör. Jag korrekturläser till exempel mail på svenska och engelska, översätter mellan japanska och svenska/engelska. Ibland får jag tolka. Jag är den enda svensken på kontoret så jag fungerar som ett stöd i allt som rör språkfrågor och kommunikation.

Som tonåring åkte Selena Seguel på utbyte till den japanska staden Okazaki som hennes hemstad Uddevalla har ett långt vänortssamarbete med. Men det är först nu, de senaste två åren, som det är möjligt att läsa japanska på gymnasiet i Uddevalla. Och det är tack vare Selena. 

– Jag började som lärare i engelska och franska, men har fortsatt att påminna min rektor om att jag är behörig att undervisa i japanska. Jag har inte släppt det. Det är ett tips, att hela tiden ta steg mot att jobbet ska vara det man vill att det ska vara.

"Man måste våga"

Under samtalet vittnade alla tre om tvivlen som kan uppstå när man lär sig ett nytt språk – inte minst i mötet med personer som har det som modersmål. 

– Jag tror många som studerar språk kan känna igen sig i det. Det är läskigt att prata, man är rädd för att göra fel. För mig har det hjälp att gå in med en sorts barnmentalitet i det: ”Ok, nu är jag en bebis som ska bli 20 år igen”. Det är okej att misslyckas, man måste våga, säger Oscar Callenberg. 

Han får medhåll av Selena. Och osäkerheten försvinner inte nödvändigt bara för att man har ett jobb som kretsar kring japanska.

– Jag tvivlar på mig själv dag ut och dag in. Speciellt i mötet med japaner. Senast när vår skola fick besök av den japanska ambassadören. Då fick jag panik och kände att jag behövde lära mig perfekt keigo på tre veckor. Jag försökte ta hjälp av ChatGPT men insåg att den kunde ju inte heller. Man måste helt enkelt våga vingla.

Digital alumnträff väntar

Att inte ge upp, att ta vara på oväntade möjligheter och att hela tiden fortsätta framåt även om det inte alltid går så snabbt var återkommande teman under samtalet. Vincent Rodin liknade vägen med ett maratonlopp. 

– Det var många som var bättre än mig på japanska under studietiden, men jag har hela tiden fortsatt framåt. När man tillbringar mycket tid med andra som kan en massa om japanska och japansk kultur är det svårt att se vad man själv kan. Det är först när man tillbringar tid med andra som inte kan som man blir medveten om sin kompetens, säger han. 

Panelsamtalet följdes upp med mingel och fika med studenter, alumner och lärare och även några gymnasieelever som bjudits in. Redan nu finns planer på en ny träff – den kommer att bli digital med alumner som numera jobbar i Japan. 

Text: Janna Roosch